Det känns som jag har en dålig dag idag. Allting som känns negativt, det är det som blomstrar i mina tankar. Jag mår egentlgien inte bra av det men eftersom jag inte har något annat att koncentrera mig på så tänker jag. Jag kan inte rå för att jag känner som jag gör, det är nog inte hans fel utan det är min dåliga självkänsla och att alla andra gånger jag har känt något så gömmer sig killarna. Istället för att säga något så hoppas dem att det ska rinna ut i sanden. Jag är nog typ världens jobbigaste tjej på det viset. Men är jag verkligen den enda som vill ha ett tydligt ja eller nej? Jag ville lätta på hjärtat så jag skrev ett kärleksbrev. Skriver man ens sådan idag? Är det någon som vill ha det? Jag hade velat ha ett... Jag vet inte om jag kommer att våga sända det, jag har ingen adress så jag får ändå vänta på att vi ses eller fråga om hans adress. Men idag ska jag nog bara låta det vara... Förutom att jag gjorde något dumt. Han har inte skrivit på hela dagen och om två timmar slutar han jobbet. Jag skickade ett nytt meddelande, egentligen bara en smiley men jag läste någonstans igår att killar inte vill att man hänger över dem bara för att man inte får svar. Fan också! Så här brukar jag inte bete mig, och jag är inte orolig att det är någon annan det är bara min tvivel på mig själv som ber mig göra en  massa dumma saker. Jag kanske ska renskriva brevet och be om hans adress, fast egentligen vill jag mycket hellre träffa honom. Hur ska jag bli av med mina tvivel???

Jag sluter mina ögon och det första jag ser är dig. Du finns i mina drömmar dagligen.

De senaste drömmarna har inte bara varit mysiga.

Det pirrar i kroppen när jag ser dig, din ögon är så vackra och även din beröring får mig att rysa.

Synd att det bara är en dröm...

Det som skrämmer mig i mina drömmar är det vi pratar om, det jag vill ha svar på men inte har dina utan bara mina tvivel...

Jag vaknade och det första jag tänkte på var dig. Jag skrev till dig och två timmar senare har du fortfarande inte svarat. Jag vet att det inte alltid är lätt att skriva när man kr lastbil, jag kan inte heller skriver hela tiden när jag jobbar. Men det känns som att i början var du mera aktiv men nu... jag vill verkligen tro på dig. Jag vill verkligen att det ska vara sant men det gör ont i magen när du inte svarar.

Jag skulle verkligen behöva prata med dig men jag vågar inte ställa frågan, jag är rädd för svaret jag skulle få.

Alla kan inte vara skitstövlar och jag hoppas verkligen inte att du är någon. Jag vill att allt du sagt ska vara sanning.

Det kankse är jag som skrämmer dig, det är inte min mening jag önskar bara att någon för en gång skull kunde känna samma sak som jag.

Jag tycker verkligen inte om dem här dagarna när jag sitter här ensam med mina tankar, det går inte. Jag tvivlar bara hela tiden. Kankse inte så mycket på dig egentlgien. Det är min dåliga självkänsla som ställer till det för mig.

Så snälla hör av dig, jag samlar verkligen mod för att våga ställa frågan jag behöver för att få lite lugn och ro i mitt inre.

Vad gör jag för fel? Vad gjorde jag den här gången?

Det har känts i några dagar som det går åt fel håll.

Jag kan inte hjälpa att det sårar mig.

Jag försökte ändra på mig tänkte att jag låter bli att skriva för mycket.

I fredags svarade du när du kommit hem från jobbet i alla fall.

Igår svarade du knappt alls, jag fick ett meddelande vid halv elva.

Jag hade ändå svårt att sova, det kändes inte som meddelandet var något glatt heller. Mest bara ett tvång.

Jag försökte glömma och gick till slut och la mig och jag sov drömlöst det gjorde jag.

När jag vaknade upp såg jag att du hade läst meddelandet men inte svarat. Jag skrev till dig men det ser ut som att det inte kommer fram. Det finns säkert tusen anledning.

Jag förstår inte varför du skulle ha blockat mig. Vad har jag gjort?

Jag hoppas verkligen inte att du bara har blockat mig, önskar att du kunde vara vuxen nog att säga till mig som det är i så fall. Visst skulle det kännas oerhört tråkigt om du inte vill ses igen. Men säg det hellre än låtsas att jag inte finns.

