Idag är det en helt vanlig dag i mitt liv. Jag har härjat runt som bara den och levt mitt perfekta lyxliv precis som alla andra gör på Facebook....   Okej jag ljög, så här är det. Jag somnade rätt hyfsat igår, vaknade till klockan sex men somnade om så skönt, när klockan ringde nio borde jag vara utvilad, inte ett skvatt... Kändes som jag aldrig hade somnat, jag orkade inte gå upp, huvudet var som bly emot kudden  . Jag orkade tillslut ta mig ur sängen och då gjorde jag lite frukost, flingor och mjölk, bra start. Sedan diskade jag och packade ihop det jag tänkte ta med mig hem. Jag ska nämligen få jobba lite den här veckan. Börjar klockan sju imorgonbitti så tänkte det var bäst att komma hit tidigt... Det gick bra var inte så farligt med trafik, bilen blev väldigt smutig bara, det stänkte när bilarna körde förbi mig på motorvägen, så jag behöver tvätta min bil. Helt klart  .  När jag kom hem för att titta min mail fick jag mig en liten överraskning, jag har blivit kallad på intervju, och nu kom nästa intervju. Så frågan är hur jag ska göra med alla dessa val. Det ena jobbet vill jag hemskt gärna ha, men att bli kallad på en intervju är väl ingen garanti för att jobbet är mitt. De kanske blir hemskt besvikna när de ser hur jag ser ut och märker att jag inte alls är lika bra som det står i mitt CV. En rak höger Emma, klart du är bra! Du är bäst!! Japp, jag boostar mig själv... Jag måste fundera på det här och kanske överlägga lite med min mamma, det brukar klarna en del då . Nej nu är det nog dags att krypa ner i sängen upp och jobba imorgon som sagt, det är inte många timmar men ingen ro och ingen vila för det... Det där med att jobba med barn, det tar på krafterna men håller i gång fantasin hela tiden. Det där med energi vet jag inte vart dem får den ifrån ibland önskar jag att jag visste så att jag kunde vara lika uppe i varm som barnen hela tiden... Nu kommer pengarna att rulla in....  

Det finns så mycket jag vill säga till dig, så många frågor jag vill ställa.

Men det är ingen idé, du kommer ändå inte att lyssna.

Jag bad dig att vara ärlig och det är allt jag önskar, jag ber om en ärlig chans, men det du ger mig är tvetydiga svar och svek.

Den killen som jag lärde känna fanns aldrig, det var en illusion, en lögn precis som allting annat.

Jag önskar idag innerligt att jag aldrig hade gått med på att träffa den killen som jag hade som dröm.

Jag mötte verkligen min dröm men mer än så blev det aldrig.

Den killen som var för bra för att vara sann fanns inte.

Det var bara falska löften.

Du lurade mig hela vägen, nästan...

Du fick mig inte riktigt dit du ville och nu lämnar du mig med ett stort hål i mitt hjärta.

Jag känner hur hjärtat slår, jag öppnade mig och lämnade ut allting, du såg mig och gav mig ett flin, vände dig om och gick.

Du lämnade mig ensam kvar i en bur av svek och ett krossat hjärta.

Jag slutade aldrig att hoppas då du gav mig en antydan om att tycka om mig, jag var en fantastisk tjej.

Men det spelar ingen roll när jag ser den killen jag alltid längtat efter bara vänder ryggen och går.

Du har inte gett mig mer än smärta.

Jag skulle vilja fråga varför du är så rädd för mig.

Vad är det i ditt förlutna som gör att du inte kan lita på mig?

Jag är fullmedveten om att du har ett förflutet men det är inte jag.

Jag har aldrig funnits i ditt förflutna jag är ditt nu och din framtid bara du vänder dig om och kramar mig hårt. Håller mig intill dig och viskar: "jag är glad att du är min".  

