Idag är ingen bra dag, inte tankemässigt i alla fall. Jag kan inte riktigt släppa det korta samtalet jag och mamma hade igår. Vi hade kankse behövt prata längre men jag hörde inte ens hälften av vad hon sa eftersom det var en massa folk runt omkring mig. Jag hamnade på Liseberg igår. Det var bra att jag tackade ja, för jag behövde det men idag har jag för mycket tid  . Jag har aldrig tid annars så jag borde verkligen njuta av det men jag kan inte riktigt slappna av. Efter den kalla dagen på Liseberg tillsammans med Mathias så sov jag i alla fall drömlöst och länge idag. Det kändes bra. Eller jag hade ställt klockan på kvart i åtta sedan snozzade jag i tio minuter innan jag gick upp och startade den första maskinen. Jag har trots alla tankar som kommer så fort jag slappnar av, hunnit med att diska, laga mat, göra matlådor och slänga skräp. Bra jobbat Emma! Nu känns lägenheten ändå lite mer städad, jag har en lång väg kvar men jag har börjat i alla fall.

Vi var ute och dansade i fredags, jag tyckte faktiskt inte att det var så jättekul. Bandet var inte jättebra, det var inte många låtar jag kände igen och stämningen var inte på topp. Jag vet inte, det kankse bara var jag som inte var på humör. Jag var inte upplagd för fest, jag kände mig inte alls taggad på att åka. Det har varit stressigt och jobbigt på jobbet men jag tänkte att visst jag försöker det kan bli kul. Nä, det blev inte kul. Jag försökte tycka det var roligt att lyssna på musiken, att tycka det var kul att dansa. Men när det var det inte, dessutom blev jag lite sur på mamma, för att hon tyckte att jag skulle dansa med en gubbe som inte en kunde hålla takten. Nä jag är inte perfekt och jag kommer aldrig att bli det. Jag tycker inte om när folk kommer för nära min trygghetszon, jag tycker att det är jättejobbigt men mamma fattar inte. Dessutom så känns det som att dem försöker pressa mig till att träffa någon och det kändes det mamma sa i telefonen igår.

" Om du inte släpper loss så kommer du inte att träffa någon heller och det vill du ju..."

Ja, det vill jag. Men jag vill träffa någon som känns rätt för mig inte för alla andra. Jag vill inte träffa någon för att samhället säger att jag måste. Jag tycker inte om känslan av att känna att jag börjar bli gammal. Både mamam och pappa tjatar om det. Inte alltid rakt ut men visst jag fattar att dem tycker att jag är gammal och snart är det försent att skaffa barn. Istället för att tjata på mig så kan dem väl vara nöjda med att deras favoritbarn snart är tvåbarns pappa. Varför behöver jag komma ifatt. Jag är inte mamma. Jag har inte mammas självförtroende. Jag är inte flörtig och vi kan väl helt enkelt bara konstatera att jag är välrdens tråkigaste och kommer att leva ensam resten av livet. Jag och mina demoner.  

Jag försöker ändra mönster, jag försöker tänka positivt men idag känns det som en klum i halsen. Jag orkar inte, jag vet inte vad som är fel med mig men det är något som inte stämmer. Jag mår inte bra, jag känner mig inte glad längre. Allting är fake. Jag orkar inte med mitt jobb, jag gillar inte mitt liv och jag är inte nöjd med mig själv. Ingenting går som jag önskar. Mitt liv har aldrig varit spikrakt uppåt men nu går det spikrakt neråt i alla fall och det är i alla fall en riktigtning även om ingen runt omkring mig är nöjd med den. Jag orkar inte med att folk gnäller på mig. Jag kan inte göra någonting rätt... Mamma och pappa tycker att jag är för gammal för att vara ensam, det är ju bara idiotisk, min farmor och farfar påpekar petitesser i mina skrivarbeten, en anledning till att jag inte vågar skriva. Jag tydligen inte!?! Och jobbet håller på att ta knäcken på mig. Jag orkar inte! När ska folk lyssna? När ska folk förstå! Jag trodde att jag hade en sköld mot småsaker men det har jag inte, jag faller direkt. Men ingen ser det. Jag har alltid varit stark, jag skiter i allt! Det är så fel. Det är så synd om alla andra för dem har så dåligt självförtroende. Men jag då? Jag samlar ihop bitarna av mig själv varenda kväll men ingen ser det, ingen förstår det... För att jag ler..- Men efter två veckor med besvikelser och nya rutiner på jobbet som inte alls funkar för mig så orkar jag inte mer... Idag faller jag samman, tårar av frustation och en del ilska rinner nerför mina kinder. Om jag ska vaa helt ärlig så är jag rädd för vad jag känner i kroppen när jag slappnar av... Pulsen slår över allt, huvudet snurrar hela tiden, det händer ofta att jag kan stå still och känna hur hela världen gungar... Mina fingrar domnar bort allt oftare och det gör ont i min armar, till och med mina fötter börjar domna bort. JAg vet inte vad jag tycker är roligt längre, jag vet inte vem jag är. Men vad spelar det för roll, alla andra verkar veta vem jag är och vad jag vill. Kanske bara ska bli en nickedocka...