Jag kan inte sluta tänka på dig. Du är med mig överallt. Du finns i mitt hjärta och du finns i min hjärna. Jag kan inte låta blir. Du är med mig när jag sover, du är med mig när jag är vaken. Jag vet att jag måste fokusera och göra bra ifrån mig i skolan också. Det är bara det att jag inte kan lämna dig. Jag vill så gärna träffa dig, vill att du kommer hit, sitter här en stund att du pratar med mig. En stor börda har lyft ifrån mina axlar och en sten släppte från mitt hjärta när vi pratade. Jag litar på dig, jag tror på det du säger, men jag önskar du kunde bevisa det genom att ge mig en helg. Bara några timmar om det är så. Men jag vill att vi ses, jag vill att du hör av dig ibland. Snälla prata med mig. Jag antar att jag kan vänta, men jag kan inte vänta hur länge som helst på att få träffa dig. Jag vill inte ha en relation som består i att bara prata via sms och telefon någon gång när det finns tid. Jag vill ha närhet, ömhet... jag vill umgås, vill veta att du finns på riktigt. Göra någonting, gå på bio, en hockeymatch, vad som helst bara vi kan vara tillsammans. Jag kan inte tvinga dig till något, men jag kan fortfarande be dig att vara ärliga. Be dig att försöka, göra dig fri och komma hit... Det är väl inte för mycket begärt???   

Ibland undrar jag hur jag har valt mina vänner. Antingen berättar man ingenting och håller det inom sig. Då spricker man till slut. Och det känns inte bättre. Ja eller så berättar man allt, nästan iaf. Och det enda svar man får är " det skulle nog inte kännas bättre efteråt för dig iaf...." Då blir jag arg och tycker inte dem förstår. Men det är nog så, dem förstår inte. Men som sagt vad ska man förvänta sig av en kille som alltid säger vad han tycker. Han undviker mina frågor och ger mig oerhört dumma råd ibland. Är man ledsen och behöver prata med någon, ja då tycker han att han vara helt ärlig och det tröstar inte alla gånger. Jag menar inte att han ska ljuga för mig men man kan väl tänka på vad man säger. Jag undrar ofta hur jag har fått mina vänner, de som är bra är verkligen jätte bra men de andra. Ja man ska inte prata om jobbiga saker helt enkelt.

En del av mig hatar mig själv för att jag är en sådan idiot.En del av mig hatar honom.En del av mig önskar han kunde varit ärlig emot migOch en del av mig vill skriva ett brev och berätta precis hur det känns.Så att han kan få på sitt samvete att han sårade mig trots att han inte ville.Jag har inte bestämt vilken del som ska få ta över än. Brev har jag gott om ifall jag skulle vilja sänd ett.Eftersom jag aldrig kunde säga det, får jag göra det i ett vackert brev som han kan bränna upp.Men då vet han att han sårade mig. Det var antagligen därför som han inte svarade när jag ringde. Jag känner mig som en idiot, jag blev sviken igen.

Ja inatt har jag sovit för första gången på länge har jag sovit. Inga drömmar ingenting, det har varit lugnt. Jag har varit nervös och mått dåligt men igår pratade vi i telefon. Det lugnade ner mig MEN vi pratade inte om det jag ville prata om. Han frågade inte vad det var jag ville prata om heller. Positivt är att vi ska prata en stund idag, han var inte riktigt fokuserad igår och det hördes när han började gäspa var det absolut ingen idé att ta tag i att fråga det jag ville fråga heller. Ovissheten lever kvar och det är det som är det jobbiga. Jag behöver prata med honom men att göra det över telefonen funkar inte. Jag får inte fram det jag vill säga. Så idag måste jag fråga honom om han vill ses en stund imorgon. Ger han mig bara en timme eller två så åker jag hem sedan. För jag kan inte ha det så här, efter två månader måste han veta någonting. Han kan inte hålla på så här. Det är inte rättvist emot mig. Men eftersom han inget vet kan han ju bete sig precis som han vill. Men det tänker jag inte riktigt tillåta, så idag måste jag tvinga mig själv till att berätta om han vägrar träffa mig. Jag måste få berätta för att bli av med ett orosmoln. Jag behöver lugna ner mig, fick jag veta i onsdags. Då jag tydligen har högt blodtryck och det är inte bra...Men nu är det nog dags att slänga av sig det varma täcket och kliva upp ur sängen. Det är antagligen halt ute så måste köra långsamt och försiktigt till skolan. Sista dagen jag behöver vara där. En hemtenta kvar, sedan är det slut. Har en komplettering att göra också men sedan så är det slut på sociologin. Det känns lite sorgligt men det är skönt också, jag lämnar mitt boende hos farmor och farfar och åker hem till min egen lägenhet igen. Det saknar jag att få bo själv. Nej dags att gå upp, här kan jag inte ligga hela dagen!

