Jag har inte skrivit på ett tag och egentligen handlar det nog inte om tid... Det handlar om att min uttmattning som troligtvis har blivit en depprission har tagit över mig fullständigt. Jag har alltid trott att "det här fixar jag" Det gör jag kanske också men det går tydligen till en viss gräns. Den gränsen är sedan länge över trampad, jag har bara vägrat att lyssna. Jag tänker inte se mig som svag, jag fixar det här. Ska jag vara helt ärlig så har nog signalerna funnits där sedan länge men jag körde bara på. Jag tänker inte misslyckas, jag vill inte misslyckas. Det är inte jag utan sjukdomen som talar. Jag skulle inte påstå att jag vet det nu, då både min mamma och några kompisar bett mig att bromsa innan. Det går in i det ena örat och ut i det andra. Men jag kom till en punkt det jag verkligen blev rädd för vad jag kände. Jag har äntligen tagit ett stort steg för mig i alla fall, jag har pratat och det vi kom fram till var att jag har en uttmattnings deprission. Jag har gått igenom alla faser och har nått toppen av kurvan, det är dags att klättra ner nu och se till att bli mig själv igen. Jag kan verkligen sakna den jag i alla fall trodde att jag var...

Jag gick ett varv i trädgården och tänkte bara att det är här jag ska vara. Det bästa med att bo på landet är att jag kan gå ut klockan 22:30 och höra fågelsången. Det kan bero på att det är sommar, vi får väl se om ett halvår om jag känner likadant då. Men för mig är det här det bästa jag har gjort. Visst kan det bli ensamt men nä det är inte det som stör mig mest. Jag trivs här, jag kan höra fåglarna, jag kan andas, jag är fri. Idag känner jag mig hel för en liten stund i alla fall. Jag känner mig lycklig, lättad och tacksam. Det är svåra tider just nu men jag är inte ensam, så länge vi håller avstånd är friska så kan vi fortfarande umgås och det är sommar så vi kan umgås ute. Idag var även min farmor och farfar här och dem har varit isolerade hemma länge...Idag vågade dem sig ut av tre orskaer:

1. Jag fyllde 30 i torsdags.

2. De var nyfikna på hur jag hade det i mitt nya hus

3. De saknar att få vara sociala och träffa oss.

Så ja, jag är tacksam för att dem kom, för att jag lever och för att jag har världens finaste, något busiga, men helt underbara brorsbarn. Som jag verkligen älskar att få umgås med, att få hålla prinsessan i famnen och bara känna att hon är där, så underbart. Den där lille Hobbiten han springer omkring och pratar oavbrutet om allting och ingenting. Men han är ändå världens gosigaste. Nä nu har solen gått ner och även fågalarna börjar lägga sig, dock inte myggen. Så det är nog dags för mig att gå in igen och krypa ner i sängen. Det är en dag imorgon också, och dessutom så har jag bara nio arbetspass kvar innan den där efterlängtade semestern kommer!

X0X0  

Var rädda om er där ute...