Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så tomt! Det är en plåga att gå runt och hoppas att du tänker på mig men inte veta om det är sant. Jag önskar ändå att jag kunde få en ärlig chans, att vi kunde prata om det. Jag hatar verkligen att må så här och jag vet inte vad jag ska göra, det gör ont i mitt hjärta! Det är jobbigt att veta att det finns en chans, men jag kommer aldrig att få den. Du undviker mig och kommer antagligen att göra det hela tiden. Jag önskar att du kunde vara modig nog att säga det istället, för att låta mig sitta här med mina förhoppningar om att få allt jag någonsin drömt om. Jag kan inte tvinga dig och jag kan inte bestämma över dig. Jag vill inte bestämma över dig och vill inte tvinga dig, men jag önskar ändå att du kunde samla ihop lite mod och våga möta mig. Ge mig en chans att försöka förstå. Jag tror inte det handlar om mig, inte enbart. Jag tror att det handlar om dig, och jag skulle önska att du öppnade upp dig för mig. Jag dömer dig inte för din familj och jag dömer dig inte för ditt förflutna. Men om du kunde dela dina tankar med mig, så kunde vi kanske lösa det här på ett schysst sätt. Annars skulle jag väldigt gärna önska att du ringde upp mig och bad mig på vilket sett du vill, att lämna dig i fred. Att sluta höra av mig, att sluta försöka. Det är lönlöst. Det hade varit mycket ärligare om du bett mig gå än att säga. Ja, jag tycker om dig och vill ha dig kvar i mitt liv, och sedan undvika mig allt vad du kan. Jag önskar att du visste hur mycket mer det sårar än de ord jag fruktar mest. Det kändes som allt var perfekt, det fanns inga tvivel och visst kommer vi att bråka, men vi kommer att lösa det. Jag vet, jag känner det djupt där inne att vi kommer att stå vid varandras sida natt som dag, genom stormar. Jag kommer alltid finnas kvar. Jag vill ha dig i mitt liv och jag önskar innerligt att du kunde bestämma dig för att våga lita på mig och släppa in mig i det som är ditt.