Ja sista november idag...vad ska vi göra åt det då?...Ingenting, nu kan nedräkningen börja snart är det julafton och det ser jag framemot. Då får jag äntligen krypa upp i soffan och titta på Kalle Anka med familjen runt omkring. Äntligen får jag vara bara jag och inte behöva bry mig om någonting. Slippa den här kalla och ensam lägenheten. Idag har det inte hänt någonting på hela dagen, förutom att jag varit i skolan och försökt räkna TG= Fsg/TB...    .

Imorgon är det en helt ny dag, en ny månad och det är dags att ta nya tag. Först så fyller en av mina älskad eänglar 20 år och det har jag redan firat. Men jag hoppas ändå hon får en helt fantastiskt födelsedag, även om jag inte är det. För det andra så fyller en av killarna i klassen år och jag och Johanna har typ hittat värsta presenten till honom, så vi hoppas han kommer att gilla den.  . Men innan allt det roliga så ska jag städa, det ska bli julfint i min lilla lägenhet. Ska upp tidigt hade jag tänkt, för att hinna göra mig klar innan de kommer för att besiktafönstrerna. Jag tänker inte varara hemma då, så ska iväg till skolan en sväng för att plugga och sedan så ska jag tvätta, göra mig i ordning och åka på middag till födelsedagsbarnet. En produktivdag hoppas vi att första december  blir.

Nä nu är det dags att rycka sig i kragen och ta tag i den där ekonomin, så att poletten trillar ner och allting kommer att gå som en dans på tentan! Heja mig!

Over and out

Nu orkar jag inte med det längre! Det är för mycket! Alldeles för mycket! Jag har ett svart litet regn moln ovanför mitt huvud  och nu är jag dygnsur! Jag har tappat bort min kod till tentan så jag vet inte om jag har klarat mig eller inte, vilket känns väldigt tråkigt. Jag hade två numer i huvudet som kunde vara mitt men jag vet inte... det ena nummret var bra och det andra var mindre bra. Jag hoppas ju att det är det bra nummret men jag vet inte vart jag gjorde av min kod. Så det är väl bara att vänta eller gå till hon som har hand om tentorna och fråga om hon vet vilken kod jag har.

Jag har ångest över de två tentorna som är på väg, känner lite press att jag behöver klara den ena och jag vet inte alls. Känns inte som jag vet någonting alls om något. Jag har hemlängtan, jag orkar inte vara ensam längre. Jag behöver en kram. Jag behöver någon som talar om att det kommer att ordna sig, helst innan skeppet sjunker.

Julmiddagen som jag och mina andrekapten skulle ordna har gått på grund. Skeppet har sprunigt läck, det finns inte mycket tid över nu! Snart så drunknar vi, det är så det känns. Jag vet inte vad jag ska ta tag i först. Rädda sig den som kan! Kaptenen är den sista som lämnar skeppet och hoppet är tydligen det sista som lämnar människan. Men nu känner jag inget hopp överhuvudtaget. Jag tror att jag sjunker ihop skeppet....  

Eftersom jag bara kom så långt att jag tänkte skriva ett inlägg igår är det bäst jag skräper mig och skriver ett inlägg idag istället. Jag menar, det kanske finns någon här som läser, har svårt att tror det men ändå...

Jag har precis blivit klart med mitt CV, så det är möjligt att en liten del av min galenskap släpper nu. Höll på att bli heltokig av att försöka göra ett bra CV. Men nu är det iväg skickat med nytagen bild och allt. Nu kan jag bara hoppas på det bästa. Vill så gärna, hade varit så himla kul at tkomma iväg. Hotellet ser så mysigt ut. Det verkar vara ett underbart ställe och jag vet att jag kommer att klara av det. Man måste ju tro på sig själv om man ska komma någonstans i livet och jag har ju i alla fall kommit så långt att jag bara har ett och ett halvt år kvar på universitetet.

Idag var det kallt och det snöade när jag vaknade, vilket gjorde att jag fick skrapa rutorna på bilen idag, vilket inte var så där extremt kul. Det var dessutom halt ute så det var lite små slirigt och läskigt på vägarna, speciellt när man svängde. Men jag tog mig till skolan och jag lyckades ta mig tillbaka hem också utan några större problem. Förutom att det är något som mullrar i bilen i mellan åt och jag har ingen aning om vad det är. Men det här med att vara bilägare är inte så lätt. Det viktigaste är i alla falll att jag kan köra bilen.   

