Jag önskar verkligen att jag kunde stänga ner alla känslor. Det jag känner nu är bara tunga och dystra känslor och jag mår inte bra av att bära dem heller. Jag vet inte om jag är ensam om att vara en sådan där människa som vill avsluta allting jag har påbörjat. Det gäller i stort sett allting, jag kan inte sluta hoppas förrän jag vet att det är ett defiitivt slut. Jag lever länge på hoppet vilket gör att när jag hamnar i mina svackor så känns det riktigt jobbigt när man hoppas och hoppas men inte får samma gensvar som man själv ger. Ibland när dagen känns extra mörk och dyster då är det extra tungt när man inte får det man önskar. Jag vet att jag inte borde lägga så mycket energi på folk som jag gör, men jag vill ju bara bli älskad, jag vill också ha någon att komma hem till. Hur fungerar det egentligen? Hur gör folk för att hitta någon? En del skaffar ju nya killar två minuter efter ett uppbrott. Jag fattar inte vad jag gör för fel. För det fungerar inte att låtsas vara något man är men att vara jag hjälper ju inte heller. Jag är typ världens snällaste människa och ändå blir jag bortvald och sårad i slutändan   

Idag kändes det lite bättre när jag vaknade och blev ännu lite gladare när jag såg att jag fått ett meddelande och det innehöll ordet söt. Sedan kom meddelande rätt tätt. men så kom den där hemska känslan av "Jaha, idag duger man..." Nu var det ett tag sedan jag fick ett meddelande. Jag önskar att klockan kunde gå lite fortare så jag kunde ta mig till jobbet så jag slapp sitta här och tänka. Jag tänker mindre när jag jobbar och då slipper jag fundera på varför jag inte får några svar. Jag känner mig redan borträknad men kan ändå inte slåppa taget riktigt än...Men vad jag kan göra är att fösöka låta bli att tänka och ändra inställning.

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Alla andra får allting och jag står alltid ensam kvar. Jag ser nog inte livet från den ljusa sidan just nu men det känns i alla fall som att jag misslyckas.

Det hjälper inte att vara sig själv, ingen annan heller.

Jag förväntar mig det värsta, jag är val nummer två eller tre om jag har riktigt otur. Jag förväntar mig inte att det ska bli fler en än gång. Så ja egentligen förstår jag inte varför den enda gången skulle kunna vara något roligt.

En fika, lunch, middag eller en biofilm. Om det nu ändå bara kommer bli en gång.

Det är jobbigt att känna så här, man får inte vara för ärlig men att gå här hemma och hoppas på att få träffa drömprinsen och hela tiden få tvekande svar är sjukt jobbigt. Jag förstår inte vad jag gör för fel?

Jag förstår inte hur alla andra lyckas.
Det funkar inte på distans och det fungerar inte på nära håll heller. Jag borde nog verkligen ge upp helt och hållet.

Jag kommer att leva ensam med mina 99 fläckiga katter. Crazy Cat Lady där har ni mig!!!