Jag lever inte i någon annans verklighet, jag vet inte ens om jag lever min egen.

Det är ett helvete på jorden att gå runt så här.

Vara osynlig för alla man ser, inte kunna känna närheten när någon rör vid en.

Det är som om man lever i en bubbla, fast man inte fanns.

Det är som att leva någon annanstans.

Tänk om jag skulle vända alla taggar ut åt och bubblan skulle spricka! Vad händer då?

Kommer dem att se mig, kommer dem att förstå. Jag vågar inte tala, rädd att bli sårad då.

Jag vågar inte öppna upp mig, vågar inte berätta hur det är.

Jag tänker bara sitta här och vänta på att någonting ska hända, men jag vill inte att det händer.

Jag vet inte vilken väg jag ska gå, jag vet inte längre vem jag är eller vart jag är.

Jag önskar att jag visste att någon kunde tala om för mig, vart jag skulle gå, för att hitta mig själv igen.

Jag orkar inte ha det så här längre, jag vågar inte ens uttala, det som kankse har hänt.

Jag vill inte tänka på det, vill inte att det ska spricka upp och blodet börjar rusa igen.

Det är ett helvete på jorden att leva i en verklighet som inte finns...