Du vet den där känslan när allting känns så bra... så poff!

Då dyker det där hemska monstret upp på din axel och viskar i ditt öra:

"Du trodde väl ändå inte att du skulle ha en sådan tur?"

Det är när det gör ont i magen och man känner sig olustig för att man har känslor överhuvudtaget som man börjar undra om det inte är så att det där monstret på din högra axel har rätt. Försök att låta bli att lyssna på det. Stäng av!

Det går inte, det går en , två kanske tre dagar innan allting känns som vanligt igen.

Jag undrar ofta om inte det där monstret har rätt, jag undrar ofta om det är mig det är fel på.

Är jag så blåögd att jag inte ser? Eller vill jag inte se.

Ibland blundar jag för allt som är otäckt och jobbigt. När hela världen rasar samman runt omkring dig, då är det vackrare att leva i sin egen bubbla. När den spricker då blir det jobbigt.

Jag önskar verkligen att jag kunna släppa allting som finns just nu, allting som vill krypa under huden och långsamt bryta ner mig innifrån.

Jag trodde det var en dröm när allting började men sedan har det gått så bra, sakta men framåt. Man ska inte analysera men det gör man ändå.

Man vågar inte fråga fast man borde, istället låter man tankar snurra hejvilt utan att ta reda på sannaningen.

Så en uppmaning till mig själv och alla andra:

Kommunicera mera!!!