Det var ingen rolig natt. Jag kunde inte sova. Jag försökte ändå lägga mig tidigt. Jag försökte både be snällt och tvinga min kropp att gå ner i varm. Det gjorde den inte. Jag somnade till men hade en riktigt knasig dröm: jag drömde att katten tog bilder på sig själv med en kamera med blixt under en handduk. Hela kroppen skakade när jag vaknade upp efter det där. Jag låg vaken en bra stund innan jag somnade in igen... Jag tog därför sovmorgon idag och jag kände mig ändå rätt utvilad när jag klev ur sängen. Jag gick upp åt frukost och sedan satte jag mig vid datorn, jag hade tänkt blogga redan på förmiddagen men inspirationen och lusten fanns inte. Jag åkte sedan hem till min kära far som bjöd på middag. Den här gången hade han lyckats riktigt bra. Det var få ingridienser men väldigt smakrik skinksås. Ibland kan pappa också laga mat. När vi hade ätit så gick vi ut för att byta däck på min bil. Jag var assisterande hela tiden. Jag hjälte till att plocka fram däcken ifrån skjulet, plocka fram alla muttrar och skita ner mig lite grand. Medan papap byte däck på min bil så pratade han med min bror i telefonen. När bilen fått sommardäck så satte vi oss vid husväggen och pratade stavgång och hans nya grill. Sedan kom mamma hem på sina timmar, så då pratade jag med henne en stund innan jag åkte hem. Jag hade varit ute på landet hela dagen och njutit av solen. Det var varmt så länge det var vindstilla men vinden var riktigt kall.

När jag kom hem började det bli dags att laga mat och ikväll blev det tacos. Jag hade tänkt ge mig på något annat men det blev inte så. Det var lättare att göra tacos. Så det fick bli tacos och Smartare än en femteklassare på tv. Efter maten så gick jag ut med soporna och sedan pratade jag en stund med Claudia. Hon hade fått mitt brev och ville prata lite med mig på messenger. Det var skönt att få prata lite med henne även om det känns som min engelska bara blir sämre och sämre. Men jag hoppas att det är tvärtom. Sedan var det 5:e avsnittet av Das Boot. Det har blivit mycket krigsfilmer den här veckan. Jag började veckan med att vara sjuk, migrän efter att ha jobbat så mycket. Jag har jobbat alldeles för mycket det senaste. Då har jag sett på lite olika filmer. Då har jag sett Pianisten som handlar om Wladyslaw Szpilman musikern som överlevde andra världskriget i Warzawa. Jag har nog inte sett den filmen sedan jag gick i sjätteklass. Konstigt nog så minns jag den väldigt väl, skolan gick på bio och vi satt jättelänge i biosalen och såg den här filmen. Jag tyckte det säkert då också, den är lite långsam på vissa ställen men jag fastnade för den, hur den skildrade att vara jude när Tyskland okuperade Polen. Jag kan fortfarande inte förstå hur människor kan behandla folk på det viset, hur man kunde tycka att det var okej. Vart kom hatet och ondskan ifrån? Vad är det för skillnad på att vara jude och att vara kristen egentligen? Människa som människa. Därefter så jag på filmen The Zookeepers wife. Den handlade om Jan Zabinski som tillsammans med sin fru hade hand om ett Zoo i Warzawa. Trots att tyskarna bosatte sig i deras zoo lyckades dem rädda 300 judar från döden. Av de 300 människorna så var det bara 2 som dog efter att de hade vlivit förflyttade. Det var också en bra film men obehaglig. Men alla filmer om världskrigen är obehagliga men fascinerande över hur människor beter sig. Den allra bästa filmen om andra världskriget, som jag har tyckt bäst om är Boktjuven. Där var jag berörd hela tiden. Sedan vet jag att alla hade sagt att Pojken i randig pyjamas var så hemsk. Jag satte mig ner och tittade på den men jag kunde inte känna någonting under hela filmen. Men så kom slutet och då först så kom tårarna, det som berörde mig mest under hela den filmen var när dem zoomade ut kläderna som hängde kvar efter att dem hade tvingat in en massa judar, plus den tyska pojken i gaskammaren... Det var ögonblicket som satte mest spår i mig. Jag vet inte riktigt varför och har nog aldrig analyserat anledningen heller men så är det i alla fall. Jag har även lyssnat på boken som en ljudbok och då blev jag mer berörd när jag såg filmen en andra gång.

Nä nu börjar det bli dags att släcka lampan och sluta ögonen. Det är dags för kroppen att slappna av och förlora sig i sömnen. Jag hoppas att jag sover drömlöst i natt och att jag känner mig utvilad imorgon. Jag har ställt klockan imorgon eftersom jag verkligen skulle behöva tvätta. Så jag tänkte börja så tidigt som möjligt så att man blir av med tvätten så fort som möjligt.

