Så äntligen tog veckan slut och jag skulle få sovmorgon. Jag har varit trött precis hela veckan och har haft ont i kroppen. Jag hade sett fram emot min lediga lördag. Ingenting planerat och inga krav. Jag skulle sova och vakna av mig själv. Vakna av mig själv gjorde jag men jag var hur pigg som helst redan klockan 05:30. Försökte somna om länge men gav upp när klockan blev 06:00. Då klev jag ur sängen och startade en tvättmaskin. Min tvättmaskin är en evighetsmaskin och bara går och går så då tänkte jag det var lika bra att börja tidigt. Ziva har sprungit runt som skjuten ur en kanon i nästan en hel timme innan hon äntligen satte sig ner i min famn och sov en stund. Nu är hon på språng igen, så tur att jag i alla fall har hunnit bädda sängen.

Jag hade planerat att gå ut och trimma gräset idag men när jag sitter här och ser ut genom de skitiga fönstren, som jag kankse borde göra något åt, så ser jag att det regnar. Det är inte väder för att jobba utomhus alls... Jag får gå och pyssla här inne hela dagen då. Jag har ju ett helt rum som jag behöver ta tag i. Jag måste börja med att sopa upp och dammsuga upp glasflisorna från glödlampan som katten gjorde sönder i förrgår. Eftersom jag inte har några lampor i taket, kunde jag inte se vart flisorna låg eller vad som egentligen hade gått sönder... Så jag valde att stänga dörren och låtsas att det inte fanns. Det har fungerat i två dagar så nu ska jag ta tag i det när det är lite ljust. Sedan behöver jag plocka i lådorna och se vad jag har. Jag kanske bara ska tag i att sortera allting. Helst vill jag bara slänga det men det vågar jag inte, i fall jag har lagt grejer jag verkligen behöver i lådorna. Nu är det snart dags för MArcus svarar och förklarar på tv4 och efter det så tar jag tag i dagen på riktigt. Att göra listan är evighetslång den också, så måste ju börja någonstans.

X0X0   

Kära mormor!

Idag är det 10 år sedan du lämnade oss och jag har så mycket att berätta. Det finns så mycket som du inte har en aning om. Det känns så tungt att inte kunna krama om dig och höra din röst. Jag hade behövt dig så många gånger under de här 10 åren. Jag är sorgsen över att du inte fick vara med och fira min 25 årsdag eller min 30 årsdag. Jag har så mycket som mitt hjärta vill säga och därför tänker jag berätta det för dig. Idag skulle du ha varit 73 år och jag tror att du hade varit en pigg tant med ett stort leende på läpparna och alltid tid för oss. Det var en av dina största egenskaper, du hade alltid tid, du fanns alltid där. De första åren var extremt jobbiga i alla fall för mig. Hur de andra kände, det vet jag inte. Så jag kommer att fokusera på mina egna känslor. Året efter att du hade gått bort då gick Linus och förlovade sig på din födelsedag  Det tyckte jag var fint gjort av honom även om han själv inte hade tänkt på det. Fem år senare så gifte han sig på din födelsedag. 2017 födes en liten Hobbit och 2019 föddes en liten prinsessa. På Hobbitens dop, så spelade jag tvärflöjt, det blev en helt ny värld från Disneyfilmen Aladdin. När Prinsessan hade dop, fick jag bli fadder. Så nu är jag stolt faster till två småtroll som verkligen förgyller tillvaron i livet. Jag lovar att du hade älskar dem båda och de hade älskat dig.

Livet kanske inte bara gick utför, inte för alla andra i alla fall. Men efter att du hade lämnat oss så gick det bara rakt neråt för min del. Eller det är i alla fall så det känns. Jag förlorade en vän som jag tyckte väldigt mycket om bara några månader innan jag skulle fylla 25. Jag visste inte då att han betydde så mycket för mig men när besked kom, då bröt jag ihop helt och hållet. Nu var livet 25, det skulle inte bli mer än så här. Och då tyckte jag inte att det hade hänt mycket i livet att vara stolt över. Jag fick ett brev som han hade lämnat efter sig, det gjorde ingenting lättare. Jag blev mer arg än ledsen när jag läste hans brev. Jag sparade det... Det var hans sista ord någonsin i den här världen. Jag åkte faktikst långt för att få vara med på begravningen, jag behövde få ett avslut. Jag behövde få säga förlåt. Jag kan fortfarnade önska att han hade pratat med mig istället för att bära på allt det där alldeles för sig själv. Tanken slog mig när jag satt vid din och morfars gravsten, jag kankse skulle sätta mig i bilen och åka hela vägen till kyrkan hans begravning var och leta upp hans gravsten bara för att få en chans att prata med honom igen...  

I år skulle bli mitt år men det blev det inte. Jag hade trott att allting skulle vara annorlunda och att det skulle kännas bra att få fylla 30 år. Men det blev inte så, ingenting blev som jag hade hoppats. Det började med att ett helt nytt virus spred sig över hela världen, en pandemi. Hela världen har förändrats, satt sig i chock eller i alla fall i början på året. Vårdpersonal och även vi inom äldreomsorgen har fått jobba extra mycket och det har tagit på krafterna. Energin är slut, jag är slut...Jag fick en bra 30 års dag även om du inte var där... Jag har inte ens brytt mig om mitt schema det senaste. Jag har bara lagt ut tider och Fridagar för att lägga ut dem. Det resulterade i att jag var tvungen att jobba hela dagen. Men det blev rätt bra ändå. Dagen började med att jag fick plocka bort toalettpapper, snören och ballonger från min bil ( det är fortfarande ingen som har erkänt att de har busat). Det blev en rätt lugn dag på jobbet och sedan kom Lions och bjöd på tårta. Jag tog en tårtbit och låtsades att det var för mig. Jag fick sång och grattishälsningar hela dagen och så fick jag present från mina underbara kollegor. Efter det blev det present hemma hos mamma och pappa. Men jag saknade en kram ifrån dig.