Allt jag ber om är en ärlig chans, jag vill bara ha en timme av din tid, där du öppnar upp dig för mig och talar om vad du verkligen känner, våga släpp taget och lita på mig.

Berätta vad du är rädd för och lita på att jag inte vill skada dig, vill inte såra dig.

Jag vill så gärna vara en del av ditt liv nu och jag vill vara din framtid.

Kommer jag att få den chansen, på riktigt.

Jag vill inte att du säger ja bara för att glädja mig, och sedan vägrar du att prata, lyssna och se mig.

Det gör så mycket ondare än om du verkligen ger mig ett ärligt och öppet svar.

Snälla vänd dig om och se mig igen, se mig i ögonen och säg att du ger mig en chans.

Min högsta önskan är att höra dig viska, "jag älskar dig".

Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så tomt! Det är en plåga att gå runt och hoppas att du tänker på mig men inte veta om det är sant. Jag önskar ändå att jag kunde få en ärlig chans, att vi kunde prata om det. Jag hatar verkligen att må så här och jag vet inte vad jag ska göra, det gör ont i mitt hjärta! Det är jobbigt att veta att det finns en chans, men jag kommer aldrig att få den. Du undviker mig och kommer antagligen att göra det hela tiden. Jag önskar att du kunde vara modig nog att säga det istället, för att låta mig sitta här med mina förhoppningar om att få allt jag någonsin drömt om. Jag kan inte tvinga dig och jag kan inte bestämma över dig. Jag vill inte bestämma över dig och vill inte tvinga dig, men jag önskar ändå att du kunde samla ihop lite mod och våga möta mig. Ge mig en chans att försöka förstå. Jag tror inte det handlar om mig, inte enbart. Jag tror att det handlar om dig, och jag skulle önska att du öppnade upp dig för mig. Jag dömer dig inte för din familj och jag dömer dig inte för ditt förflutna. Men om du kunde dela dina tankar med mig, så kunde vi kanske lösa det här på ett schysst sätt. Annars skulle jag väldigt gärna önska att du ringde upp mig och bad mig på vilket sett du vill, att lämna dig i fred. Att sluta höra av mig, att sluta försöka. Det är lönlöst. Det hade varit mycket ärligare om du bett mig gå än att säga. Ja, jag tycker om dig och vill ha dig kvar i mitt liv, och sedan undvika mig allt vad du kan. Jag önskar att du visste hur mycket mer det sårar än de ord jag fruktar mest. Det kändes som allt var perfekt, det fanns inga tvivel och visst kommer vi att bråka, men vi kommer att lösa det. Jag vet, jag känner det djupt där inne att vi kommer att stå vid varandras sida natt som dag, genom stormar. Jag kommer alltid finnas kvar. Jag vill ha dig i mitt liv och jag önskar innerligt att du kunde bestämma dig för att våga lita på mig och släppa in mig i det som är ditt.

Idag verkar vinden ha vänt!   Dagen började redan klockan 07.45, hann precis vakna och bli pigg innan telefonen ringde. Det var som om jag kände det på mig. Då ringde min moster och undrade om jag kunde tänka mig att jobba några timmar. Självklart kunde jag det! Jag fick ingenting när jag skulle börja exakt, men så snart som möjligt. Snabbt som ögat gjorde jag mig klar, hoppade frukosten och slängde in mig i bilen. Jag kom dit vid 8.30 och fick höra att jag skulle jobba till halvfem eller längre. Inga problem tänkte jag, det här skulle gå fint. Ja det var väl ingen dans på rosor precis, har väl fått utstå en del, ord gör verkligen ont . Men jag fick jobba, var borta hela dagen och fick otrolig energi och huvudvärk, så kom hem och vilade en stund. När det blev dags för kvällsmat var det inte riktigt lika roligt längre, kokade några ägg som inte blev alls som jag ville ha dem. Sedan höll plogbilen på att köra av vägen och han jävlades lite med oss och valde att ploga igen våran uppfart som vi plogat fram. Så jag gick ut och skottade snö så där vid halv elva en måndag kväll, slängde mig sedan i duschen och startade upp datorn för att kolla min mail. Jag hade fått två ritkigt trevliga mail. Ett mail om en eventuell jobbintervju, inför ett sommarjobb. Det andra mailet var ett pris. Jag har vunnit en kokbok. Jag gick på mässa för att skapa kontakter och söka jobb, jag vann en kokbok. Det tyckte jag var riktigt trevligt. 150 studenter var på mässan och om alla var med och tävlade så hade jag en väldig tur om du frågar mig . Kvällen slutade bra, imorgon väntar jobb igen. Det känns bra idag och det tycker jag om. Som sagt, imorgon ska jag jobba en stund, hem och skriva jobbansökningar och sedan posta breven på onsdag. Det känns bra när livet är planerat och inrutat eller hur??!