Jag undrar om jag ska säga som det är eller om jag ska låta bli att säga något alls. Jag vill egentligen bara veta om du vill ses igen eller inte. Vill du inte så ska jag inte störa dig igen. Men jag tycker inte om när man skickar dubbla signaler.  Du är min dröm, det kändes bra redan när vi pratade med varandra. När du sedan kom in genom dörren och vi sågs för första gången. Ja då kändes det bättre än det någonsin har gjort. Det kommer göra ont om svaret är nej men det sårar mig ännu mera om du inte svarar alls.

Men jag undrar verkligen vad jag gjorde för fel den här gången. Sa jag något dumt? Gjorde jag något dumt?

Snälla!!! Vad gjorde jag för fel???

Jag kan inte hjälpa det!Jag tänker på dig 24/7. Dygnets alla timmar.

Jag bestämde mig igår för att inte vara för ivrig men jag kan inte hjälpa det.

Jag känner väldigt starkt och allt kändes så rätt. Jag vill bara inte säga det

via nätet, jag önskar att jag kunde träffa dig, få se dina vackra ögon och säga det till dig.

Men det känns som att allting går åt fel håll av någon anledning. Jag vet inte vad som har hänt.

Jag bestämde mig igår för att ta det lite lungt, ville inte skrämma iväg dig.

Jag blev jätteglad när jag såg att du skrev till mig under kvällen. Det pirrade till i magen

och jag kände hur varm jag blev på insidan.

Det var inte många meddelanden men det räckte att veta att du tänkte på mig en liten stund i alla fall.

Jag tyckte att det var skönt att jobba idag så slapp jag tänka på dig så himla mycket. Jag hörde av mig när jag slutade men jag har fortfarande inte fått något livstecken från dig. Visst kan det vara så att du göra något annat.

Det är klart du har ett liv och jag har ett men jag önskar verkligen att vi kunde ha ett tillsammans.

Det har aldrig känts så himla rätt på en gång. Redan när du kom in genom dörren så visste jag att du var den jag hade väntat på.

Det kan verka knasigt men det känns perfekt!

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska fortsätta.

Jag önskar verkligen att vi sågs igen, att jag fick en chans att prata med dig.

Jag vågar inte heller säga för mycket för att jag vet att jag alltid blir sårad i slutändan.

Men det kändes verkligen som att vi klickade, du var helt fantastisk. Jag minns det allra första du sa till mig och jag visste redan då att du var speciell. Åh snälla kan du inte skriva till mig. Bara visa att du lever.

Jag vet att vi lever två helt skilda liv men jag är anpassningsbar, jag önskar mig bara en enda chans.

Jag vill bara ha ett svar, ett jag eller ett nej för att kunna släppa och gå vidare igen.

Även om det verkligen känns som du är den drömprins jag har saknat hela mitt liv.

Varför ska jag alltid bli olyckligt kär? varför kan jag inte få vara lycklig när jag träffar någon?

Jag gick och la mig i natt och tänkte att allting kommer kännas bättre imorgon.

Efter att jag hade läst en massa tips på hur man dejtar och ska bete sig. Jag hittade

inte riktigt allt jag sökte men jag tänkte att det enda jag kan göra är att vara mig själv.

Jag har aldrig försökt vara någon annan heller. Jag somnade rätt fort och sov rätt gott fram till småtimmarna.

Då örjade tankarna att snurra och dem var inte vänliga emot mig.

Jag förstår inte varför jag ska se ner så mycket på mig själv och alltid tro att det är mitt fel.

Jag hoppas verkligen att mina hjärnspöken har fel, att han inte har tröttnat på mig.

Jag önskar bara att vi kunde ses igen och kankse oftare än vi kan men det är bara att bita ihop och gilla läget,

än har han inte slutat att skriva till mig. För att inte skrämma iväg honom allt för fort, så ska jag sluta att störa för mycket.

Ett sms på morgonen och ett på kvällen, det är väl okej ändå. Jag tror att jag är kär i alla fall för jag kan inte sluta att tänka på vad han gör just nu.

Antar att han är på jobbet och har fullt upp. Det är tur att jag själv ska åka till jobbet snart så att jag slipper att fundera så mycket. Imorgon så jobbar jag hela förmiddagen så då hinner jag inte ens tänka när jag går upp. Skönt.

Jag har inder dagen hunnit tänka en del, jag tycker inte om att vara ledig när jag känner så här.

Men jag har i alla fall tänkt. Jag försökte vara spontan och snäll. Jag försökte hitta lite tid för att ses.