Nej nu ska jag återgå till att göra ingenting en stund, eller att filosofera om livet, universum och allting. Om svartet är 42 så måste ju någon komma på frågan också. Så när man ändå inte vill räkna ekonomi, kan man ju alltid ställa miljoner frågor tills man hittar från till svaret. Känns som jag svävar iväg här så jag låter nog det vara och önskar alla en trevlig kväll  

 Saknar mina änglar i massor     

Ja då var klockan slagen igen då... Dags att berätta om min dag, nu finns det ju något att berätta på sätt och vis kanske. Dagen började alldeles för tidigt för min del, orkade knappt gå upp när klockan ringde halvåtta. Men upp kom jag i alla fall. Jag gjorde mig iordning för att kunna åka iväg till dårhuset, eftersom vi skulle ha en hel dag inne i Örebro. Jag kom dit och vi kom iväg, alla var klara för en gångs skull... Det tog bara fem minuter att försöka ta sig ut på vägen. Vi kom fram till Örebro och delade upp oss, killarna fick gå för sig själva medan jag och Johanna gick ihop för att få lite tid för oss själva och kunan kolla på klänningar i lugn och ro. Vi kom efter mycket tittande och alldeles för höga priser fram till att vi tar de klänningarna vi har hemma i våra garderober och lägger pengarna på att få naglarna fixade. Det kostade nästan skjorta det också, men nu kan vi spara pengarna till det istället och få fina naglar till vinterfesten. Vi hittade även den bästa födelsedagspresenten någonsin!   Eller ja vi tyckte det i alla fall får hoppas att födelsedagsbarnet tycker det samma när han öppnar paketen på sin födelsedag  

Sedan åkte vi in till staden för att gå på bio, det var ju därför som vi åkte in från allara första början. Idag var det ju premiär på Harry Potter och dödrelikerna del1, jag längtar redan till tvåan. Jag tycker att filmen var bra. Det kändes inte alls som att man satt där inne i två och en halvtimme, tiden bara flög iväg. Jag tycker dock att boken är bättre, jag älskar sm sagt att läsa så det kanske är därför som jag gillar boken bättre. Men filmen var helt okej, det var värt alla pengar jag fick lägga ut, eftersom jag tyckte att priset var lite dålig, eller egentlgien var det alldeles för högt. Men nu har jag sett filmen i alla fall. Efter Harry Potter skulle det ätas också. Den här gången hamnade vi på en bra restarang tycker jag då. Maten var mycket bättre och personalen var trevligare. Stället hette Maxim, om jag inte minns helt fel och det tror jag inte jag gör.

Men nu har jag ont i min fot och bestämt mig för att komma fram till vårdcentralen imorogn och få boka en tid för att få träffa en läkare, för jag måste få veta vad som är fel. För det gör ont, riktigt ont. . Så vi får väl se om jag får komma på besök eller inte. Nu tänker jag krypa ner i sängen och försöka sova bort smärtan

God natt my friends.

Älskar mina underbara änglar  

Det känns som man har kommit till den tiden på dygnet då man borde sätta sig ner och gå igenom hela sin dag, analysera den riktigt ordentligt för att se vad den egentlien betyder. För min del kan jag nog säga att den här dagen har nog betytt en hel del för mig. Det började med att jag sov riktigt gått och vaknade pigg. Gjorde ig i ordning mentalt för att åka ut till ett hus som har förlorat sin själ, som har förlorat sitt hjärta. Jag och mamma skulle städa förrådet, där inne stod det en massa aska i dubbla pellets säckar som vi tömde ut, vi hittade även en massa kattsand som vi gjorde oss av med. Efter det, så gick vi in i huset för att kolla runt lite, vattna blommorna, det var en vecka sedan sist. Min morbror kom dit och hjälpte till, vi samlade ihop medeciner som jag och mamma sedan lämnade in på apoteket. Det var ingen medecin som vi behövde i alla fall. När vi gått runt i huset ett tag, började det bli lite kyligt, visst vi har sänkt värmen där eftersom ingen befinner sig där dagligen längre. Men det var även något behagligt över kylan som själen jag saknar så himla mycket faktiskt var där. Efter en stund åkte vi bort till kyrkorgården, där blåser det alltid och är lite kyligt. Men det är en kyrkogård, en fridfullplats, en plats man ska visa respekt för. Vi tände tre ljus och ett ljus slockande  .

När vi kom hem åkte jag och mamma ner till kina restaurangen för att äta. Jag var riktigt riktigt hungrig idag. Det smakade därför väldigt bra med kinamat idag. När vi gjort det bestäde vi oss för att vi skulle åka hem och ta helg. Vi behövde vila lite. Det gjorde vi också... Sedan har klockan bara rullat på, tiden har flygit iväg som den alltid gör av någon anledning. Men det känns bra att inte göra någonting alls ibland också. Inte tänka, inte fundera, bara vara, bara vara sig själv för en liten stund.

Imorgon ser jag fortfarande inte framemot, men nu har jag inget val längre, nu måste jag åka dit. Först och främst ska vi vakna upp allihop i det här huset, vi ska sedan in till Borås för att shoppa lite. Kanske att jag blir av med brorsans abonemang också så han kan stå på det själv. Vi får väl se vad so händer. Farmor ville att vi skulle komma in till dem för att fira fars dag så hon och farfar fick träffa mig. Men nu vet jag inte om det blir så eftersom farmor skulle vara borta klockan ett! Men men det tar vi imorgon, om vi vaknar upp och känner oss pigga och redo för nya utmaningar. Jag tror att en av mina största utmaningar väntar mig imorgon, det ska bli kul att se hur jag tar mig ur den här knipan. Nu tänker jag sätta mig här och bara stirra in i väggen och vänta på bättre tider, eller så ska jag filosofera en stund.

