Jag har precis kommit hem och krupit ner i sängen efter en mycket trevlig fest. Jag lämnade strax efter halvtolv, det fanns dem som tyckte att jag gick för tidigt men jag kände att jag orkade inte mer. Huvudet dunkade och det är svårt att vara glad och ha trevligt när det slår så hårt där uppe. Jag får lite lätt panik när huvudet dunkar men jag behövde det här, jag behövde få ha roligt och vara avslappnad. Henrik fyllde 30 och hade bjudit in alla till att fira, det bjöds på chiligryta och sedan blev det chokladmousse till dessert. När jag kom dit så var det så mycket bilar att jag inte ville köra in på gårdsplanen, jag tycker det är så svårt att ta sig ut sedan, så jag parkerade nedför backen och det var det visst fler som hade gjort, för det stod en bil framför och en bakom när jag skulle åka. Jag var in parkerade med tog mig ut i alla fall och det var tur det. Det var mycket folk när jag kom in men Henrik fick sin present, jag var inte den enda som hade köpt Whiskey till honom. Det var trevligt i alla fall, jag kände inte igen alla så jag pratade med en del nya människor. Det blev mycket skratt och det var trevligt. Jag kände att jag åkte hem i tid för plötsligt vred dem upp volymen på stereon så det gick knappt att prata. Då var det dags att lämna festen. Jag hade en trevlig kväll i alla fall och det var det viktigaste. Av någon anledning så vill alla prata när man ska lämna men det är väl för att det är då man syns . Henriks pappa tyckte att det var tråkigt att jag skulle gå, så frågade han en massa frågor, han undrade om jag hade träffat någon än. Han kunde inte begripa varför, jag som är så trevlig och glad. Det är ju skönt att jag är det och inte arg och sur i alla fall. Han håller med mamma, jag ska tydligen skaffa mig en bonde. Hans förslag var att söka till Bonde söker fru. Då lovade han att följa varje avsnitt.    Jag tror inte att jag kommer att söka till Bonde söker fru men vem vet vad som händer. Jag verkar ju bli modigare med åren.  Nä nu är det dags att sova några timmar, snart är det dags för ännu ett kalas. Men det blir nog lungare då eftersom Viggo bara blir två år.

Idag har jag gjort något jag aldrig trodde att jag skulle göra.

Det var det sjukaste, roligaste och mest spännande jag har gjort på länge.

Idag var en fantastisk avkoppling från jobbet. Jag har varit så sjuk nervös för det här länge men jagångrar det inte alls.

Jag behövde det här, jobbet har tagit så mycket energi av mig men idag så fick jag ny energi trots mycket väntande.

Jag får inte berätta något nu men längre fram så är det okej...

Idag är en dag som jag verkligen inte vill ha ogjord  

Åh så började det...

Schemat som alla har fasat för, schemat som alla har varit förbannade på. Jag vet inte om jag hade tur som började jobba klockan 14-20 idag men det kändes konstigt att komma till jobbet. Det var inte alls samma stämning som det har varit. Jag kom in genom dörren och det var som en tung sten föll över en. Jag hörde hur mina kollegor satt och diskuterade vid sin lunch. Det var inte direkt några glada toner  Jag kom dessutom lite tidigt eftersom jag inte tycker om att komma försent och för att slippa det så har jag börjat gå ut genom dörren lite för tidigt. Jag gick in på kontoret och satte mig. Jag fick lite snabbinfo om att det hade varit rörigt på morgonen, ingen hade förstsått hur det skulle fungera. Ibland undrar jag om folk inte lyssnar alls på vad som sägs eller så är det jag som lyssnar för mycket. Av dem jag träffade så var det ingen som var direkt glad. Jag öppnade upp min TES för att titta på mina arbetsuppgifter. Jag såg på dem flera gånger om och ändå visste jag inte vart jag skulle börja. Jag visste inte vad jag skulle ta tag i. Det var inte så att vi fick någon direkt rapport av dem som hade jobbat på dagen. Kvällen flöt på, jag hade egentligen ingen aning om vad jag skulle göra men visst jag gjorde så gott jag kunde. Jag slutförde min TES innan jag gick hem i alla fall. Men från flera håll så hörde jag mest klagomål. Ingen var riktigt nöjd idag. Jag gick hem 20. Så jag vet inte ens om de andra tre fick alla i säng. Jag har ingen aning, jag kankse får veta när jag provar på att jobba dag imorgon. Men jag förstår ändå inte riktigt hur det här ska gå till. Imorgon så kommer det två vikarier, den ena vet jag vem det är men den andra har vi ingen aning om. Nä det är bäst jag går och lägger mig och hoppas att morgon dagen blir lite lättare...