Men ett jobb är ett jobb som ska skötas och finns inte tiden för besök så finns den inte.

Jag hoppas ändå att vi kommer att ses igen, eftersom det var det du skrev.

Jag har fått många hjärtan den senaste veckan och har tagit det som ett gott tecken.

Det jag behöver intala mig själv är att du är inte ensam, det finns en liten människa som du inte kan lämna ensam hur som helst. Det är något jag borde förstår och accepterar. Men jag kan inte rå för att jag är en känslomänniska och när jag får känslor då får jag dem med fullkraft.

Jag lovar att bättra mig, jag lovar att lugna ner mig. Jag tänker fortsätta hoppas att vi kommer att ses igen. Helst snart men går det inte så går det inte. Bara du inte släpper mig riktigt än. Jag tycker så himla mycket om dig.

Jag vågar inte säga något än för att du inte ska tycka att jag är konstig men jag har inte känt mig så trygg och avslappnad tillsamman med någon på länge som tillsammans med dig. Det pirrar när jag frågar om jag får se dig igen.

Det är bra känslor och jag önskar att jag vågade fråga dig men vill inte riktigt prata om sådan saker över sociala medier.

Jag är en person som har mycket känslor, råkar vara blyg men tycker att känslor är något man pratar om öga för öga.

Jag vet att jag kommer att drömma om dig inatt och jag vet att jag kommer att tänka på dig när jag vaknar imorgon. Jag vet att när jag väntar på att gå till jobbet så kommer jag att undra vad du gör och tänker just nu. Jag undrar var du drömmer om inatt när du sover.

Jag önskar mig bara en enda sak och det är en chans med dig. Det är allt jag begär...

Jag vet inte hur man gör för att stänga av. Jag önskar att jag kunde låta bli att tänka så mycket.

Men det kan jag inte! Jag tänker på dig nästan hela tiden. Jag önskar att du kunde vara närmare, att vi kunde ses oftare. Jag vet att vi bara har setts en gång men allting föll på plats. Det kändes rätt. Jag förstår och jag accepterar att situationen ser ut som den gör men jag kan inte låta bli att tänka på dig. Jag försöker stänga av, försöker göra något annat men det går inte. Du är där, vad jag än gör så finns du där. Jag önskar att jag kunde komma hem till dig och bara sitta där och se dig i ögonen. Känna dina fringar som leker i mitt hår... Hur gör jag för att stänga av?

Jag vill inte stänga ute alla känslor jag har men, jag önskar att jag visste om vi kände likadant. Jag har ändå fått intrycket av att det finns något där men det är ändå något som tar emot. Jag vet att du inte kan släppa allt du har och den enda tiden som verkar kunna finnas till är tiden då du jobbar, men inte ens då finns det tid. Idag är en sådan dag då jag önskar att jag kunde stänga av. Jag förstår att det är svårt och ett jobb är ett jobb men jag känner mig ändå lite bortglömd. Jag borde bara få vara glad och det är jag, att vakna upp och se ett meddelande från dig får mig att le. när jag ställer frågan om du vill ses så pirrar det i hela kroppen. Det borde vara ett bra tecken men tålamod är inte min starka sida. Jag gör så gott jag kan och fortsätter hoppas att jag kommer att få träffa dig en dag igen. Du har ju lovat att vi ska ses igen men när det vet jag inte än...

Det sista jag tänker på innan jag somnar är dig. Det jag drömmer om är dig. Det första jag tänker på när jag vaknar är dig.

Jag tänker på dig på morgonen, kvällen och drömmer om dig på natten. Jag önskar och jag längtar efter att få träffa dig. Jag vågar inget säga eftersom jag inte vet om du tänker på mig. Kanske är du som jag att frågorna är svåra att ställa men egentligen vill jag veta allt. Vad drömmer du om, vad har du för dig och hur har du haft det. Jag vill lära känna dig ända in i själen. Jag frågar för att jag själv tänker på dig nästan jämt. När man ser att meddelandet är läst men man inte får något svar då blir jag lite ledsen eftersom Dette så många tankar som rusar. Gjorde jag fel? Blev du arg? Har jag förlorat chansen att få träffa dig. Det finns alltid en liten rädsla där, eftersom längtan är så stark precis som nervositeten. Men ett djupt andetag och blunda en stund. Allting kommer att ordna sig, jag vill bara att vi ska se om det slår gnistor eller om det bara är mina romantiska drömmar. Jag vet att så fort jag sluter mina ögon så är det dig jag ser, det sista jag tänker på är dig??