XOXO  

Idag bestämde jag mig för att våga vara ensam med mig själv. Jag satte mig i bilen och åkte iväg för att få en skogspromenad. Jag strosade runt i tystnaden och satte mig till slut vid sjön och bara tittade ut på vattnet. Jag andades. Jag samlade syre till min hjärna, den har inte fått det på länge. Det har varit mycket som har stört återhämtning och sömn. Men jag har också funderat väldigt mycket de senaste dagarna. Jag har ännu inte vågat fatta något beslut men nu börjar jag bli trött på att låtsas. Han ringde en gång för två veckor sedan men då hade jag jobbhelg och varken hann eller orkade prata med honom just då. Jag skickade ett meddelande om att jag jobbade. Jag försökte höra av mig, jag ringer aldrig för han är alltid upptagen när jag ringer. Varenda gång. Han skrev till mig och berättade om en hemsk olycka som hade hänt och minst tre gånger försökte jag prata med honom. Jag förstår att det var jobbigt att prata med mig samma dag som det hade hänt men jag frågade hur han mådde två gånger till efter det. Men jag fick inga svar. Han svarade inte. Jag kanske är en elak människa men varför behävde han berätta någonting alls om han inte ens tänkte tala om att han mådde bra. Jag försökte vara en vän, försökte finnas där trots avståndet men det känns inte som han brydde sig om det.

Jag försökte även efter en kort paus, då jag egentligen sket i vilket prata med honom. Jag skrev om ett program som jag visste at than tittade på. Jag fick ett kort svar och sedan var det inget mer. Sedan gick det yttligare några dagar och plötsligt verkade han bry sig om hur jag mådde. Vi pratade en liten stund och sedan skrev han inget mer, jag berättade hur det var och sedan tog det ända till dagen därpå innan han skrev något. Jag funderar på hur mycket vänskapen är värd när ingen ens orkar anstränga sig längre.

Jag tycker att sedan han skaffade flickvän så har han inte haft tid. Han har i för sig aldrig tid, då han inte klarar av att vara ensam, alltid måste umgås med någon, träna något eller bara hänga med någon. Så hör han inte av sig längre. Han vet att jag inte kan ringa, jag har jättesvårt för det och när jag väl samlar mod och ringer då har han aldrig tid. Men sedan den där flickvännen kom in i livet, missuppfatta mig inte. Han behöver en flickvän och det är jätteroligt för honom, men vänskapen oss emellan överlever nog inte det här. Jag vet att jag har stängt av sedan stressen och ångesten tog över min kropp. Jag har inte orkat hålla ihop varken mig själv eller några relationer. Jag försökte men jag kände inte att jag fick någon respons...

Idag skickade jag ett meddelnade till honom för jag behövde en vän att prata med. Det knöt sig i hela magen av nervositet och även om jag inte berättade för honom att jag hade gått vidare så hörde jag av mig nu. Han skulle ringa mig rint 20. Telefonen har fortfarande inte ringt och nu känner jag att det kan kvitta även om han skulle höra av sig imorgon. Jag har inte ringt honom eftersom jag vet att han är upptagen. Jag kankse är hård men jag orkar inte längre. Så mycket för den vänskapen som tydligen har varit i tio år eller nått sådant. Jag har inte ens orkat att hålla räkningen längre. Jag missunnar honom inte en flickvän absolut inte men sedan dem blev ihop så har han hört av sig mindre och mindre till mig. Jag är för långt in i mig själv för att orka göra något drastiskt just nu men jag har funderat på ett tag om det är värt att hålla kvar? Jag har ingen bästa kompis och det är inte så att det vimlar av vänner omkring mig men just nu orkar jag inte anstränga mig. Jag behöver vänner som förstår mig och får mig att bra och ger mig energi inte folk som tar den ifrån mig...

En massa val och jag orkar inte...  

Efter att ha jobbat 10 dagar i rad och hunnit baka två tårtbottnar, så var det dags att lägga ihop tårtorna under kvällen igår. Den första tårtan gick bra, den var jättefin och fluffen var lätt att vispa. Sedan skulle jag börja med den andra tårtan, den var helt förstörd. Den gick inte att rädda. Så det var bara att slänga ihop en ny botten. Det är tur att det går fort att göra tårtbotten. Sedan fick jag låta tåran stå och gick och la mig...

