Ja idag tänkte jag att jag skulle försöka med att ta mig upp i det hål jag tror jag har trillat ner i. Jag har egentligen ingen ork och har inte tid att slappna av. Det är svårt att börja klättra när armarna inte orkar bära en. Har ingen styra att använda och har inga grenar att ta tag i det. Det finns inga trappsteg, har inga mål. Jag försöker men jag vet inte vart jag ska börja, har inte hunnit fundera över vad jag vill och inte vill... Jag började i alla fall min dag med att tvätta, diska, vika tvätt, dammsuga och laga ritkgit mat. Det har jag inte gjort på länge. Det kanske är därför jag är lite rostig i min matlagning, det där med att koka potatis, det är en konstform i sig. Jag fick i alla fall i mig maten äve om potatisen kunde ha blivit mycket bättre. Jag råkade sedan kolla ut genom köksfönstret och visst är det fint med allt det vita på marken, den fluffiga som är kallt och kallas snö. Men när jag såg att den här vispgrädden hade täkt min bil, blev jag lite deprimerad. Jag kommer behöva gräva fram den och sedan sätta vingar på den och flyga fram för att ta mig till skolan imorgon.

Jag har krypit ihop i en hög på golvet med en kopp varm chocklad framför mig. Jag behövde värma mina kalla händer, mitt frusna hjärta och min stela kropp. Då fick jag, dumt nog för mig att jag skulle in på facebook, det har sina fördelar men även nackdelar det här med facebook. Ja som sagt jag skulle kolla facebook, eftersom jag hade skickat ett meddelande till en tjej jag trodde jag skulle prata med, det verkar vara rätt tjej. Då fick jag syn på att festen ajg ska till på lördag, som jag inte direkt längtar efter hade fem deltagare. Jag trodde bara det var fyra, men ack vad fel jag hade. Jag har dock ingen present till den femte och hn kommer slita mig i stycken, jag har dessutom ingen lust att skaffa fram en femte present heller. Jag vet inte om det kallas dilemma? Lägga pengar på någon man inte tycker om eller slitas i stycken? Svårt val!  Jag vet inte vad jag ska göra längre, det finns inget som känns roligt, känner mig bara nere just nu och vet inte vad jag ska göra åt det. Försökte tänka på annat men det hjälper inte. Det kanske är lika bra att gå på den där festen och hoppas på det bästa. Kanske personerna som är bjudna är trevligare än dem ser ut, jag tvivlar dock fortfarnade.

Snart börjar dagen äntligen lida mot sitt slut och jag tänker då krypa ner i sängen och sova, så ja gorkar med morgondagen. Jag ska sitta i samma bil som killen som föddes på 1300-talet. Det kan säkert bli trevligt, han kan vara trevlig också. Men först ska jag försöka förstå mig på hur det här med ekonomistyrningen går till. Men att sitta här och blogga om den, gör det varken lättare eller svårare. To we met again, my friend 

                                                  
                           Sayonara