Eftersom jag inte har någon att prata med just nu, så får jag helt enkelt lägga ett blogginlägg. Jag har trots ändrade planer, vilket gjorde mig lite besviken kankse, men det är sådant som händer och det kan man inte ändra på, haft en riktigt trevlig dag. Jag vaknade alldeles för tidigt med ett sms som gjorde mig lite besviken men jag förstå varför det blev som det blev absolut. Det har jag inte sagt något annat... Jag umgicks med A-L en stund  Alltid lika mysigt och trevligt. Men hon fick besök så jag tyckte det var bäst att åka hem . Vi började med att åka och stor handla, jag fick agera chaufför och sällskap, sedan var vi på banken så jag kunde sätta in min lön, som jag fick ut i en check. När det var gjort åkte vi hem och lite frukost, brunsch, då ringde henens telefon och det visade sig att hon skulle få besök . Medan vi väntade tittade vi på en film Identity Theif, en mycket underhållande film. När den var slut fick jag leka rörmoakre, det var roligt  JAG ÄR SÅ BRA PÅ DET OCKSÅ!  Efter det kom besöket och jag åkte hem, på vägen hem försökte jag ringa till en person som jag gärna skulle vilja prata med. Men han svarade inte och först så trodde jag det var så att det var för att han var sjuk. Så jag tänkte inte mer på det. När jag kom hem försökte jag ringa en gång till och den här gången tutade det upptaget, så det gjorde att jag nu fick en klump i magen och det kändes jobbigt. Jag vill inte känna så här! Jag vill inte må så här! Jag är inte intresserad av att tjata på honom eller någonting absolut inte, ville bara överraska honom med att jag vågade ringa. Jag vet ju att han använder telefonen men han har inte skickat något sms eller hört av sig till mig alls, och det är inte roligt. Det är väldigt jobbigt faktikst   Det är jobbigt att känna så här, det skulle inte bli så här, inte alls... Jag vet inte vad jag ska tro. Jag är inte ett dugg arg för att han ställde in, jag förstår att han gjorde det, men jag är ledsen för att han inte hör av sig, att han inte ligger där hemma och pratar med mig liksom, via sms... Men jag tänker och känner väl för mycket som vanligt   

Ja nu har jag verkligen tiden till att skriva, men allt jag ville skriva igår som jag inte hann med, det har liksom runnit av mig. Jag har egentligen ingen lust att skriva, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag känner mig tom, fast någonstans är jag lättad. Jag är fri, en stor sten har lyft och visst är det jobbigt och det är hårt när drömmar går i kras men åh andra sidan jag har kanske fått en vän, som jag är oerhört tacksam att jag har. För även om han inte älskar mig som jag hade önskat så har han ändå fått mig att må bättre, han fanns där när det var svårt. Jag fick en annan syn på livet ett tag, sedan blev det jobbigt och nu måste jag börja om från början igen. Jag tänker inte vara långsynt, visst finns det stunder då det är extra jobbigt men jag har vänner som finns där och hjälper mig att glömma allt som är jobbigt.

Nu är klockan 17.00 och jag har varit på jobbet i två timmar, jag har tre timmar kvar att fördriva, hur nu det här ska gå. Jag vet inte om tiden går snabbare för att jag sitter och längtar efter den där pizzan som ska ätas efter jobbet tillsamamns med en vän. Ja först ska jag handla och beställa pizza och sedan hem till min vän för att se film hela kvällen och bara vara. En härlig lördag med andra ord.

Jag vet inte hur jag ska känna mig riktigt. Det känns lågt men lättat. Jag skulle behöva göra någonting men jag vet inte vad riktigt... Jag orkar inte tänka klart. Jag är mycket lugnare idag än jag varit på länge men jag vill göra någonting. Jag måste göra någonting!!!

Jag klev ur bilen efter en lång dag, eller snarare en lång eftermiddag. Jag tittade upp emot himlen och såg en svart klar natt med stjärnor precis överallt. Jag insåg att jag verkligen är lättad, en stor sten har lyft ifrån mitt bröst. Jag känner mig bara tom idag vilket nu har gjort att jag inte kan sova alls....tycker att jag borde vara lättad och känna att jag verkligen kan sova. Men det kan jag inte, jag är bara tom! Helt tom, det finns ingenting kvar, jag är bara ett tomt skal.

