Igår kväll grät jag mig till sömns. Det är väl precis just nu som jag inser hur djupt det sitter. Jag vill inte vara den som öppnar mig först och sedan står där alldeles tom igen. Jag hade två stora frågor som snurrade några varv i natt. Jag undrar när jag ska våga ställa dem. Får jag svar på dem kanske jag kan våga öppna upp mig lite mer. Men hur ska jag annars veta?
Jag försökte, jag frågade men fick inte riktigt de svar jag behövde. Ärliga var dem säkert men inte tillräckligt tydliga. Vad gör jag för fel? Varför blir det alltid så här?