Idag bestämde jag mig för att våga vara ensam med mig själv. Jag satte mig i bilen och åkte iväg för att få en skogspromenad. Jag strosade runt i tystnaden och satte mig till slut vid sjön och bara tittade ut på vattnet. Jag andades. Jag samlade syre till min hjärna, den har inte fått det på länge. Det har varit mycket som har stört återhämtning och sömn. Men jag har också funderat väldigt mycket de senaste dagarna. Jag har ännu inte vågat fatta något beslut men nu börjar jag bli trött på att låtsas. Han ringde en gång för två veckor sedan men då hade jag jobbhelg och varken hann eller orkade prata med honom just då. Jag skickade ett meddelande om att jag jobbade. Jag försökte höra av mig, jag ringer aldrig för han är alltid upptagen när jag ringer. Varenda gång. Han skrev till mig och berättade om en hemsk olycka som hade hänt och minst tre gånger försökte jag prata med honom. Jag förstår att det var jobbigt att prata med mig samma dag som det hade hänt men jag frågade hur han mådde två gånger till efter det. Men jag fick inga svar. Han svarade inte. Jag kanske är en elak människa men varför behävde han berätta någonting alls om han inte ens tänkte tala om att han mådde bra. Jag försökte vara en vän, försökte finnas där trots avståndet men det känns inte som han brydde sig om det.

Jag försökte även efter en kort paus, då jag egentligen sket i vilket prata med honom. Jag skrev om ett program som jag visste at than tittade på. Jag fick ett kort svar och sedan var det inget mer. Sedan gick det yttligare några dagar och plötsligt verkade han bry sig om hur jag mådde. Vi pratade en liten stund och sedan skrev han inget mer, jag berättade hur det var och sedan tog det ända till dagen därpå innan han skrev något. Jag funderar på hur mycket vänskapen är värd när ingen ens orkar anstränga sig längre.

Jag tycker att sedan han skaffade flickvän så har han inte haft tid. Han har i för sig aldrig tid, då han inte klarar av att vara ensam, alltid måste umgås med någon, träna något eller bara hänga med någon. Så hör han inte av sig längre. Han vet att jag inte kan ringa, jag har jättesvårt för det och när jag väl samlar mod och ringer då har han aldrig tid. Men sedan den där flickvännen kom in i livet, missuppfatta mig inte. Han behöver en flickvän och det är jätteroligt för honom, men vänskapen oss emellan överlever nog inte det här. Jag vet att jag har stängt av sedan stressen och ångesten tog över min kropp. Jag har inte orkat hålla ihop varken mig själv eller några relationer. Jag försökte men jag kände inte att jag fick någon respons...

Idag skickade jag ett meddelnade till honom för jag behövde en vän att prata med. Det knöt sig i hela magen av nervositet och även om jag inte berättade för honom att jag hade gått vidare så hörde jag av mig nu. Han skulle ringa mig rint 20. Telefonen har fortfarande inte ringt och nu känner jag att det kan kvitta även om han skulle höra av sig imorgon. Jag har inte ringt honom eftersom jag vet att han är upptagen. Jag kankse är hård men jag orkar inte längre. Så mycket för den vänskapen som tydligen har varit i tio år eller nått sådant. Jag har inte ens orkat att hålla räkningen längre. Jag missunnar honom inte en flickvän absolut inte men sedan dem blev ihop så har han hört av sig mindre och mindre till mig. Jag är för långt in i mig själv för att orka göra något drastiskt just nu men jag har funderat på ett tag om det är värt att hålla kvar? Jag har ingen bästa kompis och det är inte så att det vimlar av vänner omkring mig men just nu orkar jag inte anstränga mig. Jag behöver vänner som förstår mig och får mig att bra och ger mig energi inte folk som tar den ifrån mig...

En massa val och jag orkar inte...