Var rädda om varandra!  

Det var ingen rolig natt. Jag kunde inte sova. Jag försökte ändå lägga mig tidigt. Jag försökte både be snällt och tvinga min kropp att gå ner i varm. Det gjorde den inte. Jag somnade till men hade en riktigt knasig dröm: jag drömde att katten tog bilder på sig själv med en kamera med blixt under en handduk. Hela kroppen skakade när jag vaknade upp efter det där. Jag låg vaken en bra stund innan jag somnade in igen... Jag tog därför sovmorgon idag och jag kände mig ändå rätt utvilad när jag klev ur sängen. Jag gick upp åt frukost och sedan satte jag mig vid datorn, jag hade tänkt blogga redan på förmiddagen men inspirationen och lusten fanns inte. Jag åkte sedan hem till min kära far som bjöd på middag. Den här gången hade han lyckats riktigt bra. Det var få ingridienser men väldigt smakrik skinksås. Ibland kan pappa också laga mat. När vi hade ätit så gick vi ut för att byta däck på min bil. Jag var assisterande hela tiden. Jag hjälte till att plocka fram däcken ifrån skjulet, plocka fram alla muttrar och skita ner mig lite grand. Medan papap byte däck på min bil så pratade han med min bror i telefonen. När bilen fått sommardäck så satte vi oss vid husväggen och pratade stavgång och hans nya grill. Sedan kom mamma hem på sina timmar, så då pratade jag med henne en stund innan jag åkte hem. Jag hade varit ute på landet hela dagen och njutit av solen. Det var varmt så länge det var vindstilla men vinden var riktigt kall.

När jag kom hem började det bli dags att laga mat och ikväll blev det tacos. Jag hade tänkt ge mig på något annat men det blev inte så. Det var lättare att göra tacos. Så det fick bli tacos och Smartare än en femteklassare på tv. Efter maten så gick jag ut med soporna och sedan pratade jag en stund med Claudia. Hon hade fått mitt brev och ville prata lite med mig på messenger. Det var skönt att få prata lite med henne även om det känns som min engelska bara blir sämre och sämre. Men jag hoppas att det är tvärtom. Sedan var det 5:e avsnittet av Das Boot. Det har blivit mycket krigsfilmer den här veckan. Jag började veckan med att vara sjuk, migrän efter att ha jobbat så mycket. Jag har jobbat alldeles för mycket det senaste. Då har jag sett på lite olika filmer. Då har jag sett Pianisten som handlar om Wladyslaw Szpilman musikern som överlevde andra världskriget i Warzawa. Jag har nog inte sett den filmen sedan jag gick i sjätteklass. Konstigt nog så minns jag den väldigt väl, skolan gick på bio och vi satt jättelänge i biosalen och såg den här filmen. Jag tyckte det säkert då också, den är lite långsam på vissa ställen men jag fastnade för den, hur den skildrade att vara jude när Tyskland okuperade Polen. Jag kan fortfarande inte förstå hur människor kan behandla folk på det viset, hur man kunde tycka att det var okej. Vart kom hatet och ondskan ifrån? Vad är det för skillnad på att vara jude och att vara kristen egentligen? Människa som människa. Därefter så jag på filmen The Zookeepers wife. Den handlade om Jan Zabinski som tillsammans med sin fru hade hand om ett Zoo i Warzawa. Trots att tyskarna bosatte sig i deras zoo lyckades dem rädda 300 judar från döden. Av de 300 människorna så var det bara 2 som dog efter att de hade vlivit förflyttade. Det var också en bra film men obehaglig. Men alla filmer om världskrigen är obehagliga men fascinerande över hur människor beter sig. Den allra bästa filmen om andra världskriget, som jag har tyckt bäst om är Boktjuven. Där var jag berörd hela tiden. Sedan vet jag att alla hade sagt att Pojken i randig pyjamas var så hemsk. Jag satte mig ner och tittade på den men jag kunde inte känna någonting under hela filmen. Men så kom slutet och då först så kom tårarna, det som berörde mig mest under hela den filmen var när dem zoomade ut kläderna som hängde kvar efter att dem hade tvingat in en massa judar, plus den tyska pojken i gaskammaren... Det var ögonblicket som satte mest spår i mig. Jag vet inte riktigt varför och har nog aldrig analyserat anledningen heller men så är det i alla fall. Jag har även lyssnat på boken som en ljudbok och då blev jag mer berörd när jag såg filmen en andra gång.