Ja idag är det söndag, i alla fall en timme till. För mig började dagen redan 05.50 imorse och det tyckte jag var lite orättvist en söndag. Jag skulle i för sig upp för att packa och göra mig klar för kyrkan. Men klockan skulle inte ringa förrän vid åtta tiden. Men vid sex tiden var jag pigg och vaken och kunde inte somna om. Jag satt i två timmar och gjorde ingenting, klockan gick i alla fall och det blev dags att byta om och plocka ihop. Jag packade allt, hoppade frukosten gjorde mig fin och satte mig i bilen för att åka till kyrkan. Jag kom dit en kvart innan vi skulle samlas och då fanns det ingen där. Eller Emmi stod ute vid trappan, så vi fick stå och prata en stund innan vaktmästaren kom och öppnade dörren. Då fick vi gå in i värmen och vänta på vår körledare och resten av kören. Sedan blev det uppsjugning och vi övade igenom de tre sångerna vi skulle sjuinga. Jag tyckte bäst om Esmeraldas bön ifrån Ringaren av Notre Dame. Det blev en bra gudstjänst och pengarna gick till " vart femte barn". När vi var klara i kyrkan så tackade jag för mig och lastade in mig i bilen, åkte och tankade och tog mig lungt och försiktigt genom de snöiga bergen hem till mamma och pappa. Det var inte så mycket berg kanske, men taskigt väder var det. Jag tog mig hem. Jag packade in mina väskor, provade kläderna som jag hade köpt av alla de kläder vi klickade hem behöll jag bara tre, två par leggings och en strandklänning som ja gverklgien gillade. Billigt och bra! Precis som det ska vara. Sedan blev det lite kvällsmat, enbart smörgåsar, men det gick fint. Sedan satt vi och tittade på Så ska det låta. När det var slut blev det Spårlöst och nu ligger jag i sängen och ska försöka somna till en film tror jag. Dags att börja tänka på refrängen helt klart.

Vad gör man när hjärtat slår så hårt men man inte vågar prata med personen ifråga?

Jag vågar inte visa mig mer, jag har gjort mitt sista drag och antar att det är upp till honom.

Jag vågar inte fråga för att jag är rädd för det svar jag kommer att få... Jag önskar bara han kunde höra av sig, säga att han tänkte på mig och ville ses om så bara för en liten liten stund. Jag skulle göra nästan allt för att få träffa honom nu. Jag vill inget hellre än få träffa honom, jag vill inget hellre än få vara i samma rum. Nej jag kan inte sitta här och deppa, jag får försöka göra någonting och låtsas att hjärtat inte slår....

