Det är otäckt hur nära det är... Jag ser hur väggen kommer närmare och närmare.

Jag kan inte göra något för att stoppa, det känns som jag kommer att braka rätt in snart.

Jag försöker verkligen, jag vill verkligen stanna och komma tillbaka. Jag vill vara mig själv igen.

Jag vill vara den personen som jag tycker om, den som ler när man möter någon.

Den som orkar hålla modet uppe när andra behöver stöd.

När ingen tror på att det gör ont, när ingen tror att man är mentalt slut...

Då är det svårt att skaffa sig tid till att reparera sig själv.

När den onda cirkeln bara går runt, runt, jag då är det svårt att ta sig ur.

Jag vill så gärna kunna gå till jobbet och känna att jag mår bra idag. Det här kommer att bli en bra dag.

Jag vill kunna vara ledig och slippa känna ångest över min ekonomi.

Men just nu är det inte så, allting snurrar runt och det går inte som jag vill. Jag har ont i kroppen och jag har tappat lusten att göra något, lusten att andas lite grand. Jag vill bara ta en paus, åka långt ifrån allting som påminner mig om det som gick snett. Bara få andas... Men jag kan inte, det finns inga pengar, det blir inga pengar kvar.

Jag kommer hem och faller ihop i soffan och sover bort resten av dagen, berget av disk växer och dammet samlar sig.

Jag vill inte bo så här, mår inte bra av det men jag orkar inte! Jag orkar inte göra något och jag vet inte ens vad som gör mig stark. Jag vet itne vad som ger mig energi, jag har ingen aning längre...

Jag ser hur väggen närmare sig, men farten är för hög. Jag är rädd att jag inte hinner stanna...