Det känns som det är så hopplöst mig att alltid misslyckas med allt.

Vad jag än gör och hur jag än försöker låta bli så känns det.

Det gör ont när allting verkar så bra, när solen lyser och stjärnaorna ler emot än.

Plötsligt så är det inte så och inte ett enda ord får man höra.

Vad gör jag för fel, varför ska jag alltid såras?

Det går så lätt för alla andra, de behöver bara blinka så har dem fått allt dem önskar sig.

Jag får bara se det jag vill ha och vara nära en stund och sedan poff! Allting är borta.

Men varför gör det så ont?

Måste det verkligen göra ont att vara kär, måste det svida så att träffa den rätta.

Jag hatar att jag inte kan hata dig, hatar att jag älskar dig och för att jag hatar mig.