Nu sitter jag här alldeles ensam i matsalen. Visst finns det människor här men ingen som jag känner. Om 20 minuter ska jag träffa gruppen för att prata igenom det vi skrev i torsdags. Seminariet börjar snart. Jag vet inte om jag är riktigt med just nu, vet inte Vad vi håller på med. Huvudet är fullt av tankar som jag inte riktigt kan göra mig av med. Jag önskar att jag kunde för det är antagligen inte bra att tänka så här mycket. Jag tänker, känner och längtar men det börjar kännas meningslöst med allting. Jag undrar om det ändå inte är slutet som närmar sig. Det är hemskt att känna så här, speciellt när han går upp och ber hela tiden. Jag vågar inte skriva någonting närapå rädd att det ska bli fel. Jag låter honom skriva och bestämma vad vi ska prata om, och det kändes positivt så ställde jag frågan som slog allting i bitar. Jag undrar om jag ska vara lättad eller hata mig själv. Jag har ingen aning och ingen att prata med och försöker jag prata med någon bryter jag ihop. Jag gråter ofta nuförtiden och jag vet inte alltid varför. Jag tycker bara allt är meningslöst och tungt. Jag önskar att hjärtat kunde sluta slå hårt varje gång jag träffar någon som är så perfekt. Men det är väl mitt öde att bli olycklig resten av livet.