Jag sitter här i mörkret, med mitt ensamma lilla ljus, sitter här och väntar på att vinden ska blåsa ut det. Då syns jag inte mer, då är det ingen som ser. Varken min saknad elelr min längtan. Jag gör inte annat än längtar just nu. Jag önskar och drömmer men jag tror inte på det. Visst är det konstigt, visst är det jobbigt. Inte alls som man hade tänkt sig. Tänk bara om allting var som på film, då skulle det vara så lätt. Jag vet inte riktigt vilken film mitt liv skulle spegla bäst, men har suttit med mina vänner och diskuterat om mitt liv var en tv-serie och vilken tv--serie jag fick då. Om mitt liv var en TV-serie så skulle det vara Everybody loves Raymond.

Jag undrar om jag ska våga, våga öppna mig och säga precis som det är eller ligga i bakhåll och vänta och se. Vem vet vad som händer, vad som kommer att hända om jag gör det. "Hälften vågat hälften vunnet." Jag känner inte precis så just nu. Så jag tror att jag väntar och ser vad som händer. Vill veta vart jag står, vill veta vart du står. Det är så det fungerar. När allting släpper så blir det nog bra, det brukar alltid bli det tillslut....