En liten dikt

En liten flicka på några år, gick och dränkte sig i en å.

Denna flicka var inte lång, varför dela henne öde än en gång?

Flickan som dränkte sig i denn aå, var inte mer än fyra år.

Var gång jag ser en bäck, en damm tänker jag på flickan från denna hamn.

Denna dag var en sorgetid, låt nu flickan vila i frid.

Denna flicka liten och rar, var älsklingsbarn åt både mor och far.

Varför hon dränktes i denna damm, vet varken jag eller han.

Varför denna flicka valde en anna väg, får ingen veta.

Flickan var ledsen, det såg man nog.

Man varför lämna denna värld, mån tro?

Mor hon grät både här och där.

Far han sa mest ingenting, hans lilla älva försvann en dag.

Han trodde mest hon skulle bli som han en dag.

Men den dagen kom aldrig må ni tro, ty flickan dränktes från en bro.

Ut i dammen hon flöt, en flicka så söt.

En dag kanske någon vet, hennes hemlighet.

En dag kanske hon blir som sin far, som var alldeles för rar.

När flickan dränktes från denna bro, har inte mor satt sin fot här må ni tro.

Ty flickstackarn var henens allt, ett hjärta, en hjärna ett liv.

Så mor hon tog en dag, ett stadigt tag.

Om halsen hon slängde, det rep hon nu hängde.

Med ett skrik föll stolen hon stod på till golvet med en smäll.

Far han rusade från stolen med fart, men när han kom fram fanns ingenting kvar.

Far han sörjde nu både dotter och mor.

Ty dagen tog slut och far han tog mod.

Han ställde sig sakta upp på ett bord.

Han öppnade munnen så lätt, ty orden dem flög med en fart.

Nu fanns snart inte en människa kvar.

Ty dagen då flickan försvann, förliste ett skepp ifrån hamn.

Flickans grav är nu stor, ty där vilar både far och mor...