Ja så blev det alla hjärtans dag i år igen. Jag fick inget kort eller blommor, varken från någon hemlig beundrare eller från någon jag tycker om. Men optimist som jag är så kommer jag inte sluta att hoppas. Jag har inte ens hunnit tänka på att deppa över att inte ha någon att dela denna dag med, jag har delat den med flera hundra personer istället. Jag fick tack sms ifrån de personer som jag skickade en liten hälsning på posten   Och vet ni vad, det lilla gjorde verkligen min dag . Jag kan alltid hoppas att någon kommer ihåg mig nästa år, jag menar man ska väl aldrig sluta att hoppas. Ännu bättre vore väl om jag hade någon att fira den här dagen med. Men som sagt jag är egentligen inte speciellt deppig idag. Jag har tillbringat min dag i skolan med att sälja mig själv. Jag vet inte riktigt hur det gick, lämnade ut två CV, men ska maila in det också. Jag ska ta tag i att sätta mig och skicka ut några jobbansökningar imorgon när jag ändå är ledig. Vi hade idag Rekryteringsmässa i skolan och det var i alla fall 20 företag som var upp på skolan för att träffa oss elever. Det var mycket trevligt och inspirerande, men det är ett ansträngade jobb att försöka sälja sig själv . Jag fick med mig hem några broschyr, en bok och en nalle. Det var ju trevligt jag fick i alla fall något, inte nog med de matirella tingen jag fick, så fick jag också inspiration till att fortsätta inom den bransch som jag har hamnat i. Idag kändes som en bra dag, alla var glada, nätverkade och skaffade kontakter. Jag gick även runt med en för mig helt ny kompis. Vi ska skriva CV uppsatsen ihop och kommer att lära känna varandra på väggen, vi bygger våran vänskap med en mycket krävande uppsats. Men det  är säkert bra det också, lära känna nya människor är alltid bra. Jag hade en riktigt bra dag idag....

När jag kom hem, så unnade jag mig lite pizza och popcorn så här på kvällskvisten, det är ju ändå alla   dag!!! Det smakade bra och jag blev väldigt mätt. Nu ska jag se på Criminal minds och sedan försöka sova lite, imorgon är det ingen som vet vad som händer. Jag har inget speciellt inplanerat, föruitom en promenad till brevlådan, dä ännu ett kort ska postas. Någon kommer jag att få ett kort tillbaka. " Den eviga optimisten". Jag tänker inte låta det hederliga snigelbrevet försvinna. Jag gillar att få annat än räkningar i brevlådan och det är så mycket roligare än att bara få ett mail. Jag fick inga kort, men jag fick en oväntad hälsning ifrån min far, alltid uppskattat med lite små överraskningar och vänner som bryr sig om en. Jag har med andra ord haft en bra dag och inget att klaga på, jag tänker fortsätta att vara positiv hela helgen, då kommer det att gå bra, även om jag behöver ge mig på att skriva lite hemtentor och maila lärare och jobbansökningar. Men som sagt vill man få något gjort så får man göra det själv, eller hur var det nu?? Haha...

Jag avslutar med en liten häslning till er alla själar där ute. Glad Alla   Dag idag!!!

Det var en märklig natt, jag hade bestämt mig för att gå och lägga mig, sent blev det... Men iaf... Jag hade krupit ner i sängen och slagit på en riktgit bra serie på datorn. Den rullade och plötsligt for sänglampan i golvet med ett brak, den välte ut colan som stod i en kopp på golvet. Det blev en hel flod med cola under sängen och när jag ställt upp lampan smäll det till och det blev alldeles svart i lägenheten!  . Det var lampan som hade gått sönder, så det var bara upp ur sängen hoppa över cola floden, ta sig ingeom labyrinten fram till dörrkarmen där taklampknappen sitter. Sedan in i köket och hämta en handduk. Jag fick även hoppa över några påsar för att ta mig till toaletten och hämta det större handdukarn. Sedan la jag mig ner för att försöka somna. Jag stängde av Teen Wolf och började lyssna på Pirates of Caribbean, som ljudbok. Det var väl kanske inte det smartaste valet jag gjorde, men jag somnade tillslut i alla fall. Klockan var över tolv, så de här spökerna missade verkligen tiden, den var närmare halv tre tror jag. Men nu är det nog ändå bevisat att det faktikst:ar hos mig! .