Idag hamnade jag på jobbet fast jag hade tänkt vara ledig och ta tag i den där städningen som inte blev av igår heller. Dock hann jag inte mer än hem från mina föräldrar igår innan telefonen ringde och dem frågade om jag kunde jobba. Det var mellan 7-14 idag så jag sa att jag kunde det. Det var lite segt att kliva ur sängen imorse. Jag slappnar inte ens av när jag ska sova liksom. Men jag kom upp, gjorde i ordning min matpåse och sedan åkte jag iväg. När jag kom ut till bilen satt isen stenhårt på rutan, det var knappt att jag lyckades skrapa bort den, sedan var det lite halt i rondellerna. Men jag tog mig till jobbet i tid och idag har det känts, jag vet inte, flummigt? Jag kände mig inte specillt stressad, jag tog en sak i taget  och kände att jag hade koll på läget men tiden bara flög iväg. Det var ju i för sig skönt, då tog ju dagen slut fortare. När jag kom hem sedan tog jag en varm dusch, drog på mig myskläderna och la mig i soffan och såg hela två avsnitt av Riverdale. Sedan somnade jag en stund, jag var visst lite trött. Vaknade åt, kvällsmat och nu är det snart dags att lägga sig. Imorgon blir en lång dag! Jag ska bara se färdigt på filmen först. Hall Pass.

Jag känner mig inte tillräckligt trött för att sova trots att jag har ont i hela kroppen. Det är mest mina armar, händer och fingrar som krånglar nu. Det är jobbigt, jag vet ju att det är stressen och ångesten som sitter som en sten över bröstet men jag vet inte hur jag ska få ordning på det. Jag mår dåligt om jag måste sitta ensam hemma med mina inre demoner och negativa tankar. Jag mår inte bra när jag har för mycket att göra heller, jag lyckas aldrig gå ner i varv och jag vet inte vad jag ska göra längre. Ångesten kom tillbaka när allting hände i december. Jag bådde nästan bra och så slog allting till, det är det känslomässiga ångesten som är svårast att hantera. Den ekonomiska tror jag kommer att lösa sig. Jag jobbar stenhårt för att den ekonomiskabiten ska lätta från bröstet, den känslomässiga vet jag inte hur jag ska hantera. Den sätter sig i halsen och gör det svårt att andas, jag har slutat att tänka på det dagtid, om inte "vännerna" hade påmint mig hela tiden. Jag hade nästan slutat tänka på det helt dagtid och mardrömmarna har blivit färre, ja då kommer frågan: "Har han hört av sig än?" Vad är det för en kompis som ställer den frågan? Ja då gick ju dagen åt till att tänka på det, det gör mig irriterad för då måste jag liksom börja om från början igen. Jag kan inte stänga av min tankeverksamhet. Jag är en tänkare! Det ligger i generna. Stora beslut ska tänkas igenom innan dem fattas. Det är inte bra att kasta sig in i saker som jag gör ibland, det slutar oftast med att jag blir sårad och måste plocka upp spillrorna av mig själv. Jag önskar verkligen att jag hade vunnit några miljoner på lotta så jag kunde lämna allting bakom mig och bara åka iväg! Jag orkar inte vara kvar här! Jag har sagt länge att jag skulle vilja åka, men nu känner jag lite extra stark att lämna allting. Det jag önskar mig finns inte här i alla fall, det stör mig att alla andra verkar veta vad jag vill ha men det gör dem inte. Dem lyssnar jag inte på mig. Jag tror på den där stora kärleken, att man inte ska behöva nöja sig med mindre. Du kanske inte hittar Mr Perfekt men du ska ändå känna hjärtat slå när du är tillsammans med personen, jag tycker inte det räcker att man har roligt ihop. Visst kan du skratta tillsammans med någon men om hjärtat inte slår ja då är det väl ändå ingen mening att bygga någonting på det? Är det bara jag som är dum eller? Jag tänker fortsätta att leta efter det jag önskar mig, jag vet vad jag vill ha och jag vill att det ska kännas rätt också, inte bara för att någon annan tycker att man ska bli ihop. Det är ingen bra början på en relation alls... Men just nu ska jag kanske bara satsa på mig själv och glömma allt vad kärlek heter