Ja då är man en livserfarenhet rikare då...

Allting hände så snabbt jag minns knappt vad som hände, för mig är det mesta svarta och skakningarna i kroppen är det enda som talar om för mig att det faktiskt hände. Allting var ju så bra, okej allting var kankse inte så bra som det kunde ha varit men det var bra och plötsligt så låg bilen i diket. Allting hände så snabbt att jag inte hann reagera, jag kan bara önska att man ahde haft snabbare reaktioner men jag är ändå glad av vi båda klarade oss utan skador. Det hade känts ännu jobbigare om han hade blivit skadad. Det hade varit jättejobbigt. Men vi klarade oss och vi fick hjälp. Det kom en man som stannade, han hade en jeep tror jag. Han sa at than kunde dra upp oss om vi hade ne lina, men det hade jag inte i bilen. Han stannade de få bilar som kom förbi, första bilen ahde ingen lina men den andra, den röda volvon hade. Så de drog upp bilen och startade igång den med startkablar och sedan kunde vi åka igen. Tobbe och Johanna kom till undsättning, Tobbe körde hem min bil och Johanna körde hem mig i Tobbes bil, så allting löste sig ganska bra ändå. Jag lyckades somna tillslut och sov ganska bra.

Idag tog jag sovmorgon och satte mig inte i bilen förrän senare på förmiddagen. Det var tungt och jobbigt att sätta sig i bilen men det gick bra. Det var inte långt till tårarna och paniken men jag tog mig fram och tillbaka utan att någonting hände. Så nu ska det köras några små turer här de dagarna som är kvar innan jag ska resa hem till mina föräldrar för att fira jul. Jag är nervös och lite smått orolig, men det ska nog gå bra ändå. Jag vet att jag kommer att klara det man får köra försiktigt. Jag är som sagt glad att båda klarade sig och att vi mår bra. Jag kan fortfarande inte koncentrera mig ritkigt men det går över.