Ja idag tänkte jag att jag skulle försöka med att ta mig upp i det hål jag tror jag har trillat ner i. Jag har egentligen ingen ork och har inte tid att slappna av. Det är svårt att börja klättra när armarna inte orkar bära en. Har ingen styra att använda och har inga grenar att ta tag i det. Det finns inga trappsteg, har inga mål. Jag försöker men jag vet inte vart jag ska börja, har inte hunnit fundera över vad jag vill och inte vill... Jag började i alla fall min dag med att tvätta, diska, vika tvätt, dammsuga och laga ritkgit mat. Det har jag inte gjort på länge. Det kanske är därför jag är lite rostig i min matlagning, det där med att koka potatis, det är en konstform i sig. Jag fick i alla fall i mig maten äve om potatisen kunde ha blivit mycket bättre. Jag råkade sedan kolla ut genom köksfönstret och visst är det fint med allt det vita på marken, den fluffiga som är kallt och kallas snö. Men när jag såg att den här vispgrädden hade täkt min bil, blev jag lite deprimerad. Jag kommer behöva gräva fram den och sedan sätta vingar på den och flyga fram för att ta mig till skolan imorgon.

Jag har krypit ihop i en hög på golvet med en kopp varm chocklad framför mig. Jag behövde värma mina kalla händer, mitt frusna hjärta och min stela kropp. Då fick jag, dumt nog för mig att jag skulle in på facebook, det har sina fördelar men även nackdelar det här med facebook. Ja som sagt jag skulle kolla facebook, eftersom jag hade skickat ett meddelande till en tjej jag trodde jag skulle prata med, det verkar vara rätt tjej. Då fick jag syn på att festen ajg ska till på lördag, som jag inte direkt längtar efter hade fem deltagare. Jag trodde bara det var fyra, men ack vad fel jag hade. Jag har dock ingen present till den femte och hn kommer slita mig i stycken, jag har dessutom ingen lust att skaffa fram en femte present heller. Jag vet inte om det kallas dilemma? Lägga pengar på någon man inte tycker om eller slitas i stycken? Svårt val!  Jag vet inte vad jag ska göra längre, det finns inget som känns roligt, känner mig bara nere just nu och vet inte vad jag ska göra åt det. Försökte tänka på annat men det hjälper inte. Det kanske är lika bra att gå på den där festen och hoppas på det bästa. Kanske personerna som är bjudna är trevligare än dem ser ut, jag tvivlar dock fortfarnade.

Snart börjar dagen äntligen lida mot sitt slut och jag tänker då krypa ner i sängen och sova, så ja gorkar med morgondagen. Jag ska sitta i samma bil som killen som föddes på 1300-talet. Det kan säkert bli trevligt, han kan vara trevlig också. Men först ska jag försöka förstå mig på hur det här med ekonomistyrningen går till. Men att sitta här och blogga om den, gör det varken lättare eller svårare. To we met again, my friend 

                                                  
                           Sayonara     

Det känns som ett hån, det gör ont ända in i själen. Det kan inte vara möjligt? Inte en gång till! Varför händer det alltid mig? Jag förstår inte, inte någonting alls... När hjärtat säger till första gången borde man ta chansen... risken att förlora finns alltid där men du har även en chans att vinna om du bara tar steget. Säg mig, varför är det så lätt att vara efterklok och tänka på vad man borde ha gjort och inte ha gjort när det är försent?    Jag har tänkt tanken många gånger men aldrig vågat, bara känt mig så liten och fel. Jag har ingen aning om vad jag ska ta vägen? Jag hade det på känn, jag visste det redan från början att det var dömt att misslyckats, men nu har det hänt, och det känns inte alls bra just nu. Inte någonstans... Det är inte lätt när det är svårt, men ska väl se om jag kan ta mig igen om det här också en dag.  

Jag sitter här i mörkret, med mitt ensamma lilla ljus, sitter här och väntar på att vinden ska blåsa ut det. Då syns jag inte mer, då är det ingen som ser. Varken min saknad elelr min längtan. Jag gör inte annat än längtar just nu. Jag önskar och drömmer men jag tror inte på det. Visst är det konstigt, visst är det jobbigt. Inte alls som man hade tänkt sig. Tänk bara om allting var som på film, då skulle det vara så lätt. Jag vet inte riktigt vilken film mitt liv skulle spegla bäst, men har suttit med mina vänner och diskuterat om mitt liv var en tv-serie och vilken tv--serie jag fick då. Om mitt liv var en TV-serie så skulle det vara Everybody loves Raymond.

Jag undrar om jag ska våga, våga öppna mig och säga precis som det är eller ligga i bakhåll och vänta och se. Vem vet vad som händer, vad som kommer att hända om jag gör det. "Hälften vågat hälften vunnet." Jag känner inte precis så just nu. Så jag tror att jag väntar och ser vad som händer. Vill veta vart jag står, vill veta vart du står. Det är så det fungerar. När allting släpper så blir det nog bra, det brukar alltid bli det tillslut....