Nä nu börjar det bli dags att släcka lampan och sluta ögonen. Det är dags för kroppen att slappna av och förlora sig i sömnen. Jag hoppas att jag sover drömlöst i natt och att jag känner mig utvilad imorgon. Jag har ställt klockan imorgon eftersom jag verkligen skulle behöva tvätta. Så jag tänkte börja så tidigt som möjligt så att man blir av med tvätten så fort som möjligt.

XOXO  

Idag fick jag äntligen vara ledig. Jag överlevde 10 arbetspass på raken men hälsosamt eller hållbart är det inte. Jag gjorde en missbedömning och råkade tacka ja till att jobba men så blev jag av med mitt kvällspass idag. Så idag bestämde jag mig för att bara göra det som föll mig in och det blev sovmorgon ända till halvtio och sedan åkte jag iväg till Borås för att äntligen träffa Gina. Det var bara det att jag kom iväg lite senare än jag hade tänkt, men det tar bara 30 minuter till Borås. Vad jag inte hade räknat med var att det finns inte en enda parkeringsplats i hela Borås klockan 11 en fredag förmiddag. Dessutom hamnade jag lite fel så jag körde nog där man inte får men jag tycker inte om att köra bil i Borås!   Jag hittade tillslut en parkeringsplats och kunde ta mig till mötesplatsen men då var GIna sen. Men tillslut hittade vi varandra och gick och satte oss på ett fik. Hon till och med bjöd på fikat för att jag hade fått vänta. Det var skönt att få träffa Gina och den lille pojken också. Jag har saknat henne. Det var så behövligt att få sitta där och prata med henne en stund och bara få göra något annat än att jobba. När jag skulle ta mig hem så gick det inte heller som planerat. Jag hamnade på fel ställe och så var det så många bilar att jag fick åka över Tvärred hem.    Men hem kom jag i alla fall.

När jag äntligne hittat hem och pratat med mamma i telefonen en liten stund så började jag med mina fluff. Imorgon ska jag på 90 års kalas och jag har lovat att baka tårta. Jag har insett att jag tycker att det är kul. Jag vill göra det här och känner mig inte alls stressad, snarare tvärtom. Det är avkopplande att få pyssla lite med tårtorna. Det blir aldrig så bra som på tv eller på bilderna som man använder som inspiration men jag hoppas att de ska smaka gott i alla fall. När jag gjorde tårta till farfar då blev dem lite barnsliga men det är för att min farfar är barnslig och för att mina farbröder ska ha något att diskutera. Den här gången blir det vuxna tårtor. Jag hoppas på det bästa i alla fall. Det är nya smaker och jag hoppas att allt ska passa ihop. Det kan bli antingen eller. Jag ska försöka bygga ihop tårtorna redan ikväll, så behöver jag inte pyssla med det imorgon men jag är inte riktigt klar med dekorationerna. Hur ska jag göra en fiol?   

Idag har jag haft en lugn dag och inte stressat någonting vilket har varit riktigt skönt så har jag hunnit med:

1. Sovmorgon

2. Njuta i solen

3. Fika med Gina

4. Göra två sorters flugg och hallonmousse

5. Skicka ett viktigt mail

6. Handla en ingrediens som fattades

7. Ta en power nap på soffan

8. Äta kvällsmat

Jag tänker mig även att punkt nummer nio kommer bli att lägga ihop tårtorna. Imorgon ska jag inte heller stressa. Då blir det bara det sista med tårtorna och sedan blir det kalas. Det kommer bli en bra helg hoppas jag. Jag hoppas även att kroppen ska lugna ner sig och hjärtat ska sluta slå så hårt. Jag hoppas även att syret ska komma tillbaka till hjärna och att mitt minne kommer tillbaka.

Ha en fantastisk helg alla där ute och var rädda om varandra.

XOXO

Den 21 mars så var det Världsdagen för Downs syndrom. Det är då nästan alla tar på sig olika sockor för att hylla olikheter. Alla är lika värda hur du än ser ut eller vem du än är. Vi var några stycken på jobbet som hade olika strumpor på oss. Men det här är viktigt inte bara den 21:a mars utan alla dagar i veckan under hela året. Så i år bestämde jag mig för att vara olika hela helgen.

21:a mars                         22:a mars                          23:e mars                         24:e mars (på jobbet)

24:e mars (hemma)

Det händer då och då att jag har olika strumpor på mig och det är för att jag har alltid varit min egen. Jag har inte Downs syndrom men jag känner dem som har och det är fina människor och därför så rockar jag sockarna flera gånger om året och inte bara en dag. Olikheter är bra varje dag.

