Nu orkar jag inte med det längre! Det är för mycket! Alldeles för mycket! Jag har ett svart litet regn moln ovanför mitt huvud  och nu är jag dygnsur! Jag har tappat bort min kod till tentan så jag vet inte om jag har klarat mig eller inte, vilket känns väldigt tråkigt. Jag hade två numer i huvudet som kunde vara mitt men jag vet inte... det ena nummret var bra och det andra var mindre bra. Jag hoppas ju att det är det bra nummret men jag vet inte vart jag gjorde av min kod. Så det är väl bara att vänta eller gå till hon som har hand om tentorna och fråga om hon vet vilken kod jag har.

Jag har ångest över de två tentorna som är på väg, känner lite press att jag behöver klara den ena och jag vet inte alls. Känns inte som jag vet någonting alls om något. Jag har hemlängtan, jag orkar inte vara ensam längre. Jag behöver en kram. Jag behöver någon som talar om att det kommer att ordna sig, helst innan skeppet sjunker.

Julmiddagen som jag och mina andrekapten skulle ordna har gått på grund. Skeppet har sprunigt läck, det finns inte mycket tid över nu! Snart så drunknar vi, det är så det känns. Jag vet inte vad jag ska ta tag i först. Rädda sig den som kan! Kaptenen är den sista som lämnar skeppet och hoppet är tydligen det sista som lämnar människan. Men nu känner jag inget hopp överhuvudtaget. Jag tror att jag sjunker ihop skeppet....