Idag vaknade jag upp till månad åtta! Snart är året slut igen. Det går så fort.  Tiden bara springer iväg. Jag känner mig fortfarande ensam emellanåt, visst har jag vänner och familj. Men lägenheten är ändå tom. Jag vill träffa någon att dela mitt liv med, någon att göra saker tillsammans med. Någon att ha en vardag tillsammans med.    Därför skaffade jag en profil på en dejtsida. Har jag åkt mjölkbil och alla kan se det så ska jag väl våga träffa någon. Men jag har upptäckt att det är inte så lätt. Gamla sår gör sig påminda och det känns frusterande och hopplöst. När jag skapade min profil så hittade jag ingen som var intressant men så dök han plötsligt upp. Han hade världens finaste ögon, så jag läste hans profil. Det var mycket som stämde så jag pratade med honom och vi hade många meddelanden. En riktigt konversation men nu är jag bara frusterad. Inte på honom i sig. Men jag ställde en fråga och jag vill egentligen bara veta om han vill ses ikväll eller inte. Jag har inte fått något svar än och det stör mig. Jag ska smal lite mod och fråga om han dyker upp ikväll men det gör jag när jag åkt, jag kommer ändå att hänga på Rydell & Quick.

Nu har jag pratat en stund med en kompis och jag känner mig lite bättre till mods. Jag gillar inte att känna mig så nedstämd och tycka att allting är tråkigt. Jag försöker men ingenting är roligt. Jag tror att det beror på att stressen liksom äter upp mig inifrån och alla demoner bara spyr galla omkring sig. Jag ska försöka ta mig i kragen och även om jag kommer att stå där på torget ensam ikväll så tänker jag ha roligt. Jag ska in och väga mig först så jag är lite orolig för vad vågen kommer att stå på. Det är ingenting som går åt rätt håll för tillfället och det gör allting lite tyngre att bära.

XOXO