Det verkar som det var ett tag sedan jag lämnade ett lite avtryck i min inte alls så intressantablogg måste jag säga. Men om ingen ändå läser, varförskriver man då? Ja det finns väl en massa förklaringar på det, för mig är skrivandet som en typ av terapi. Jag får liksom prata av mig om det jag behöver lämna ifrån mig för att inte sjunka så djupt ner i marken när jag går. Ryggsäcken blir så mkt lättare att bära om man kan hänga av sig en del på vägen. Därför skriver jag på bloggen ibland. Ibland skriver jag nog mest bara för skrivandet skull, begär inte att någon ska läsa, tror inte att någon läser heller.

Om 15 minuter exakt ska jag befinna mig i musiksalen med flöjten redo. Idag behöver jag bara vara i skolan till klockan åtta! Haha om man nu tycker att det är positivt. Ja det är väl bättre än att vara här till klockan elva, för det är då det är jobbigt.

Men bara för att säga nått som är bra med så tänker jag tala om att jag och "Kurtan" har varit lite duktiga idag. Vi hittade ett ensamt litet rum och fyllde det med toner från våra vackra flöjter. Med det menar jag att Vi övade på muskallåtarna och nu börjar det låta bra:p

Tack och hej leverpastej!