Jag har varit ett nervvrak hela dagen, klockan blev havltvå och jag blev bara mer och mer nervös. Jag visste inte vad jag skulle göra, eller vart jag skulle ta vägen. Jag var hade bestämt mötet och var tvungen att gå, men jag började ända mig ju näramare mötesplatsen jag kom. Jag kom dit först och när jag gått ett varv runt och hittat en toalett, ja då kom han där. Jag var så nervös att jag inte kunde andas. Jag vet inte om han var nervös eller bara ville att mötet skulle vara över så fort som möjligt, för det var lite stelt att börja prata med honom. Jag var tvungen att försöka kontrollera min nervositet och andning... Jag ville bara krama honom och känna att han ville vara nära, men det ville han inte. Vi satte oss ner och tog en fika och pratade med varandra. Han ställer frågan jag absolut inte kan svara på; " Vad vill du få ut av det här mötet?" Jag visste precis varför jag ville träffa honom ända tills han satt där framför mig och log med sitt underbara leende och såg på mig med sina vackra ögon. Vi kom i gång, vi pratade allvar, vi pratade lite allmänt och det kändes bra att bara kunna prata med honom, sedan gick vi ut till bilarna och tårarna kom igen. Jag hade en fråga kvar, den jobbigaste av dem allihopa! Jag ställde den och jag fick svaret som jag hade fruktat. Därför känner jag mig nu som ett tomt skal, jag vet inte vad jag ska känna!

Jag åkte hem till en vän eftersom jag inte orkade åka hem till pappa, vi skulle ändå inte prata och det behövde jag fast inte bara. Jag behövde lite sällskap. När jag satt i bilen, så försvann tårarna och jag kände mig lättad, det var som en sten som lyfts ifrån mitt bröst. Jag behövde verkligen den här ärligheten. Visst älskar jag honom fortfarande och jag har inga murar att gömma mig bakom eftersom jag berättat allt, men jag är lättad över att han berättade om sin osäkerhet men ändå gav mig ett rakt och ärligt nej. Det gör jävligt ont att älska! Jag pratade med min vän och visst fanns det lite gråt där, men inte så att jag behövde gråta öppet igen... tårarna var slut! Jag fick lite tröst och en stund av sällskap, så när jag kom hem i dimman, så kändes det bra mycket bättre än på länge. När jag klev ur bilen och såg upp mot stjärnorna var jag tacksam över den här dagen och kände att jag levde igen. Jag har nog inga tårar kvar och efter att ha sörjt i nästan ett år så kan jag nog gå vidare...

Igår kväll hade jag ett långt och lättande telefonsamtal. Visst var det jobbigt att ringa och visst var det nervöst. Jag visste inte alls vad jag skulle säga men mycket togs upp och mycket reddes ut ändå kan jag inte sova. Jag har fler frågor och jag kommer att få ställa dem, för på onsdag ska vi ses, äntligen! Det är ett litet lyckorus i mig =D visst det kanske inte alls slutar som jag hoppas men alla frågor får ställas och allt kommer att komma upp till ytan. Därför bör jag kunna sova nu men jag kan i te! Sömnlös! Jag är inte avslappnad och vet inte vad jag ska göra åt det... Jag vet inte alls, känner mig delad :0
Jag antar att det är sådant som händer brevet gjorde vad det skulle i alla fall, överraskande, lite ledsamt men tydligt. Jag är glad att jag ska få se honom igen, glad att jag får en chans att prata öga för öga men det kommer bli jobbigt. Jag ska vänta en hel vecka på att få prat med honom men det kanske behövs också. Lite avstånd lite tid att smälta allt som sagts. Själv har jag redan lagt allt på minnet och kan inte sova för att jag tänker för mycket. Ibland är det oerhört jobbigt att vara kär!!!

Dagens outfit... Funderade på att vara så här snygg på onsdag?!

Jag önskar att onsdagen slutar så här innan vi skiljs åt.

Jag vet inte, jag bordet kanske var glad. Jag fick faktiskt det svar jag hade önskat mig. Jag vet bara inte hur jag ska ta det. Så fort jag fått smset så kom tårarna och jag vet inte hur det känns riktigt. Jag har inte kunnat svara på smset, har läst det flera gånger men vet inte vad jag ska svara. Det går inte! Jag hittar inga ord som passar. Jag kände när jag vaknade imorse att idag borde brevet ha hamnat hos personen ifråga men visste inte om jag skulle få höra mer.

Jag hade fel, jag fick höra att det kommit fram, det kom ett sms här alldeles nyss. Som började med hej och slutade med kram. Varför känns det ändå så jobbigt?!   Jag trodde att det skulle bli lättare men jag hade fel, det gör fortfarande så jävla ont! 

Jag önskar att allting bara försvann ut tomma intet, så att jag slapp känna så mycket och hoppas så mycket. Jag vet att jag inte borde hoppas alls på det här men det gör jag. Och jag förstår fortfarande inte varför han gjorde som han gjorde.