Jag vet inte vad jag ska tro, egentligen ska jag nog inte tro någonting. Jag ska inte tänka, inte känna och absolut inte tolka och analysera allting. Tyvärr är jag en människa fylld med känslor som tolkar nära på allting. Det är inte roligt när känslor som inte borde finnas där lägger sig som en svart skugga över dig och hela magen vänts ut och in. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, jag kan inte kontrollera någonting och jag vill inte heller kontrollera om mina värsta mardrömmar är sanna. Min tillit är inte att leka med, jag vet att jag har svårt att lita på någon, så när jag verkligen försöker och dessa tankar och känslor kommer smygande så gör det ont överallt. I hjärtat, i magen och alla sår öppnar upp sig. Allting spelar liksom upp sig som en repris, nu händer det igen! Jag kommer att bli ensam kvar med kniven i bröstet och alla krossade bitar runtomkring mig. Jag förstår inte varför jag ska drabbas av dne här förbannelsen, det är väl bara för att jag så gärna vill, att jag så gärna önskar att han bara kunde vara min... Inte emot hans vilja utan för att han vill vara tillsammans med mig. Jag skulle aldrig tvinga någon till något. Nu när allting har känts så bra och det känns som det blåser positiva vindar, jag då lägger sig förbannelsen som en svart skugga över än och bara suger ut all den gnistra av hopp du har....