När jag vaknade upp på morgonen så var det dags att lägga ihop tårta nummer två och dekorera. Jag hade några timmar på mig innan det var dags att vara på kalas. Jag hade gott om tid och fick ihop två fina tårtor. Födelsedagsbarnet blev så nöjd så. Han tyckte att det var konstverk.

När vi varit på kalaset ett stund så valde vi att åka hem. Jag fick följa med mamma och pappa hem eftersom jag hade min bil där. När jag äntligen kom hem till mig själv, ja då kom tröttheten ikapp mig och jag somnade på soffan. Jag sover tydligen som bäst när jag inte riktigt vill sova, eftersom det blir fel i planeringen då. Men det blev en bra lördag trots alla och det blev inte en smula kvar av tårtorna. Det är ändå ett gott betyg. Imorgon är ännu en dag som jag ska ta det lungt. Jag har ingenting planerat och tänker låta det vara så oplanerat.

Det känns tungt... Det känns hopplöst... Vad gör jag nu?

Jag förstår inte... Jag älskade att träna, jag hade äntligen hittat min grej!

Men i torsdags när jag äntligen hade möjlighet att ta mig till träningnslokalen, då försvann all ork. Jag mådde illa.

Jag tycker inte om att behöva ge upp, jag vill hitta något jag tycker om att göra, något som ger mig energi.

Men i torsdags gav jag upp  

Jag orkade inte, kroppen sa ifrån. Jag orkade inte lyfta armarna och benen var som bly. Ögonlocken var tunga och jag ville bara lägga mig ner.

Det kändes tufft men kroppen ville inte vara med och ja ärligt talat så har motivationen till att bli riktigt bra, kankse bäst försvunnit helt. Den finns inte kvar.

Det är tungt och sjukt tråkigt. Men jag orkar inte med någonting. Det är två månader kvar av träningen men jag vet inte hur jag ska göra. Jag önskar att motivationen och glädjen hade funnits kvar. Men tyvärr så verkar det som att glädjen försvinner först när kroppen inte orkar mer. När väggen närmar sig då försvinner allting som har varit kul.

Jag tycker inte om känslan och jag tycker inte om den här konstanta tröttheten som hänger över mig hela tiden. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Jag borde fortsätta med träningen men jag orkar inte, och när jag inte har glädjen i att fortsätta ja då orkar jag inte kämpa när det är tungt och jobbigt heller... Jag har träning imorgon men jag vet inte om jag orkar med det. Jag får väl se hur kroppen känns imorgon efter att jag ska få lite ompyssling.

Imorgon ska jag få håret klippt och färgat, som jag har väntat på det här. och på tisdag har jag bokat in en massage.

Jag har spända muskler, det gör ont i hela kroppen och den behöver slappna av. Nä jag behöver stänga av alla grubblerier också och försöka sova gott. Man kanske inte ska fundera så mycket, det kankse är bättre att gör istället.

Var rädda om varandra, stanna upp och andas ibland

XOXO  

Den 21 mars så var det Världsdagen för Downs syndrom. Det är då nästan alla tar på sig olika sockor för att hylla olikheter. Alla är lika värda hur du än ser ut eller vem du än är. Vi var några stycken på jobbet som hade olika strumpor på oss. Men det här är viktigt inte bara den 21:a mars utan alla dagar i veckan under hela året. Så i år bestämde jag mig för att vara olika hela helgen.

21:a mars                         22:a mars                          23:e mars                         24:e mars (på jobbet)

24:e mars (hemma)

Det händer då och då att jag har olika strumpor på mig och det är för att jag har alltid varit min egen. Jag har inte Downs syndrom men jag känner dem som har och det är fina människor och därför så rockar jag sockarna flera gånger om året och inte bara en dag. Olikheter är bra varje dag.

Jag har tappat viljan fullständigt. Jag vet när jag började min viktresa att jag hade inget mål. Jag gick dit och så fick vi se hur det gick. Det gick bra, jag blev lättare, jag blev gladare. Det var inte jättesvårt att ställa om. Jag hittade rutiner som verkade fungera och det har gått neråt nästan hela tio kilo. Men så kom det en liten semesterresa som jag inte ångrar emellan. Jag åt inte mer än vanligt och vi rörde på oss massor då vi gick till alla sevärdheter i Budapest. Efter det gick jag upp... Inte många kilon men fy vad det är motigt när man gör allt man kan och ändå står vågen på plus. När jag såg siffrorna på vägen igår så sjönk mitt mod ännu mer och jag blev inte det minsta peppad av att vara kvar på mötet heller. Mötet handlade om att våga tacka ja och gå ut och äta spontant. Nä, jag hittade ingen pepp och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig ännu sämre när hon choachen räknade upp alla som hade lyckats med olika mål igår. Jag har fortfarande inte uppnått mitt första stora mål och snart har det gått ett helt år. Visst syns det att jag har tappat i vikt. Var en kollega i helgen som inte sett mig på länge som ställde sig och tittade på mig. Först tänkte jag fasen har jag fått en fläck på mina arbetskläder igen... Så öppnar hon munnen och säger med ett leende:

