Det pirrar till i hela kroppen när han är nära. Det känns i hela mig.

Jag blir alldeles varm, när han nuddar mina knän, även om det bara är av misstag.

Jag gillar att höra hans röst, han kan få prata i ett om ingenting. Det är lika fantastiskt varje gång.

Mitt i allt säger han ibland även riktigt bra saker, jag gillar hur han ser på mig.

Jag tycker om att sitta bredvid och få prata med honom....

Ändå undrar jag varför, det ska vara så svårt att säga något till honom.

Jag kan verkligen inte öppna munnen för att säga det jag egetligen skulle vilja säga.

Undrar om jag är rädd för att mitt hjärta ska krossas eller om jag bara är rädd helt enkelt.

Jag önskar att jag hade vågat prata med honom, men det gör jag inte...

Jag fortsätter att drömma och hoppas att det en dag ska bli till verklighet