Är det mig det är fel på? Är det fel att vilja något så mkt?

Jag börjar tro att svaret på de två frågorna är JA.

Det gör ont ända in i hjärtat, det sitter så djupt. Jag trodde inte det var möjligt, men det är det. Och det gör så ont att blir igronerad. Jag har upplevt saker som gjort att jag måste kämpa med tilliten, men det verkar inte spela någon roll. Jag släppte varenda spärr, jag släppte min mur och lät dig komma in. Och nu ligger jag här krossad.

Jag önskar jag kunde resa mig och gå men jag kan inte, jag fick ett hopp, en låga som brinner för mig hela tiden. Det kanske inte var så stor men jag hade en chans... Det kanske är jag som är dum och analyserar för mycket, men jag blir rädd när jag inte hör någonting. Jag vet att det är jag som är idioten som sitter här och gråter och hoppas på att du ska höra av dig och säga att du saknar mig. Jag önskar att jag kunde få vakna bredvid dig... Om man vänder på myntet önskar jag att du inte fanns... då hade jag inte behövt känna så här nu...Jag börjar tro att allihopa är en lögn. Killen jag trodde jag lärde känna, killen som jag tyckte var så fantastisk, han fanns aldrig. Du spelade med bara för att få krossa mig. Du tror att du är den enda med ett förflutet fullt med sår...Men du är inte ensam och jag har fallit för dig och vill inget hellre än jobba på det bara du gav mig chansen. Vad är du rädd för? Varför behandlar du mig som luft? Hur kan du göra så när jag har berättat allt... Det finns inga murar kvar och hjärtat blöder... Jag önskar mig bara ett vettigt och helt genom ärligt svar.