Jag ville bara titta förbi och säga hej. Ifall det skulle bli sista gången jag får se dig le. Jag antar att slutet är nära att du har hunnit tänka och känna efter. Jag är rädd att du inte känner som jag. Mitt hjärta kommer att gå i spillror, jag får helt enkelt förbereda mig på att plocka ihop alla bitar och försöka pussla ihop dem igen. Jag tyckte du var speciell redan från början. Det var lika härligt underbart varenda gång du loggade in. Det pirrade till varje gång. När jag fick se dig skriva att någonting hade börjat växa fram blev jag varm. När jag hörde din röst visste jag att du var sann. När jag mötte dig och såg in i dina ögon då var jag fast. Jag föll för dig där och då. Jag kunde se framtiden tillsammans med dig. Vi skulle få det bra ihop. Inget kunde bli fel. Men redan där blev jag låst, du verkade tappa intresset för mig. Det gjorde ont att känna kniven som i hjärtat skar. Lite för varje gång, glöden verkade svalna. För mig var det magi, jag vet att mitt hjärta slår och jag vill tala om för dig att jag är kär. Men jag vågar inte skrämma dig, så lämnar mitt brev och hoppas att du inte hatar mig för den sanning jag ger. Jag har väntat men din tystnad gör mig tokig. Nu har jag sagt som det är. Jag vill vara en del av ditt liv, jag känner att vi passar ihop, vi kompenserar varandra. Förlåt min ärlighet men jag måste få säga att jag är förälskad i dig!

Jag ser den glöd som flämtade hänger sig kvar,

den låga av hopp jag fortfarnade har.

Jag ser den framtid jag vill leva i,

den är så nära men ack så långt ifrån.

Jag trodde ett tag att jag kunde ta på den,

men den glider bara längre och längre bort.

Jag har inte slutat att hoppas då glöden hålls vid liv.

Jag tänker hoppas ända tills det är definitivt!