Idag hann klockan ringa innan den nästan dog. När jag stängde av larmet så hade jag bara 1% batteri kvar. Jag tror att min telefon börjar bli föråldrad eftersom den glappar i laddkontakten och sedan är den lite seg med både det ena och det andra. Men i alla fall, telefon hann ladda upp sig och jag låg kvar en stund till innan jag klev ur sängen för att börja dagen. Det finns ingen mening med att gå upp på morgonen så jag måste tvinga upp mig, jag brukar börja med att lyssna på Monday Mantra podden för att få lite insperation till dagen. Jag kom till jobbet i tid och det började rätt bra. Sedan gick det ut för... Idag tog det lång tid att jobba där nere, jag brukar sällan ha något emot att vara där nere men eftersom jag har blivit väldigt ljudkänslig och bryter ihop över minsta lilla så försvinner tålamodet snabbt. Idag tog det extra lång tid vid en dusch och ljudet var som falsett. Efter det gick vi till nästa boende som också var upprörd och skrek åt oss när det blev fel. Jag var helt slut och eftersom jag har slutat att be om hjälp så gör jag inte det i onödan men man kan ju tycka att folk kan erbjuda sin hjälp. Något som gjorde mig väldigt ledsen idag var speciellt två saker.

1. Istället för att erbjuda sin hjälp, så fick jag bara skäll för att vi inte hade kommit längre än vad vi hade gjort. Det kände som en anklagelse.

2. Det dök upp ett hjälplarm och istället för att säga: " Jag kan gå på det" så fick jag höra orden: " Emma, nu väntar de på dig där nere".

Anledningen till att jag blev ledsen var att istället för att någon kunde tänka sig att hjälpa oss där nere, så ville dem gå och äta frukost. Så när jag äntligen fick sätta mig ner då hade alla ätit så jag fick sitta där ensam. Är det konstigt att det känns som det är mig det är fel på?     

Jag stod ut hela dagen utan att bryta ihop fullständigt men mentalt så var jag helt slut. Jag orkade knappt stå på benen när det var dags att gå hem. Jag kände inte att jag orkade vara ensam med mig själv, så jag valde att åka hem till mamma och pappa. De är inte i riskgruppen och dem är friska. Dessutom så satt jag ute i lusthuset och läste medan solen sken och värmde mina ben. Jag åt den goda lilla Semlan som farmor hade gjort åt mig för att jag var så snäll och hjältemodig och hämtade paket och lånade ljudböcker åt dem. Jag var dessutom så snäll att jag skrev ett brev till mina kära pensionärer. Nu när jag tänker på det så borde jag nog skicka ett kort till Kerstin också, så att hon inte känner sig ensam. När mamma kom hem så satte hon sig inne och jag satt kvar där ute, sedan gick jag in för att få prata med henne en stund. Senare kom pappa hem också. Då pratade ja glite med honom också. Åt lite kvällsmat hos mina kära föräldrar och efter det åkte jag in på Maxi för att panta burkar och sedan åkte jag hem igen. Nu tänkte jag att jag skulle somna så att jag orkar gå upp imorgon. För jag har den hemska arbetstiden 6_15-15!!!    Men imorgon är det fredag och lönen kommer äntligen in och efter det så har jag en ledig helg. Jag hoppas på sol då jag har planerat att vara ute och bli av med min deprission och ha en kaffedejt med en kompis ute. Då håller vi oss fortfarande till reglerna och kan gå till jobbet båda två på måndag igen. Det känns ändå som det kan bli en trevlig helg i alla fall...

Ta hand om varandra

X0X0