Planeringen den här veckan blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag hann med att göra det jag skulle ändå... Jag har alltid en plan B eller försöker i alla fall se det som att alltid löser det sig. Den här gången löste det sig finemanng och jag fick använda plan B. Jag tog sovmorgon idag, då jag behövde vila ut efter en kort tidssjukdom. Det gick snabbt över... Min älskade farfar fyllde hela 80 jordsnurr i fredags och det skulle vi fira stort med att ha öppet hus i församlingshemmet. I min familj så hjälps vi alltid åt, det betyder i stort sett att farmor bestämmer att något ska göras och sedan ber hos oss att hjälpa till, samtidigt som hon gör precis lika mycket själv. Den här gången hade hon gjort fyra soppor medan min kusin hade gjort en Blomkålsoppa och min ingifta faster hade gjort en ministrone soppa. Den var för övrigt sjukt god. Jag blev nämligen hungrig och var tvungen att äta lite grand. Själv hade jag ställt upp med två tårtor och min mamma gjorde två tårtor. Min farmor hade då gjort tre tårtor typ. Hon hade i för sig gjort glutenfritt och sockerfritt. Jag är inte så bra på sådant, jag gjorde bara laktosfritt. Jag tog sovmorgon i alla fall och hann göra klart tårtorna och åka innnan de första gästerna kom. Vi skulle ha kalas hela dagen så jag skyndade mig inte till församlingshemmet, jag kom dit 12:05 och inte en enda gäst hade kommit. tio minuter senare så kom två gäster och sen kom det inga fler på jättemånga minuter. Jag vandrade mest runt inne i församlingshemmet och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Men vid 13:00 så kom det en massa människor. Då vällde det in folk, min bror och hans pojk kom också en stund för att vara där. Den lilla busen, han sprang omkring och skrattade och var glad hela tiden. Han var till och med så duktig att han tog i hand på folk som han inte ens kände. Han kunde spela piano också, det blir kankse en liten musiker av fasters lilla älskling. Jag vet att vad han än vill göra så kommer han att något som han älskar och brinner för. Min första tårta fick jättemycket beröm av alla. Den var vacker och jag måste säga att jag är nöjd med den också.

Det var inte så här min ursprungside såg ut. Jag hade tänkt mig en vit botten med lila prickar på hela tårtan men det blev inte så. När jag satt hemma vid köksbordet så hittade jag ingen bra cirkel. Jag hittade hjärtan och ett pepparkaksmått med en snigel. Jag vet att man kunde ha tagit ett glas för att få till ringar men det här blev bättre. Chokladrosorna har jag köpt. Det där med att tempurera choklad och göra sådant det har jag inte lärt mig än. Det kanske ska stå på min Bucket list!

Det här har skulle ha varit ett hav med en öde ö mitt på men det blev inte så . Det blev inte alls som det hade sett ut i min vision så för att rädda upp hela situtationen så det belv en sköldpadda istället   . Den drog visst till sig mer skratt än beröm tycker jag nog. Det var en som blev jätteförtjust och ville ta kort på tårtan innan någon fick skära i den och min kusin hon ville låta huvudet rulla. Pappa tyckte att man skulle flytta huvudet en centimeter och lägga lite hallonsylt emellan som vanligt höll hans bröder med honom. Dessutom trodde dem att det var en Padda! Det är alltid så här när jag gör någonting. Ingen kan aldrig någonsin säga, nämen vad fin Emma. Utan det ska alltid lägga tills något hemskt. Okej dem säger det med ett leende men varenda gång. Jag lyckas ju aldrig göra folk nöjda  . Ja vet att man inte ska bry sig om vad andra säger men ibland är det svårt. Jag tycker alltid när jag försöker att folk alltid lyckas säga något negativt.  Dem såg kankse inte så fantastiska ut men dem smakade tydligen bra. Jag hade en liten kusin som åt tre bitar av den. Så det är väl ett bra betyg hoppas jag. Det var 50-60 talet personer i församlingsgården i alla fall. Jag gick runt och pratade med några i alla fall och sedan hjälpte jag till med att diska, hämta disk och ställa ut ren disk.

