Jag har tappat viljan fullständigt. Jag vet när jag började min viktresa att jag hade inget mål. Jag gick dit och så fick vi se hur det gick. Det gick bra, jag blev lättare, jag blev gladare. Det var inte jättesvårt att ställa om. Jag hittade rutiner som verkade fungera och det har gått neråt nästan hela tio kilo. Men så kom det en liten semesterresa som jag inte ångrar emellan. Jag åt inte mer än vanligt och vi rörde på oss massor då vi gick till alla sevärdheter i Budapest. Efter det gick jag upp... Inte många kilon men fy vad det är motigt när man gör allt man kan och ändå står vågen på plus. När jag såg siffrorna på vägen igår så sjönk mitt mod ännu mer och jag blev inte det minsta peppad av att vara kvar på mötet heller. Mötet handlade om att våga tacka ja och gå ut och äta spontant. Nä, jag hittade ingen pepp och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig ännu sämre när hon choachen räknade upp alla som hade lyckats med olika mål igår. Jag har fortfarande inte uppnått mitt första stora mål och snart har det gått ett helt år. Visst syns det att jag har tappat i vikt. Var en kollega i helgen som inte sett mig på länge som ställde sig och tittade på mig. Först tänkte jag fasen har jag fått en fläck på mina arbetskläder igen... Så öppnar hon munnen och säger med ett leende:

" Du har gått ner i vikt. Det syns verkligen"

Klart det känns bra när man får positiv respons men vågen gör verkligen allt för att få mig att må dåligt. Jag har försökt att få in träningen, jag ger verkligen allt när jag är där. I måndags så var jag inte helt hundra och småkillarna tramsade bort allting. Jag blir så irriterad, till och med tränaren blev irriterad på dem. Det var bara flams och trams i måndags så jag gav upp allt vad teknik hette och ställde mig och slog på säcken en stund och gjorde lite gymnastik övningar. Jag var inte helt nöjd när jag gick men kroppen har inte varit med mig. Jag gick ifrån träningen efter en timme men som sagt tröttnade på småkillarna också. Jag vet inte vad som har hänt men jag sover dåligt på nätterna, mardrömmarna avlöser varandra och lusten och viljan att göra något har försvunnit helt. Jag har gjort allt för att förändra mitt beteende men det verkar inte fungera längre. Snart är jag tillbaka på min startvikt och det skrämmer mig!  

Jag försöker att bita ihop och se frammåt, jag har mer än bara mitt jobb. Till helgen är jag ledig och jag ska åka till Göteborg och shoppa med en gammal klasskompis som jag inte har träffat på ett tag. Jag hoppas verkligen att det blir en mysig dag. Jag behöver en sådan dag, någon att prata med och kankse få släppa på all oro och bara få vara för en enda dag och nästa helg så kommer det några kompisar till mig och har en mysig kväll. Jag har allting planerat och klart. Jag har bestämt menyn, jag har införskaffat lite nya spel och jag har skrivit en lista på vad jag behöver shoppa i Göteborg till helgen. Jag har massa positiva saker att se fram emot men jag orkar inte... Antar att jag får ta en dag i taget och så får det bli som det blir. Jag verkar inte ha makt att ändra på något alla för tillfället. Nä nu slutar vi deppa för stunden och funderar på vad vi ska äta till lunch istället. Idag blir det nog, typ ingenting och ett ägg.

Äntligen är kommer min lediga dag och jag ska få sovmorgon. Men nej då kan jag inte sova. Jag har sovit dåligt i flera dagar nu, haft mardrömmar som har fått hela kroppen att skaka. Jag är nästan hundra på att det är stressen som försöker säga mig någonting men eftersom jag inte har haft tid att lyssna så finner jag ingen lösning på mina drömmar. Jag tänker mycket och jag vill nog inte ta tag i allting heller, en del oro kommer inte att lämna mig ifred. Det kommer nog att gnaga ett tag. Men varje gång jag ser att pappa ler och faktiskt lever, ja då lugnar dig oron för studen i alla fall. Jag vet att man inte ska tänka om men det senaste har jag oroat mig speciellt under nätterna när jag borde sova.

