Jag försökte verkligen vara positiv när jag startade min jobbhelg i fredags kväll. Jag hade intalat mig själv att det skulle bli bra, vilka som en jobbade så skulle det bli en bra helg. Det blev det inte...

Jag började fredagen med att ta sovmorgon och efter det så blev det matlagning. Jag hade plockat upp en kyckling som jag skulle laga till under mina två lediga dagar onsdag och torsdag men det kom hela tiden något emellan. Så det slutade med att jag lagade mat på fredagen innan jag skulle åka till jobbet. Eftersom jag provade en ny maträtt så tog det lite längre tid än jag hade räknat med men det blev lunch vid halvtvå tillslut tror jag. Jag provade på att göra Kyckling- och svampcurry med yoghurtsås och jag tycker inte ens om svamp  

När jag hade ätit upp maten, gjort i ordning matlådorna och lagt i frysen, ja då var det dags att ge sig iväg. Jag hade lovat farmor att hjälpa min kusin, så att hennes surfplatta och Storytel skulle fungera. Det räckte att jag tittade på plattan så fungerade det. Så efter det fick jag höra ljudboken Frost 2 och musik ifrån filmen som jag inte ens har sett än. Men min kusin lovade att den var bra.

Hon spelade även My Little Pony medan farmor försökte prata en stund med mig innan jobbet. Det gick sådär kan vi väl säga   Sedan åkte jag upp till jobbet, jag skulle bara jobba fyra timmar under kvällen och det var ju en bra start på helgen. En liten mjukstart. När la handen på dörrhandtaget så kom klumpen i magen. Jag ville helst inte gå in, jag visste inte alls vilka jag skulle jobba med. Som tur var så var det bra kollegor att jobba med. Allting flöt på och de flesta var i sängen när jag gick hem klockan 20:00.

Igår började jag jobba klockan 07:00. Jag var nog på jobbet runt 06:45 som vanligt. Ibland är jag jättetidig och ibland är jag "sen". När jag kommer sent då är klockan redna 06:50. Jag hade delad tur idag vilket betydde att jag hade timmar att göra av med, jag hade redan bestämt mig för att äta lunch och lägga mig och vila tills jag skulle börja igen. Då slapp jag byta om. Första delen gick bra och sedan gick det bra fram till klockan 20:00 ungefär. Jag skulle gå in till en brukare och hen var inte alls på humör, jag log när jag kom in för att ge kvällsmedicinen. Jag var tvungen att gå in eftersom jag var den enda som kunde ge insulin som var kvar. Jag gjorde inget konstigt, plockade fram medicinen och brukaren säger:

"Du är så stor och skrämmande...

Tänker du ge mig dödsstöten nu?"

Jag förklarade att så var inte fallet och när jag tillslut fick tillåtelse så hände någonting. Brukaren flög upp och skrämde mig. Först blev jag arg, tog medicinen och stormade därifrån. För jag lämnar inte kvar insulin och medicin hos någon som beter sig på det viset. Jag hittade min kollega, för jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville bara åka hem och aldrig mer komma tillbaka. När jag skulle berätta så gick det inte, för första så kunde jag knappt andas och därefter kom tårarna. Jag hade blivit rädd. Chockad och rädd. Sedan var jag lite arg också för att jag blivit rädd för brukaren. Jag höll mig undan även om brukaren ville be om ursäkt. Min kollega pratade lugnt och sansat med hen och jag gick inte dit. Vi tog hjälp av en annan avdelning för att kunna ge insulinet. Jag skakade resten av kvällen men fick tillslut ner andningen. Jag kände att jag behövde göra något jag kunde inte bara sitta ner. Jag gick ut på soporna, dukade bordet och för att få ett bra avslut så var jag inne hos en annan lugnare brukare som alltid är så mysig på kvällarna. Det gjorde mycket att avsluta på det viset...

Jag hade problem med att gå och lägga mig när jag kom hem från jobbet. Allting var upp och ner i mig. Jag var så sugen på choklad men hade ingen hemma så jag fick göra varmchoklad och vispa upp lite grädde och hälla hjärtströssel på toppen. Det var bättre än inget alls... Jag satte mig dessutom och såg tre avsnitt av Crossing Lines. En riktigt bra serie, i alla fall de två första säsongerna. Jag är inte riktigt lika förtjust i tredje säsongen men snart kommer jag att ha sett slut den.

Jag somnade runt 01:00 under natten och när jag väl hade somnat in så sov jag lugnt. Inga mardrömmar. Dock började oron och ångesten komma smygande under morgonen strax innan klockan skulle ringa. Klockan ringde en gång men jag hade ingen lust att gå upp, jag ville inte vara med om den här dagen.    Dock ville mina kollegor annorlunda. 06:58 kom det första samtalet men jag kände inte igen numret så hade ingen lust att svara och när jag skulle söka på numret så ringde ännu ett nummer och när jag hade hunnit kolla upp det första numret så kunde jag inte koppla men gubben var... Min första tanke var : " Vem fan är Björn?" Då ringde det för tredje gången och då stod det att det var jobbet så då svarade jag. Det visade sig att min kollega ville veta var nycklen till nyckelskåpet var. För den var nämligen inte där den skulle vara... Så då kände man sig lite dum men det var inte mitt fel, kollegorna lyckades bryta sig in i skåpet i alla fall och få ut nycklarna. Så det var inget särskiltbra skåp vi hade i alla fall.. När jag ändå hade kommit ur sängen så fick jag väl åka till jobbet då... Det finns både för och nackdelar med att åka till jobbet när man varit med om något obehagligt. Jag var nervös eftersom jag skulle börja klockan 08:15 idag så fanns risken att brukaren redan hade lämnat lägenheten och befann sig på allmäna ytor. Jag valde att gå omvägar idag. Det gick bra ända fram till eftermiddagen då det var volotärcafe. Jag körde ut några brukare och brukaren som jag hade haft problem med igår ville prata... men jag kunde inte, jag ville inte... Det fick inte. Jag började skaka i hela kroppen när hen försökte prata med mig. Jag var inte redo. Sedan blev jag instängd i köket och kände att nä jag vill inte vara här... som tur var så fick min kollega med sig brukaren. Jag kommer att lyssna på brukaren när JAG är redo... Men nu har jag två dagar ledigt och tänker inte fundera på jobbet alls... Så får vi se hur det känns på onsdag, när det är dags att gå tillbaka...

När jag kom hem idag så var katten äntligen snäll igen. Hon var hungrig men hon slog inte som igår när jag hade varit borta hela dagen. Nu ligger hon härintill mig på soffan och sover medan jag ser på de sista avsnitten av Crossing Lines. Det kommer att bli tomt när hon åker hem men jag är tacksam för att jag har fått ta hand om henne de här 6 veckorna, hon har gjort dagarna lite lättare