Klockan 16:00 då gick dem sista gästerna hem också. Då var det dags att börja städa. Vi var så många som städade att det gick på en halvtimme typ. Det går fort när man hjälpsåt och det är ju trevligt. När allting var städat och klart ja då gick vi hem till farmor och farfar för att fira med familjen. Då dök resten av släkten upp, eller ja dem som inte var i Stockholm eller Australien kom i alla fall. Då satt vi allihopa i två olika rum. Alla satt i ett rum och så var det ju min familj som satt i det andra rummet. Vi åt planka, fasters lilla älskling åt som bara den. Han älskar mat och tårta. Han är inte speciellt kräsen, han äter tydligen allt utom skruvmakaroner. När vi hade ätit plankan så åt vi upp resterna av tårtorna och drack kaffe. Vid halvåtta åkte vi hem... Jag hann hem till Melodifestivalen. Det är klart man måste se finalen och jag tyckte det var rätt låt som vann även om resten av Sverige inte tycker det   Men tyckte jag läste rätt många positiva kommentarerpå nätet efter att John Lundvik hade vunnit med sin Too late for Love. Jag gillar hans röst och hans närvaror på scenen. Han älskar att stå där, han vill vara där, han når ut genom tvkamerorna, han berör med sin sång. Det är det jag gillar. Därför tycker jag att han är en värdig vinnare. Jag tror han kan komma bra i Eurovision också. Det beror helt på vad resten av Europa tycker när det väl är dags. Men jag tror att han kan få Europa på fall  

Nu tänker jag krypa ner under täcket och sova länge imorgon.

Ta hand om er där ute och var rädda om varandra  

Jag har tappat viljan fullständigt. Jag vet när jag började min viktresa att jag hade inget mål. Jag gick dit och så fick vi se hur det gick. Det gick bra, jag blev lättare, jag blev gladare. Det var inte jättesvårt att ställa om. Jag hittade rutiner som verkade fungera och det har gått neråt nästan hela tio kilo. Men så kom det en liten semesterresa som jag inte ångrar emellan. Jag åt inte mer än vanligt och vi rörde på oss massor då vi gick till alla sevärdheter i Budapest. Efter det gick jag upp... Inte många kilon men fy vad det är motigt när man gör allt man kan och ändå står vågen på plus. När jag såg siffrorna på vägen igår så sjönk mitt mod ännu mer och jag blev inte det minsta peppad av att vara kvar på mötet heller. Mötet handlade om att våga tacka ja och gå ut och äta spontant. Nä, jag hittade ingen pepp och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig ännu sämre när hon choachen räknade upp alla som hade lyckats med olika mål igår. Jag har fortfarande inte uppnått mitt första stora mål och snart har det gått ett helt år. Visst syns det att jag har tappat i vikt. Var en kollega i helgen som inte sett mig på länge som ställde sig och tittade på mig. Först tänkte jag fasen har jag fått en fläck på mina arbetskläder igen... Så öppnar hon munnen och säger med ett leende:

" Du har gått ner i vikt. Det syns verkligen"

Klart det känns bra när man får positiv respons men vågen gör verkligen allt för att få mig att må dåligt. Jag har försökt att få in träningen, jag ger verkligen allt när jag är där. I måndags så var jag inte helt hundra och småkillarna tramsade bort allting. Jag blir så irriterad, till och med tränaren blev irriterad på dem. Det var bara flams och trams i måndags så jag gav upp allt vad teknik hette och ställde mig och slog på säcken en stund och gjorde lite gymnastik övningar. Jag var inte helt nöjd när jag gick men kroppen har inte varit med mig. Jag gick ifrån träningen efter en timme men som sagt tröttnade på småkillarna också. Jag vet inte vad som har hänt men jag sover dåligt på nätterna, mardrömmarna avlöser varandra och lusten och viljan att göra något har försvunnit helt. Jag har gjort allt för att förändra mitt beteende men det verkar inte fungera längre. Snart är jag tillbaka på min startvikt och det skrämmer mig!  

Jag försöker att bita ihop och se frammåt, jag har mer än bara mitt jobb. Till helgen är jag ledig och jag ska åka till Göteborg och shoppa med en gammal klasskompis som jag inte har träffat på ett tag. Jag hoppas verkligen att det blir en mysig dag. Jag behöver en sådan dag, någon att prata med och kankse få släppa på all oro och bara få vara för en enda dag och nästa helg så kommer det några kompisar till mig och har en mysig kväll. Jag har allting planerat och klart. Jag har bestämt menyn, jag har införskaffat lite nya spel och jag har skrivit en lista på vad jag behöver shoppa i Göteborg till helgen. Jag har massa positiva saker att se fram emot men jag orkar inte... Antar att jag får ta en dag i taget och så får det bli som det blir. Jag verkar inte ha makt att ändra på något alla för tillfället. Nä nu slutar vi deppa för stunden och funderar på vad vi ska äta till lunch istället. Idag blir det nog, typ ingenting och ett ägg.