Mitt i allt det här overkliga som händer ute i världen så kommer stunder då verligheten knackar på. Idag är en sådan dag känner jag. Jag vet att saker händer varje dag, jag har förstått att folk dör runt omkring mig och jag förstår att folk är ledsna. Jag har hittills haft tur och känner mig otroligt tacksam över att mina nära och kära håller sig friska. Men eftersom jag själv har hamnat där jag hamnat mitt i en deprission, som kommer oerhört olägligt med tanke på hur verkligheten plötsligt ser ut... Men det har gjort att jag inte kan eller orkar bära alla andras sorger. Jag har stängt av, jag har dagar då jag är som en solstråle och allting känns toppen men de flesta dagar är mörka och regniga. Jag har många negativa tankar och känslor om mig själv och livet i allmänhet... Men idag blev jag verkligen påverkad och nedstämd över det som har hänt...

Jag börjar från början. Klockan ringde...Jag ville verkligen inte lämna sängen. Jag var inte alls redo att gå tillbaka till jobbet efter min första lediga dag efter påskhelgen. Jag har haft en jättefin och lugn påsk på jobbet så förstår inte vart stressen kom ifrån men antagligen har jag velat lite för mycket och mentalt så var jag tömd. Jag hade behövt mer vila men till slut kom jag upp. Jag fick kasta mig ur sängen och krypa fram över golvet tills jag kunde ställa mig upp. Jag kom iväg till jobbet men näpp ingen glädje att jobba idag. Men fan den som ger sig. Jag blev lite gladare när jag mötte mina kollegor. Det här kunde bli en bra dag. Det blev det inte...  

Det började lite positiv, jag fick jobba med en kollega som jag jobbar väldigt bra med och det kändes bra. Vi fick upp alla och det var inga större missöden där fram. Det var värre där bak då. De som jobbade där skötte sig bra men en brukare ramlade och fick åka in med ambulans vid frukosttid. Efter det försvann jag ut på en promenad med två brukare och några från en annan avdelning. Det är inte många aktiviteter kvar men vi har promenad grupp en gång i veckan i alla fall och det är bra. Det var en jätteskön promenad.

När jag kom in igen så var allting förrvirrat. Jag har ingen aning om vad som har hänt eller inte hänt men det var virrigt och strirrigt där inne. Brukarna fick mat i alla fall och det är viktigt plus sina mediciner. Vi fick sätta oss sent för att äta vår lunch. När vi precis har ätit färdigt så kommer städerskan och säger att en brukare som hon skulle till har ramlat. Vi sprang allihop ner för att hjälpas åt. Jag kommer nog aldrig över det men jag känner mig rädd, nervös och stressad när jag hittar någon på golvet. Alla de där känslorna förstärks när brukarne också uppvisar de där känslorna. Vi fick i alla fall upp hen och ner i sängen. SSK kom och kollade till hen och det verkade som att det skulle bli bra...

Min sista halvtimme så larmade det och jag gick dit. Eftersom hen redan hade ramlat en gång så var jag tvungen att gå dit snabbt och kolla läget. Hen var på väg ur sängen... Jag var där, jag pratade och plötsligt så börjar hen skrika " Hallå". Då blev jag riktigt rädd. Jag tog handen och satte mig framför hen och såg honom i ögonen när jag sa: " Jag är här. Ser du mig inte?" "Nej". Jag hjälplarmade och så fick vi hjälpas åt och lägga hen igen och ringa efter ambulans. Så idag, hann jag med två ambulanstransporter... Det kändes lite jobbigt att gå hem mitt i röran men mitt psyke hade inte klarat mer.

                                              (Bild lånad från Google, 2020-04-15)

När jag kom hem orkade jag inte ta tag i det jag verkligen skulle behöva göra. Så jag valde istället att göra det lätta. Jag la mig på madrassen på golvet (min soffa har redan flyttat) och somnade. Jag behövde vila lite, få tillbaka lite krafter och när jag vaknade upp för att kolla alla meddelanden på mobilen så gick jag även in på Instagram och möttes av den sorgliga nyheten att Adam Alsing hade gått bort    Jag kände honom inte personligen men det här är första gången under den här hemska coronakrisen som jag har blivit riktigt berörd och påverkad av dödsfallet. Jag vet faktikst inte varför just Adam Alsings bortgång berör mig så djupt men det här gjorde min kväll väldigt mörkt och nedstämd. För första gången av alla dessa människor så betyder siffrorna något mer än bara siffror. Adam har varit en av mina favortprogramledare länge. Han har alltid sett så snäll och glad ut, som en riktigt mysfarbror. Någon som man vill känna, någon som man vill ha mött. Nu kommer jag inte att få chansen men jag hoppas innerligt att hans familj ska kunna ta sig igenom sorgen och leva vidare för Adams skull. Fortsätta att sprida hans glädje och entusiasm    

Så för allas skull, ni är inte odödliga. Stanna hemma om ni är sjuka. Ta hand om er och varandra.

Stay safe. Stay home