Pulsen dunkade ända upp i tinningen, det var mörkt i rummet. Klockan tickade ikapp med mina hjärtslag som ökade takten. Jag började kippa efter luft, det kändes som om jag var iakttagen, plötsligt stod där en man med en kniv i högsta hugg. Han högg, blodet droppade och smärtan skar igenom hela kroppen. Han tappade kniven på golvet satt sig mitt i rummet med uppdragna knän och gungade fram och tillbaka medan han viskade på något obegripligt språk. Medan smärtan steg och hjärtat pumpade ut blod genom såret i sidan på mig, sträckte jag mig efter mobilen och ringde 112. Jag rabblade osammahängande och snabbt om att jag behövde en ambulans och en polis... Sedan ligger jag på lassarettet i en sjukhussäng, med vita lakan, vita väggar och ett järnstaket om sängens kanter. Sköterskan ringer ett nummer, förklarar vem hon vill prata med, ber om ursäkt för att hon ringer så sent, lägger den stora blå luren vid min axel intill mitt öra, tårarna rullar ner för kinder när jag viskar: " mamma".

Det var det sista jag minns innan jag vaknade, sedan vart det kört, jag vågade inte somna om. Jag var helt säker på att det var någon som smög omkring i lägenheten, men det finns ingenstans att gömma sig. Jag bor i en etta! Jag kunde inte somna om, hjärtat dunkade så hårt och pulsen var hög, jag var inte ett dugg avslappnad och sov väldigt dåligt inatt