Ibland undrar jag vad det är för fel på mig. Alla andra får allting och jag står alltid ensam kvar. Jag ser nog inte livet från den ljusa sidan just nu men det känns i alla fall som att jag misslyckas.

Det hjälper inte att vara sig själv, ingen annan heller.

Jag förväntar mig det värsta, jag är val nummer två eller tre om jag har riktigt otur. Jag förväntar mig inte att det ska bli fler en än gång. Så ja egentligen förstår jag inte varför den enda gången skulle kunna vara något roligt.

En fika, lunch, middag eller en biofilm. Om det nu ändå bara kommer bli en gång.

Det är jobbigt att känna så här, man får inte vara för ärlig men att gå här hemma och hoppas på att få träffa drömprinsen och hela tiden få tvekande svar är sjukt jobbigt. Jag förstår inte vad jag gör för fel?

Jag förstår inte hur alla andra lyckas.
Det funkar inte på distans och det fungerar inte på nära håll heller. Jag borde nog verkligen ge upp helt och hållet.

Jag kommer att leva ensam med mina 99 fläckiga katter. Crazy Cat Lady där har ni mig!!!

Hur slutar man att göra saker man egentligen inte vill göra?

Hur får man någon att förstå att man orkar inte hjälpa till?

Idag skulle jag inte ha klivit ur sängen alls. Min kropp försökte verkligen säga det till mig när jag vaknade upp strax innan klockan ringde och kände att fötterna var som bly. Det gick inte att röra dem, jag kunde knappt sträcka ut mig. Jag sov en stund till och när klockan väl ringde så orkade jag faktikst ta mig ur sängen. Men som sagt jag borde inte ha gjort det. Det första jag gjorde var att göra i ordning frukosten som jag skulle ha med mig till jobbet. Jag hällde upp yoghurten i en burk och tycker att den är väldigt rinnig, så luktar på den och den har då blivit dålig, så den kunde jag ju inte äta. När jag skulle hälla ut den så hamnade den på golvet . När jag torkat upp och sedan typ tömt mitt kylskåp så hittade jag i alla fall några knäckebröd som jag kunde ta med mig som frukost idag. Sedan åkte jag till jobbet utan några missöden som tur var, jag kom till och med i tid till jobbet. Min kändes tunga och typ omöjliga att lyfta hela förmiddagen men det gick bra ändå, höll dock på att snubbla över en rullstol men annars så gick det bra. Jag hade lite social samvaror med en dam, vi tog en härlig 20 minuters promenad ute i det fina vädret och pratade på om hennes liv och sådant. Hon fick mig dessutom att känna mig så mycket yngre än jag brukar känna mig. Men det beror ju helt på vad man jämför med, jag jobbar ju med personer som har levt ett långt liv. en del väldigt spännande liv dessutom.  . När jag äntligen fick gå hem så hade jag en lång att göra lista som jag tog itur med på en gång. Jag var och handlade i två olika matbutiker, jag var på biblioteket och sedan fick jag äntligen vila lite grand när jag kom hem. Som tur var så var jag alldeles för trött för att ha energi över till att tänka alls, det finns verkligen fördelar med att hålla sig sysselsatt.

Men nu när kvällen kommit och man inte riktigt vet vart man ska ta vägen då kommer allt det där jobbiga tillbaka. En del människor får en att må sämre än man vill trots att dem egentligen inte har gjort något. Jag blir bara så lättirriterad över vissa saker. Mest för att jag är alldeles för snäll, alla förväntar sig hela tiden att jag ska lägga ner tid och hjälpa dem bara för att jag råkade säga hej i trapphuset. Efter mycket tjat så lovade jag att hjälpa till med en uppgift, nu ska jag plötsligt rätta alla läxor! Jag vill inte! Jag orkar inte vara snäll hela tiden! Det tar tid och det tar enerig som jag inte har. Men ingen vill höra ett NEJ! Inte ens min mamma lyssnar när jag säger att jag inte vill. Visst, jag sa att jag kunde hjälpa henne om det var svårt i början men nu har i stort sett rättat var enda uppgift, hon förstår inte hur mycket det tar av mig. "Visst läs bara igneom det". Jag gör ju ingenting halvdant, så det tar ju mellan 2-3 timmar att läsa igneom hennes arbeten. Det är en sak om hon ber om tips och råd men att sitta och läsa alla tråkiga uppsatser är inte roligt. Men har ni någon gång försökt säga emot er egen mamma! Det går inte, hon förstår inte. Inte ens efter jag gick in i väggen förstår hon att jag inte vill. Dessutom är jag så snäll att jag ställer upp och hjälper andra med deras läxor?!  Inte ens min farmor lyssnar, fast det har hon aldrig gjort på mig. Hon har bara bestämt vad jag vill göra och vad jag borde bli, när jag inte gör det hon förväntar sig så är det jag som är en dålig människa. Jag orkar inte längre? Hur börjar man om? Hur får man folk att förstå, att jag inte vill göra allting dem ber mig om? Jag vet att jag behöver säga nej men när jag försöker lyckas dem ändå alltid att få mig att säga ja. När ska jag få det jag önskar? När ska mitt liv bli mitt   

