Är det inte nu som man borde vara glad? Varför är jag inte det då?, varför känns det så konstigt tomt och tris? Ja  det är väl tomheten som växer, jag vill göra något hitta på något, ut på äventyr... Men det är ingen som vill följa med och det är ingen som tror på mig ändå. Det finns en tid, då man kommer till en plats, där liksom alla bara lämnar än. Jag verkar redan ha hamnat där. Jag som kände mig så ung, blev plötsigt så gammal. 

Den blomma som växte, skulle växa så länge. Men den växte fort och började bli sliten och grå, torkade ut och bladen föll från rosen sakta av... ett efter ett föll det till marken. Inte kommer bladen att komma tillbaka, lika lite kommer mina år som var bra att komma tillbaka till mig igen.

Nu blir det snart regn, det känns i luften, det känns i tån, det känns på kinden, där tårar runnit och lämnat djupa sår....