Jag var som en spegel som gått i bitar på insidan, varje skärva var en del av mig som någon trampade på. Det gjorde ont, jag lät mig trampas på, jag lät bitarna bli fler och fler och mindre och mindre. Men så bestämde jag mig, det var dags att ta tag i det, dags att plocka bit efter bit från golvet framför mig och sätta ihop dem en efter en igen. Trots att skärvorna ska skar in i huden, skulle jag hitta den bit som var grunden. Det var dags att hitta mig själv. Jag gjorde många framsteg, jag hittade minnen som jag älskade, som jag sparade och limmade ihop med mitt hjärta. Jag hittade egenskaper som gör mig stark, jag hittade egenskaper som gör mig till den jag är idag. Jag plockade bort alla bitar som jag inte ville minnas, alla bitar som bara tyner, de dåliga bitarna, sorgerna som formar oss till det vi är, sparade jag. Jag tänkte inte förlora mig själv, jag tänkte bara sortera lite... Det positiva med att plocka alla särvor av mig själv, var att jag långsamt byggde upp en förstålse för vem jag var och åt vilket håll jag ville gå... Jag visste vem jag skulle kunna bli. Jag såg på alla mina biter, att jag kan bli precis vad jag vill med den kunskap och lärdom jag bär, de visdomsord, jag fått på vägen har också en stor plats bland de beslut jag ska fatta.... Men i slutändan är det ändå jag som väljer vem jag är, vem jag vill bli och vem jag tänker vara hela mitt liv!

Varje liten del av mig, är viktig för att forma mig till att bli den jag är och den jag vill vara