Ibland blir det inte som man har tänkt sig och då är det så. Jag brukar inte ha något emot att vara ensam och hitta på egna saker. Men idag hade jag behövt umgås med någon. Jag fick inte tag på någon som ville ses alla var upptagna. Ja det är semetertider och folk har ledigt. Men då hittar man på något tydligen. Men inte jag, alla mina planer den här helgen gick i stöpet. Så jag börjar längta tillbaka till jobbet. Jag behöver ha något annat att fokusera på. Jag anade någonstans att det här skulle bli resultatet, en ensam kväll framför tvn men jag blev ändå lite besviken. Inte mycket att göra åt. Nästa gång jag kan är han säkert upptagen ändå och då kommer vi inte att ses på evigheter. Det värsta är att jag gärna skulle vilja ses, jag vill ta reda på hur jag känner och veta vart han står. Men imorgon är en ny dag och jag kommer inte behöva vara ensam och jag tänker sluta grubbla på det här nu. Gick det inte den här gången så går det kankse nästa gång.

Jag har 322 vänner på Facebook men när jag verkligen behöver någon att umgås med för att inte bli helt tokig. Så är det ingen i närheten som är ledig och de andra som jag skulle vilja prata med bor för långt bort... Egentlgien började allting redan i torsdags. Jag satt och smsade med en kille som jag tror att jag gillar väldigt mycket. Jag tog mod till mig och frågade äntligen om han ville ses igen. Eftersom alla mina planer ändå gick i stöpet den här helgen. Jag fick ett mycket krypiskt svar tillbaka, han ville gärna ses men han visste inte när han skulle vara hemma. Jag skrev i alla fall ett sms till honom innan han somnade att om han ville ses, så kunde han höra av sig. Jag är hemma hela dagen och kan åka om han vill. Jag tänker låta honom höra av sig, för jag orkar inte jaga folk hela tiden, han är den första killen som jag har känt mig trygg tillsammans med och skulle jättgärna vilja träffa honom igen. Men så har jag en kompis som älskar att vara ärlig och ibland säger han saker utan att tänka på hur dem uppfattas. Han tycker att vi har varit kompisar så länge att han får säga precis vad han tänker om allting. Där är vi inte helt överrens. Om han hade hållit sin stora käft stängd, så hade jag inte suttit här nu och funderat över killens sms. Han verkar vara en ärlig och trevlig person och om man ska kunna tycka om någon måste man också kunna lita på den personen. Men krypiska sms under kvällarna där det först står att han vill träffas och sedan att han inte vet när han kommer hem, gör att man blir lite jag vet inte nojjig kankse. Vi är inte tillsammans så han får göra precis vad han vill, men min kompis uttryckte sig lite klumpigt med att det var jättemysko och nu gör jag inte annat än försöker analysera hans sms. Han vet att jag är ledig och gärna kommer bara han hör av sig, så det är helt upp till honom nu. Vill han ses så hör han av sig, vill han inte så är det inte mycket att göra åt. Jag överlever det också. Men jag blir tokig på att inte veta om jag ska åka eller inte och sedan om jag alla dessa hjärnspöken och fantasier som min kompis har fått mig att fundera på. Det gör mig mera arg än att jag kanske inte alls träffar killen jag gillar idag. Jag gillar inte att gå runt och fundera på en massa oraker till varför killen inte vet när han inte kommer hem.

Grattis älskade lillebror och svägerska på er första bröllopsdag  

Idag skulle du ha blivit 27år.

Snart har det gått två år sedan allt det hemska.

Det finns dagar då jag tänker på dig mer än andra dagar.