Det är många gånger jag har behövt dig, din tröst, din tid och dina råd. Jag har inte mått bra, jag vet inte vem jag är längre. Ibland vet jag inte ens vad jag heter när jag vaknar på morgonen.  Jag minns att när jag bestämde mig för att läsa franska som 12 åring, då visste jag vad jag ville bli och idag, 18 år senare har jag ingen aning om vad jag vill göra. Jag tycker om mitt jobb för det mesta men idag orkar jag knappt gå dit, jag kan inte hantera pensionärerna. Jag kan inte le längre... Jag saknar dig så mormor. Jag behöver dig! Älskade mormor, varför är livet så orättvist. Nu måste jag nog stänga ner, Ziva vill ha min uppmärksamhet. Ja, det glömde jag nästan att berätta. Jag bor numera i Nickes hus tillsammasn med min kattunge Ziva. Hon tycker inte om att vara ensam men hon är ett bra sällskap och jag känner mig inte så ensam... Ziva är min 4:e katt. Min allra första katt Tintin, tog räven när hon hade fyllt ett år. Jag var så ledsen och förtvivlade när TIntin försvann... De andra två Gustaf och Sixten lever, de är 5 år gammla nu och bor hemma hos mamma och pappa i ditt gamla hus. Där katterna trivs. Så nu i slutet på min semester så hämtade jag hem en liten Ziva. Hon har tagit en stor plats i mitt hjärta.  Snälla mormor, du tar väl hand om Tintin åt mig tills vi ses igen.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta...Emma  

Efter mässor och kyrkbesök så hann jag hem och äta lite och vila mig, jag var helt slut. Jag har verkligen ingen energi längre. Den försvinner fort... Men idag hade jag mycket inbokat och jag såg framemot det. I alla fall prinsessan fyller 1 år på onsdag och det måste firas. Så vi åkte hem till brorsan, han hade dukat upp på altanen, eller om det var hans fru som hade dukat. De hade gjort ett långbord för oss och ett litet bord till farmor och farfar. Solen sken och alla vara glad nästan hela tiden i alla fall. Det var så skönt att få träffa mina brorsbarn igen. Mitt i det här overkliga så behöver jag få energi någonstans ifrån. Men i alla fall, det blev lite kvällsmat och tårta hos brorsan för att fira den lilla sessan. Tänk att hon redan har varit med oss i ett helt år. Jag skulle vilja säga att det har varit ett fantastisk år men det har det inte... Men hon är fantastisk.

Peace and Love   X0X0  

Idag var jag religös. Jag var ledig och hade tänkt ha sovmorgon, jag tänker i för sig ha sovmorgon varje morgon. Men den här söndagen så hade jag valt att vara med i Nykyrka för att sjunga ihop me Gospelkören för sista gången tillsammans med Gerd. Hennes idé lät riktigt bra sen vet jag inte hur mycket effekt det gav. Men i alla fall, vi samlades i kyrkan och satte oss utspridda och ja alla höll avstånd. Vår körledare började spela Let the church say Amen. Mitt i låten så reste vi oss upp och gick ut i altar gången och fram och ställde oss där framme. Det var roligt att ha fått vara med på en sådan grej. Men jag gillar inte att inte ha koll på hur saker och ting ska gå till... Det var lite oklart men någon visst i alla fall hur det skulle gå till typ. Vi körde My tribute innan vi gick och satte oss. Det var mässa den här söndagen plus nattvard. Men den här gången gick jag inte fram. Man kliver inte in på en fest man inte är bjuden på. Men en sak som prästen sa, eller om det var prästen lärjunge som talade under predikan. Det spelar ingen roll. Det var en lång predikan som han hade kunnat korta ner lite grand men en sak som fastnade var frasen:

" Vi, har alla någon som sitter på en tron på hjärtat. Det kan vara en partner, en vän eller någon du bara tycker väldigt mycket om. Så vem sitter på ditt hjärtas tron?".

Jag blundade, lutade mig tillbaka och tänkte att ni släpper allting. Nä inte ens i kyrkan får jag vara ifrån mina demoner. Det jag såg var en röd man med svarta ben och horn i pannan som satt på en tron. Nu är det nog bekräftat. Jag är förföljd av ondska och demoner, inte konstigt att jag inte kan slappna av och få vara glad. Jag är tyngd av oro och ångest. Jag trodde att kyrkan var en friplats, tydligen inte. Jag vågade inte blunda mer under den här dagen. När nattvarden var över och vi närmade oss slutet, ja då fick vi gå upp och sjunga en låt till som inte var planerad. Sedan gick processionen ut tillsammans med oss till den här låten, som jag har glömt namnet på redan. Men det var en bra början på den här ärliga söndagen

X0X0