Idag började jag dagen redan klockan 06:45 på jobbet. Jag skulle ha kvarten. Det hade snurrat till sig fullständigt den här dagen tydligen. Jag fick min rapport det fanns inte så mycket att säga, det hade varit en lugn natt. Men sedan började folk komma till jobbet och stämmningen föll fullständigt. Tre personer gick hem redan klockan 10:00. Jag blev lite lagom sur och tyckte att dem kunde gå hem klockan 10:00 allihop så kunde jag rulla stället själv. Jag tycker inte det hjälper att sitta klockan sju på morgonen och tro att dagen ska gå åt helvete. Det gick hur fint som helst, hon som skulle sluta stannade kvar över lunchen så vi var fyra personer i alla fall. Det var snällt men förmiddagen var lugn och fin. Så det behövdes inte ens gnälla. När min dag äntligen var över klockan 16:00. Ja då skyndade jag mig hem och kastade mig i duschen. Jag hade bara 1h på mig att fixa till mig. Ikväll skulle pappa bjuda på julbord.

Pappa skickade ett sms att han och mamma var på väg in till staden och då drog jag på mig varma kläder för att ge mig ut i mörkret. Jag skulle gå bort till bowlinghallen. Det var kallt men skönt med en promenad. Jag kom fram till bowlingen så var det fullt med folk där. Det var discobowling. Det var lampor och ljus överallt och hög musik. Familjen bowlade, den mista, den lilla hobbiten han sprang mest omkring. Hans favorit var att få springa upp och nerför trappan  När vi hade bowlat i en och en halv timme så var det dags att äta julbord. Det var mysigt och fint uppdukat och maten smakade bra. Det blev en riktigt trevlig lördagskväll. Efter den lördagen på jobbet så behövde jag verkligen lite uppmuntran. Dessutom gjorde vi någonting med familjen och det har var inte gjort på länge. Nu är det dags att sova, så att jag orkar med morgondagen på jobbet också...

Jag har inte legat helt sömnlös varje natt men i en hel vecka har jag funderat fram och tillbaka flera gånger om.

Jag har vänt ut och in på mig själv för att verkligen finna sanningen.

Det känns så hemskt när det kändes så bra. För det gjorde det till en början. Jag hade hittat någon som var lätt att prata med som var jättefin. Men så kom något jag inte alls hade förväntat mig.

En kyss! En kyss som inte alls gjorde någotning lättare.

En person kan få dig att le men det betyder inte att det växer kärlek där. I mitt fall gjorde det inte det.

Det känns trist det gör det och sorligt att behöva börja om igen. Jag hade träffat en jättefin kille men det var inte mer. Jag kände ingenting. Det är sällan jag känner mig så tom på känslor.

Jag var akut tvungen att ringa min bästa vän, jag behövde prata med någon om det. Jag behövde råd!

För en gångs skull var det faktikst bra och vettiga råd jag fick, saker som jag redan själv listat ut att jag behövde säga.

Jag lät det gå en hel vecka men ingenting har förändrats. Jag känner inte mer än en vacker vänskap.

Jag antar att det kommer att ta slut där och det är synd, för han har i alla fall fått mig att le.

Jag känner mig inte ledsen, lite orolig som jag alltid för när jag måste göra något jobbigt men jag hoppas att den känslan ska lätta när stormen har lagt sig.

Jag hoppas att jag ska kunna sova i natt, jag skulle behöva lite sömn. Men när tankarna bara snurrar och snurrar, ja då måste man göra något åt det även om det gör ont ibland.

Förlåt om jag har sårat dig men du flrtjänar att höra sanningen då jag tycker att du är en fin männsika!