Jag kan inte sluta tänka på dig. Du är med mig överallt. Du finns i mitt hjärta och du finns i min hjärna. Jag kan inte låta blir. Du är med mig när jag sover, du är med mig när jag är vaken. Jag vet att jag måste fokusera och göra bra ifrån mig i skolan också. Det är bara det att jag inte kan lämna dig. Jag vill så gärna träffa dig, vill att du kommer hit, sitter här en stund att du pratar med mig. En stor börda har lyft ifrån mina axlar och en sten släppte från mitt hjärta när vi pratade. Jag litar på dig, jag tror på det du säger, men jag önskar du kunde bevisa det genom att ge mig en helg. Bara några timmar om det är så. Men jag vill att vi ses, jag vill att du hör av dig ibland. Snälla prata med mig. Jag antar att jag kan vänta, men jag kan inte vänta hur länge som helst på att få träffa dig. Jag vill inte ha en relation som består i att bara prata via sms och telefon någon gång när det finns tid. Jag vill ha närhet, ömhet... jag vill umgås, vill veta att du finns på riktigt. Göra någonting, gå på bio, en hockeymatch, vad som helst bara vi kan vara tillsammans. Jag kan inte tvinga dig till något, men jag kan fortfarande be dig att vara ärliga. Be dig att försöka, göra dig fri och komma hit... Det är väl inte för mycket begärt???