" Du har gått ner i vikt. Det syns verkligen"

Klart det känns bra när man får positiv respons men vågen gör verkligen allt för att få mig att må dåligt. Jag har försökt att få in träningen, jag ger verkligen allt när jag är där. I måndags så var jag inte helt hundra och småkillarna tramsade bort allting. Jag blir så irriterad, till och med tränaren blev irriterad på dem. Det var bara flams och trams i måndags så jag gav upp allt vad teknik hette och ställde mig och slog på säcken en stund och gjorde lite gymnastik övningar. Jag var inte helt nöjd när jag gick men kroppen har inte varit med mig. Jag gick ifrån träningen efter en timme men som sagt tröttnade på småkillarna också. Jag vet inte vad som har hänt men jag sover dåligt på nätterna, mardrömmarna avlöser varandra och lusten och viljan att göra något har försvunnit helt. Jag har gjort allt för att förändra mitt beteende men det verkar inte fungera längre. Snart är jag tillbaka på min startvikt och det skrämmer mig!  

Jag försöker att bita ihop och se frammåt, jag har mer än bara mitt jobb. Till helgen är jag ledig och jag ska åka till Göteborg och shoppa med en gammal klasskompis som jag inte har träffat på ett tag. Jag hoppas verkligen att det blir en mysig dag. Jag behöver en sådan dag, någon att prata med och kankse få släppa på all oro och bara få vara för en enda dag och nästa helg så kommer det några kompisar till mig och har en mysig kväll. Jag har allting planerat och klart. Jag har bestämt menyn, jag har införskaffat lite nya spel och jag har skrivit en lista på vad jag behöver shoppa i Göteborg till helgen. Jag har massa positiva saker att se fram emot men jag orkar inte... Antar att jag får ta en dag i taget och så får det bli som det blir. Jag verkar inte ha makt att ändra på något alla för tillfället. Nä nu slutar vi deppa för stunden och funderar på vad vi ska äta till lunch istället. Idag blir det nog, typ ingenting och ett ägg.

Äntligen är kommer min lediga dag och jag ska få sovmorgon. Men nej då kan jag inte sova. Jag har sovit dåligt i flera dagar nu, haft mardrömmar som har fått hela kroppen att skaka. Jag är nästan hundra på att det är stressen som försöker säga mig någonting men eftersom jag inte har haft tid att lyssna så finner jag ingen lösning på mina drömmar. Jag tänker mycket och jag vill nog inte ta tag i allting heller, en del oro kommer inte att lämna mig ifred. Det kommer nog att gnaga ett tag. Men varje gång jag ser att pappa ler och faktiskt lever, ja då lugnar dig oron för studen i alla fall. Jag vet att man inte ska tänka om men det senaste har jag oroat mig speciellt under nätterna när jag borde sova.

Igår var det måndag och jag jobbade igen. Som jag gör varje måndag. Jag har satt måndag som jobbdag för att få en rutin till att ta mig till träningen. Måndagar är jag alltså inte hemma före sju. Borta hela dagen men det är inte så jobbigt ändå. Jag kan jobba helg och måndag morgon sällan problem. Idag kände jag på mig att allt kan hända och det får jag nog påstå att det har gjort. Idag har hela dagen varit som ett äventyr med några få anfall av yrsel. Det är nog inte bra alls, jag behöver vila men jag kan inte. I alla fall, jag gick upp när klockan ringde, fick med mig alla väskor men glömde ändå mina gymnastikskor som stod vid dörren. Jag lyckades ta mig till jobbet trots att det var lite halt på vissa ställen. Det visade sig att vi var en man kort på morgonen, det gjorde att vi blev lite sena med frukosten men annars kom alla upp, fick sina duschar och mediciner och självklart fick dem mat och det är det viktigaste. Måste man lösa det så löser man det. Det hjälper inte att gnälla bara att göra. Vi hade en elev med oss idag och jag tyckte det gick bra. Hon var villig att jobba och ville gärna vara med och prova på. Jag tyckte att det fungerade bra.

När klockan äntligen blev 16:00 så loggade jag ut från TES och larm och tog mitt mellanmål innan jag gick för att byta om och ta mig till träningen. Jag lyckades dessutom komma tio minuter för tidigt.

