Jag minns vårt första möte, precis som om det var igår.

Du kom gående emot mig med din bruna skinnjacka.

Du hade en hatt på huvudet och ett stort leende på läpparna.

Jag kommer alltid att minnas den dagen.

Solen sken och det var andra dagen i hyttan.

Från att ha känt sig så ensam till att träffa någon så speciell,

det gjorde hela min dag och du gav mig de tre bästa åren av mitt liv.

Du var lätt att tycka om, du hade alltid ett leende på läpparna.

Du hälsade alltid med din standard fras.

Du påpekade både en och två gånger att vi redhairs, var farliga varelser.

Ändå stannade du kvar.

Du fanns alltid där, alltid med ett leende och dina "1300-tals" uttryck.

Vi älskade dig för det även om vi ibland retades. Men det var för att vi tyckte om dig.

Jag tyckte om dig.

Det var alltid roligt att komma hem till dig på middag, det var aldrig något enkelt som severades.

Nej, det skulle vara fint.

Du älskade att bjuda på Citronmarängpaj och visa upp dina kunskaper i vin.

Det är kvällar jag minns, och alltid kommer att minnas. Jag tyckte om dem.

Jag tyckte om dig.

Jag uppskattade kanske inte alltid att vi spelade tv spel, men en gång vann till och med jag.

Det hände nog bara en enda gång att jag fick besegra dig.

Lät du mig vinna? Eller var jag verkligen så skicklig?

Jag saknar de där stunderna.

Jag saknar dig.

Det har varit en tung helg. Den började tidigt igår. Jag var tvungen att gå upp tidigt för att kunna vara på plats i tid. Och det var nog tur att jag åkte som jag gjorde. Eftersom det var jag som skulle köra och jag skulle till ett ställe jag inte varit på förut, så hände det som alltid händer. Jag hamnade fel. GPS:en fungerade bra ända tills jag kom till Västerås. Där skulle jag svänga av i någon avfart men kom fel och fick köra runt i minst tre rondeller innan jag var på rätt väg igen. Jag förlorade inte allt för mycket tid för jag klarade mig med god marginal. Resan hade ändå känts rätt okej men det blev tyngre när jag kom fram. Men det var skönt att vara på plats, att få vara där. Få se kistan, att verkligen förstå att det var sant. Nu går det inte att blunda för det längre, han är borta. Jag fick i alla fall en chans att säga farväl och det känns bra. Det var en fin begravning och den kommer alltid att finnas i mitt minne precis, som han kommer att finnas i mitt hjärta. När begravningen var slut och alla hade samlat sig lite grand åkte vi vidare till nästa ställe för att samlas och fika. Det blev citronmarängpaj, och kaffe, te eller saft vad man än önskade sig. Det var säkert citron saft, eller kankse apelsin, men den var väldigt ljusgul saften. När citronmarängpajen var slut, och någon hade läst upp hälsningarna så bröt vi upp allesammans. Jag tackade och sa hejdå till familjen och sedan åkte jag vidare till Hällefors.

Tro nu inte att jag körde raka vägen till Hällefors heller, eller ja Bredsjö vart det ju jag skulle till. Jag började med att följa raka vägen och sedan ville GPS:en in på småvägar, vägar som inte ens såg ut att till höra allmänheten mera skogsväg, där ville jag inte köra in. Så jag fortsatte och lyckades ta mig in i Kopparberg och känna igen mig, i alla fall ett litet tag. Jag följde efter buss 380 genom staden ända tills den svängde av mot Karlstad. Då kände jag som tur var igen mig och jag tog mig igenom staden och kom in i Bredsjö. Där jag lyckades köra vilse, av alla ställen kör jag vilse i Bredsjö. Jag känner mig så stolt . Jag kom i alla fall fram till rätt ställe, och där gick inte att vara ledsen allt för länge. När den lilla busungen Joline är i farten, kan man inte låta bli att le. Det var skönt att få göra en mellanlandning innan jag åkte hem idag. Jag behövde det, få stanna till, låta dagen sjunka in och busa med Joline, den lilla solstrålen.