Det finns stunder då jag verkligen saknar dig.

Jag önskar att du inte hade tagit det beslut du tog.

När idag började närma sig kände jag att jag saknade dig lite extra.

Idag är det din dag, så jag tänker på dig.

Idag skulle du ha blivit 27 år...

Det har varit en riktigt hemsk natt inatt. Jag har inte kunnat sova alls. För det första så gick jag inte och la mig före två, när jag höll på att falla in i sömn, då fick kroppen för sig att berätta för mig hur dåligt jag mår, så det var bara att resa på sig och gå några varv i lägenheten för att kunna tänka på annat och bli av med smärtan. Nu när jag vet vad det beror på är det lättare att göra något åt det. Men en panikångest attack går inte över på två minunter. Det värkte i armen och sedan kändes kroppen bara konstig. Vid fyra tiden så kände jag att jag var hungrig. Jag tog en skål med flinogr, jag hade slarvat med maten, inte ätit något på hela dagen. Det är mycket dumt gjort jag vet.  . Jag kunde inte slappna av så jag tog en skål med flingor och mjölk och tittade på film fram till klockan 06:00 då hade hungern släppt och kroppen hade börjat slappna av. Jag somnade runt halv06:30 så det blev bara två timmars sömn. Jag hade inte alls någon lust att kliva ur sängen och starta dagen när klockan ringde men eftersom jag kanske skulle få besök idag men inte visste vilken tid var det bäst att vara uppe. Så jag gick upp 08:30 och körde igång tvättmaskinen. Jag behövde få ordning på tvätten kände jag, sedan tog jag en dusch och nu ska jag bara komma igång med matlagning också. Min mage talade precis om att det börjar nog bli dags för det . Jag orkar inte med de här känslorna, jag orkar inte med smärtan som kryper runt i kroppen. Jag trivs inte alls i min kropp just nu. Men det finns en lösning på alla problem, jag ska bara komma underfund med mina så jag kan hitta lösningar istället. Allting började med en liten klump i magen som kändes jobbig, något jag inte riktigt vill ta tag i eftersom jag är rädd för svaret om jag ställer frågan. Men om jag inte frågar, ja då lär jag ju falla stenhårt i marken och det orkar jag inte riktigt med för tillfället.

Varje dag finns en undran

vem är jag

och vem tar mig dit jag far

på min resa genom

livets äventyr

-När en stjärna faller av Magnus Carlsson

Nä nu vill inte tankarna riktigt samla sig, känns som det här inlägget blev lite luddigt men jag fick i alla fall en chans att försöka få ordning på allting som snurrar omkring. Det är som ett jättetrassel med garn och det finns små ändar överallt men du vet inte riktigt vart du ska börja nysta för att få rätsida på allting. Men det här är bara ett litet hinder på vägen, det tar man sig över. Samla lite mod och ställa alla jobbiga frågor. Det kan ju liksom aldrig bli värre än ett nej och det är ju inte som att hela världen rasar samman över ett nej heller. Faller du så reser du dig upp igen liksom.

Du vet den där känslan när allting känns så bra... så poff!

Då dyker det där hemska monstret upp på din axel och viskar i ditt öra:

"Du trodde väl ändå inte att du skulle ha en sådan tur?"

Det är när det gör ont i magen och man känner sig olustig för att man har känslor överhuvudtaget som man börjar undra om det inte är så att det där monstret på din högra axel har rätt. Försök att låta bli att lyssna på det. Stäng av!

Det går inte, det går en , två kanske tre dagar innan allting känns som vanligt igen.

Jag undrar ofta om inte det där monstret har rätt, jag undrar ofta om det är mig det är fel på.

Är jag så blåögd att jag inte ser? Eller vill jag inte se.

Ibland blundar jag för allt som är otäckt och jobbigt. När hela världen rasar samman runt omkring dig, då är det vackrare att leva i sin egen bubbla. När den spricker då blir det jobbigt.

Jag önskar verkligen att jag kunna släppa allting som finns just nu, allting som vill krypa under huden och långsamt bryta ner mig innifrån.

Jag trodde det var en dröm när allting började men sedan har det gått så bra, sakta men framåt. Man ska inte analysera men det gör man ändå.

Man vågar inte fråga fast man borde, istället låter man tankar snurra hejvilt utan att ta reda på sannaningen.

Så en uppmaning till mig själv och alla andra:

Kommunicera mera!!!