Jag var inte helt hundra och orkade inte mer än en timme. Dock fick jag träna på egen hand för att få ut något alls av det den där timmen. Måndag är tydligen ingen bra dag att träna, det är mest små barn som tramsar bort träningen och det gör mig irriterad. Jag vill gärna få ut något av det. Min rygg är fortfarande inte helt okej heller men jag ger ändå allt jag har för att få ut så mycket som möjligt. Idag blev jag knappt svettig och annars brukar jag vara genomsvettig redan efter en kvart. Men idag var bara en tränare på plats och han tröttnade lite också på killarna. Jag sa som det var att jag får inte ut något av att träna ihop med de här killarna och han sa att jag skulle kunna träna med proffsen då jag faktikst varit med ett tag. Jag är fullt medveten om att jag har en del att jobba på och jag ser framför mig hur jag blir bättre. Jag hoppas att våren ska komma med lite motivation till att ge sig ut och springa lite, kanske kan jag till och med börja hemma att träna tekniken mer. Det folk inte vet är att jag kämpar med en massa saker när jag står där vid säcken och ska gå närkamp.  Jag kan inte koppla bort att det är flera i salen och jag tycker det är jobbigt att skuggboxas när alla ser. De enda som ser är dem som påpekar tekniken, tränarna med andra ord. Men som sagt idag blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag körde en timme och gav mig på lite styrketräning. Tekniken får jag ta en annan gång. Den här veckan hinner jag tyvärr inte träna flera gånger men jag kom en av tre dagar i alla fall. Jag funderar på att byta dag men nä, måndagar blir bra. Det är den tråkigaste dagen på hela veckan, så om man fyller den så kan man trappa ner i slutet på veckan.

Nä tänk om jag kunde somna istället och få sova en stund. Om fem timmar så ringer klockan, jag tänkte att jag skulle hinna duscha och tvätta håret imorgon innan passfotograferingen. Imorgon har jag också aktiviteter hela dagen. Först fotografering, sedan shopping på överskottsbolagret och sedan vvmöte. Det kommer bli en lång dag imorgon också. Men onsdag får jag väl ta det lungt innan jobbet. Jag brukar inte göra så mycket innan arbetspasset. Det har jag blivit alldeles för lat för. Det enda jag kommer göra på onsdag är möjligtvis en tvättmaskin och pyssla lite med alla hjärtansdags överraskningen till mina arbetskollegor. Jag trivs verkligen med mitt jobb och med mina kollegor. De flesta av dem är fantastiska. Därför ska dem få en liten överraskning av mig för att det är kul att få göra något. Jag har så många ideer och jag skulle vilja göra något, jag tror verkligen jag har hittat en arbetsplats som jag trivs på eftersom jag kan tänka mig att faktikst engagera mig i saker. Det går sakta men säkert. Jag har till och med uppdaterat min delegering med KAD Spolning. Bara det är ett framsteg för att vara jag.

Var rädda om er där ute  

Man kunde ju tycka att det nya året kunde börja bättre.

Jag har inte mycket att klaga på egentligen.

Jag fick fira in det nya året med mina fina föräldrar...

Jag hade en riktigt rolig dag på jobbet på nyårsdagen.

När man jobbar med rätt kollegor, då är dagarna toppen.

Jag gjorde en tur till Ullared idag tillsammans med mamma och min moster.

Det blev mycket shoppande men det var en toppen dag. Jag hade sett fram emot det länge.

När vi är på väg hem så ringer pappa och säger att han blir skickad till lassarettet.

Det gjorde ont, det var som om något gick sönder... Min pappa. Han är inte tillräckligt gammal för att lämna oss än.

Jag blev rädd. Han var precis som vanligt på nyårsafton och nu åkte han ambulans till Lassarett för observation, det var något som var galet med EKG.

Jag tänkte inte på det först, inte så farligt. Min mamma var ändå lugn.

Men när jag satt i bilen på väg hem, då kom tårarna. MIn pappa kankse hade en möjlig hjärtinfarkt.

Det gjorde ont och tårarna började rinna... VI kan ingenting göra mer än att invänta provresultaten.

Det är vid sådan här tillfällen jag kan sakna att ha en realtion, att ha ett förhållande, någon att komma hem till. Någon som kan hålla om och säga att allting kommer att bli bra...

(Bild lånad från Google.)

Det verkar ändå som att kvällen kommer att sluta bra.

Det verkar som att pappa får komma hem redan ikväll.

Mitt hjärta lugnade ner sig och jag kunde torka tårarna.

Jag hoppas kunna sova lugnt ikväll och slippa oroa mig.

Jag vet att pappa inte gillar sjukhus så skönt ändå att han får komma hem