Det känns tungt... Det känns hopplöst... Vad gör jag nu?

Jag förstår inte... Jag älskade att träna, jag hade äntligen hittat min grej!

Men i torsdags när jag äntligen hade möjlighet att ta mig till träningnslokalen, då försvann all ork. Jag mådde illa.

Jag tycker inte om att behöva ge upp, jag vill hitta något jag tycker om att göra, något som ger mig energi.

Men i torsdags gav jag upp  

Jag orkade inte, kroppen sa ifrån. Jag orkade inte lyfta armarna och benen var som bly. Ögonlocken var tunga och jag ville bara lägga mig ner.

Det kändes tufft men kroppen ville inte vara med och ja ärligt talat så har motivationen till att bli riktigt bra, kankse bäst försvunnit helt. Den finns inte kvar.

Det är tungt och sjukt tråkigt. Men jag orkar inte med någonting. Det är två månader kvar av träningen men jag vet inte hur jag ska göra. Jag önskar att motivationen och glädjen hade funnits kvar. Men tyvärr så verkar det som att glädjen försvinner först när kroppen inte orkar mer. När väggen närmar sig då försvinner allting som har varit kul.

Jag tycker inte om känslan och jag tycker inte om den här konstanta tröttheten som hänger över mig hela tiden. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Jag borde fortsätta med träningen men jag orkar inte, och när jag inte har glädjen i att fortsätta ja då orkar jag inte kämpa när det är tungt och jobbigt heller... Jag har träning imorgon men jag vet inte om jag orkar med det. Jag får väl se hur kroppen känns imorgon efter att jag ska få lite ompyssling.

Imorgon ska jag få håret klippt och färgat, som jag har väntat på det här. och på tisdag har jag bokat in en massage.

Jag har spända muskler, det gör ont i hela kroppen och den behöver slappna av. Nä jag behöver stänga av alla grubblerier också och försöka sova gott. Man kanske inte ska fundera så mycket, det kankse är bättre att gör istället.

Var rädda om varandra, stanna upp och andas ibland

XOXO  

Den 21 mars så var det Världsdagen för Downs syndrom. Det är då nästan alla tar på sig olika sockor för att hylla olikheter. Alla är lika värda hur du än ser ut eller vem du än är. Vi var några stycken på jobbet som hade olika strumpor på oss. Men det här är viktigt inte bara den 21:a mars utan alla dagar i veckan under hela året. Så i år bestämde jag mig för att vara olika hela helgen.

21:a mars                         22:a mars                          23:e mars                         24:e mars (på jobbet)

24:e mars (hemma)

Det händer då och då att jag har olika strumpor på mig och det är för att jag har alltid varit min egen. Jag har inte Downs syndrom men jag känner dem som har och det är fina människor och därför så rockar jag sockarna flera gånger om året och inte bara en dag. Olikheter är bra varje dag.