Jag har tappat viljan fullständigt. Jag vet när jag började min viktresa att jag hade inget mål. Jag gick dit och så fick vi se hur det gick. Det gick bra, jag blev lättare, jag blev gladare. Det var inte jättesvårt att ställa om. Jag hittade rutiner som verkade fungera och det har gått neråt nästan hela tio kilo. Men så kom det en liten semesterresa som jag inte ångrar emellan. Jag åt inte mer än vanligt och vi rörde på oss massor då vi gick till alla sevärdheter i Budapest. Efter det gick jag upp... Inte många kilon men fy vad det är motigt när man gör allt man kan och ändå står vågen på plus. När jag såg siffrorna på vägen igår så sjönk mitt mod ännu mer och jag blev inte det minsta peppad av att vara kvar på mötet heller. Mötet handlade om att våga tacka ja och gå ut och äta spontant. Nä, jag hittade ingen pepp och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig ännu sämre när hon choachen räknade upp alla som hade lyckats med olika mål igår. Jag har fortfarande inte uppnått mitt första stora mål och snart har det gått ett helt år. Visst syns det att jag har tappat i vikt. Var en kollega i helgen som inte sett mig på länge som ställde sig och tittade på mig. Först tänkte jag fasen har jag fått en fläck på mina arbetskläder igen... Så öppnar hon munnen och säger med ett leende:

" Du har gått ner i vikt. Det syns verkligen"

Klart det känns bra när man får positiv respons men vågen gör verkligen allt för att få mig att må dåligt. Jag har försökt att få in träningen, jag ger verkligen allt när jag är där. I måndags så var jag inte helt hundra och småkillarna tramsade bort allting. Jag blir så irriterad, till och med tränaren blev irriterad på dem. Det var bara flams och trams i måndags så jag gav upp allt vad teknik hette och ställde mig och slog på säcken en stund och gjorde lite gymnastik övningar. Jag var inte helt nöjd när jag gick men kroppen har inte varit med mig. Jag gick ifrån träningen efter en timme men som sagt tröttnade på småkillarna också. Jag vet inte vad som har hänt men jag sover dåligt på nätterna, mardrömmarna avlöser varandra och lusten och viljan att göra något har försvunnit helt. Jag har gjort allt för att förändra mitt beteende men det verkar inte fungera längre. Snart är jag tillbaka på min startvikt och det skrämmer mig!  

Jag försöker att bita ihop och se frammåt, jag har mer än bara mitt jobb. Till helgen är jag ledig och jag ska åka till Göteborg och shoppa med en gammal klasskompis som jag inte har träffat på ett tag. Jag hoppas verkligen att det blir en mysig dag. Jag behöver en sådan dag, någon att prata med och kankse få släppa på all oro och bara få vara för en enda dag och nästa helg så kommer det några kompisar till mig och har en mysig kväll. Jag har allting planerat och klart. Jag har bestämt menyn, jag har införskaffat lite nya spel och jag har skrivit en lista på vad jag behöver shoppa i Göteborg till helgen. Jag har massa positiva saker att se fram emot men jag orkar inte... Antar att jag får ta en dag i taget och så får det bli som det blir. Jag verkar inte ha makt att ändra på något alla för tillfället. Nä nu slutar vi deppa för stunden och funderar på vad vi ska äta till lunch istället. Idag blir det nog, typ ingenting och ett ägg.