Jag vet att hon är en katt.

Jag vet att hon är självständig.

Jag vet att hon är en jägare.

Fast inget av det där hindrar mig från att älska henne över allt annat. Jag brukar ropa in henne på kvällarna för att hon ska sova inomhus, då vet jag vart hon är. Nu har jag varit ute och ropat på henne i två timmar och hon har fortfarande inte dykt upp. Jag gillar inte det. Jag hoppas att hon är ute på jakt och kommer tillbaka snart. Hon sprang ifrån mig när jag ropade på henne vid halvtio tiden. Hon är snabb den lilla filuren. Men som sagt hon är en katt och vill gärna vara ute. Jag låter henne vara ute från fyra på morgonen till klockan nio, tio på kvällen. Hon verkar nöjd med det. Men nu retas hon bara med mig, trots att hon har fått springa ut och in hela dagen. Jag hoppas hon står utanför dörren och ropar snart att hon vill inte. För jag tänker inte lägga mig utan min lilla misse vid fötterna.