Nu sitter jag på föreläsning men kan knappt hålla ögonen öppna. Jag har sovit dåligt inatt somnade sent. Fick en massa sms under natten. Jag var glad att dem kom eftersom jag gärna vill ha sms ifrån honom. Men jag skulle väl önska att smsen var flörtigare som dem var i början. Men jag kommer inte att få tillbaka det. Jag börjar tro att slutet kommer närmare och närmare, det spelar ingen roll vad jag känner han har antagligen redan bestämt sig. Det är så det känns. Men jag behöver få ett rakt svar, klarar inte denna ovisshet. Jag skrev ett brev igår. Jag skrev ner allt jag skulle vilja säga men jag tror inte att brevet skulle göra någon skillnad om han fick det eller inte. Jag hoppas verkligen har är snäll nog och vill träffas vi har inte setts på två månader och det har ju känts positivt de sista dagarna. Varför skulle han skicka en massa sms om han inte ville veta av mig? Gör han det för att vara snäll kan han lika gärna låta bli för just nu plågar det mig mer än gör någon nytta. Varför kunde han inte verka gladare och svara, det är klart jag vill träffa dig, när kommer du? Men det är väl bara önsketänkande. Jag vill bara åka hem, dra täcket över huvudet och aldrig komma fram mer. Det är ändå ingen som bryr sig....så fort skolan är slut ska jag stänga av och gömma mig, tänker inte ens titta på telefonen!!!

Jag önskar att du kunde se mig...

Nu sitter jag här alldeles ensam i matsalen. Visst finns det människor här men ingen som jag känner. Om 20 minuter ska jag träffa gruppen för att prata igenom det vi skrev i torsdags. Seminariet börjar snart. Jag vet inte om jag är riktigt med just nu, vet inte Vad vi håller på med. Huvudet är fullt av tankar som jag inte riktigt kan göra mig av med. Jag önskar att jag kunde för det är antagligen inte bra att tänka så här mycket. Jag tänker, känner och längtar men det börjar kännas meningslöst med allting. Jag undrar om det ändå inte är slutet som närmar sig. Det är hemskt att känna så här, speciellt när han går upp och ber hela tiden. Jag vågar inte skriva någonting närapå rädd att det ska bli fel. Jag låter honom skriva och bestämma vad vi ska prata om, och det kändes positivt så ställde jag frågan som slog allting i bitar. Jag undrar om jag ska vara lättad eller hata mig själv. Jag har ingen aning och ingen att prata med och försöker jag prata med någon bryter jag ihop. Jag gråter ofta nuförtiden och jag vet inte alltid varför. Jag tycker bara allt är meningslöst och tungt. Jag önskar att hjärtat kunde sluta slå hårt varje gång jag träffar någon som är så perfekt. Men det är väl mitt öde att bli olycklig resten av livet.

Jag kände att jag var tvungen att våga, jag gjorde det.

Nu har jag inte fått något svar och det vänder sig i magen och tårarna är inte långt borta.

Jag önskar att jag kunde få ett svar, att han inte vara struntade i mig. Jag vet inte om det

var dumt gjort eller inte. Jag önskar mig kankse för mycket och det slutar med att jag inte

kan få det. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Jag önskar verkligen att

han ville träffa mig, så att vi kunde prata och umgås. Tycker han inte om mig på samma sätt som

jag tycker om honom så får jag helt enkelt acceptera det. Men jag tycker han kunde vara ärlig och tala om det för mig.

Han kunde väl ge mig en ärlig chans i alla fall. En liten chans... Är det för mycket begärt???   

Jag vet inte vad jag ska tro, egentligen ska jag nog inte tro någonting. Jag ska inte tänka, inte känna och absolut inte tolka och analysera allting. Tyvärr är jag en människa fylld med känslor som tolkar nära på allting. Det är inte roligt när känslor som inte borde finnas där lägger sig som en svart skugga över dig och hela magen vänts ut och in. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, jag kan inte kontrollera någonting och jag vill inte heller kontrollera om mina värsta mardrömmar är sanna. Min tillit är inte att leka med, jag vet att jag har svårt att lita på någon, så när jag verkligen försöker och dessa tankar och känslor kommer smygande så gör det ont överallt. I hjärtat, i magen och alla sår öppnar upp sig. Allting spelar liksom upp sig som en repris, nu händer det igen! Jag kommer att bli ensam kvar med kniven i bröstet och alla krossade bitar runtomkring mig. Jag förstår inte varför jag ska drabbas av dne här förbannelsen, det är väl bara för att jag så gärna vill, att jag så gärna önskar att han bara kunde vara min... Inte emot hans vilja utan för att han vill vara tillsammans med mig. Jag skulle aldrig tvinga någon till något. Nu när allting har känts så bra och det känns som det blåser positiva vindar, jag då lägger sig förbannelsen som en svart skugga över än och bara suger ut all den gnistra av hopp du har....