Igår var det måndag och jag jobbade igen. Som jag gör varje måndag. Jag har satt måndag som jobbdag för att få en rutin till att ta mig till träningen. Måndagar är jag alltså inte hemma före sju. Borta hela dagen men det är inte så jobbigt ändå. Jag kan jobba helg och måndag morgon sällan problem. Idag kände jag på mig att allt kan hända och det får jag nog påstå att det har gjort. Idag har hela dagen varit som ett äventyr med några få anfall av yrsel. Det är nog inte bra alls, jag behöver vila men jag kan inte. I alla fall, jag gick upp när klockan ringde, fick med mig alla väskor men glömde ändå mina gymnastikskor som stod vid dörren. Jag lyckades ta mig till jobbet trots att det var lite halt på vissa ställen. Det visade sig att vi var en man kort på morgonen, det gjorde att vi blev lite sena med frukosten men annars kom alla upp, fick sina duschar och mediciner och självklart fick dem mat och det är det viktigaste. Måste man lösa det så löser man det. Det hjälper inte att gnälla bara att göra. Vi hade en elev med oss idag och jag tyckte det gick bra. Hon var villig att jobba och ville gärna vara med och prova på. Jag tyckte att det fungerade bra.

När klockan äntligen blev 16:00 så loggade jag ut från TES och larm och tog mitt mellanmål innan jag gick för att byta om och ta mig till träningen. Jag lyckades dessutom komma tio minuter för tidigt.

Jag var inte helt hundra och orkade inte mer än en timme. Dock fick jag träna på egen hand för att få ut något alls av det den där timmen. Måndag är tydligen ingen bra dag att träna, det är mest små barn som tramsar bort träningen och det gör mig irriterad. Jag vill gärna få ut något av det. Min rygg är fortfarande inte helt okej heller men jag ger ändå allt jag har för att få ut så mycket som möjligt. Idag blev jag knappt svettig och annars brukar jag vara genomsvettig redan efter en kvart. Men idag var bara en tränare på plats och han tröttnade lite också på killarna. Jag sa som det var att jag får inte ut något av att träna ihop med de här killarna och han sa att jag skulle kunna träna med proffsen då jag faktikst varit med ett tag. Jag är fullt medveten om att jag har en del att jobba på och jag ser framför mig hur jag blir bättre. Jag hoppas att våren ska komma med lite motivation till att ge sig ut och springa lite, kanske kan jag till och med börja hemma att träna tekniken mer. Det folk inte vet är att jag kämpar med en massa saker när jag står där vid säcken och ska gå närkamp.  Jag kan inte koppla bort att det är flera i salen och jag tycker det är jobbigt att skuggboxas när alla ser. De enda som ser är dem som påpekar tekniken, tränarna med andra ord. Men som sagt idag blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag körde en timme och gav mig på lite styrketräning. Tekniken får jag ta en annan gång. Den här veckan hinner jag tyvärr inte träna flera gånger men jag kom en av tre dagar i alla fall. Jag funderar på att byta dag men nä, måndagar blir bra. Det är den tråkigaste dagen på hela veckan, så om man fyller den så kan man trappa ner i slutet på veckan.

Nä tänk om jag kunde somna istället och få sova en stund. Om fem timmar så ringer klockan, jag tänkte att jag skulle hinna duscha och tvätta håret imorgon innan passfotograferingen. Imorgon har jag också aktiviteter hela dagen. Först fotografering, sedan shopping på överskottsbolagret och sedan vvmöte. Det kommer bli en lång dag imorgon också. Men onsdag får jag väl ta det lungt innan jobbet. Jag brukar inte göra så mycket innan arbetspasset. Det har jag blivit alldeles för lat för. Det enda jag kommer göra på onsdag är möjligtvis en tvättmaskin och pyssla lite med alla hjärtansdags överraskningen till mina arbetskollegor. Jag trivs verkligen med mitt jobb och med mina kollegor. De flesta av dem är fantastiska. Därför ska dem få en liten överraskning av mig för att det är kul att få göra något. Jag har så många ideer och jag skulle vilja göra något, jag tror verkligen jag har hittat en arbetsplats som jag trivs på eftersom jag kan tänka mig att faktikst engagera mig i saker. Det går sakta men säkert. Jag har till och med uppdaterat min delegering med KAD Spolning. Bara det är ett framsteg för att vara jag.

Var rädda om er där ute