Idag vaknade jag upp till månad åtta! Snart är året slut igen. Det går så fort.  Tiden bara springer iväg. Jag känner mig fortfarande ensam emellanåt, visst har jag vänner och familj. Men lägenheten är ändå tom. Jag vill träffa någon att dela mitt liv med, någon att göra saker tillsammans med. Någon att ha en vardag tillsammans med.    Därför skaffade jag en profil på en dejtsida. Har jag åkt mjölkbil och alla kan se det så ska jag väl våga träffa någon. Men jag har upptäckt att det är inte så lätt. Gamla sår gör sig påminda och det känns frusterande och hopplöst. När jag skapade min profil så hittade jag ingen som var intressant men så dök han plötsligt upp. Han hade världens finaste ögon, så jag läste hans profil. Det var mycket som stämde så jag pratade med honom och vi hade många meddelanden. En riktigt konversation men nu är jag bara frusterad. Inte på honom i sig. Men jag ställde en fråga och jag vill egentligen bara veta om han vill ses ikväll eller inte. Jag har inte fått något svar än och det stör mig. Jag ska smal lite mod och fråga om han dyker upp ikväll men det gör jag när jag åkt, jag kommer ändå att hänga på Rydell & Quick.

Nu har jag pratat en stund med en kompis och jag känner mig lite bättre till mods. Jag gillar inte att känna mig så nedstämd och tycka att allting är tråkigt. Jag försöker men ingenting är roligt. Jag tror att det beror på att stressen liksom äter upp mig inifrån och alla demoner bara spyr galla omkring sig. Jag ska försöka ta mig i kragen och även om jag kommer att stå där på torget ensam ikväll så tänker jag ha roligt. Jag ska in och väga mig först så jag är lite orolig för vad vågen kommer att stå på. Det är ingenting som går åt rätt håll för tillfället och det gör allting lite tyngre att bära.

XOXO  

Idag var jag ledig. Det kändes så skönt. Det är inte lätt att ha ett jobb som man helst vill vara ledig ifrån hela tiden fast man älskar att hänga med sina arbetskollegor. Det är inte deras fel att jag längtar bort. Det är bara det att jag inte vet vad jag ska byta ut mitt jobb till. Jag har så dyra planer inför nästa år att jag kommer att behöva ha ett heltidsjobb för att ha råd att vara tjänstledig... Men idag var jag i alla fall ledig och jag sov ut. Jag ställde ingen klocka. Jag tänkte att idag tar vi dagen som den kommer. Jag vaknade inte förrän klockan var 10:12 Jag behövde helt enkelt sova. Jag somnade någon gång efter tolv och vaknade tio, det blev många timmars sömn. Jag chansade och hade tur, tvättstugan var ledig. Så jag har idag tvättat upp min tvätt. Hann med nästan alla maskiner innan mamma slutade jobbet. Då skulle jag åka hem till henne för att hämta laddaren som hon hade köpt åt mig. Hon ringde på väg från jobbet och sa att hon skulle åka till min broder. Då sa jag att då kommer jag också en sväng. Jag hade lite abstinens över att jag inte hade fått träffa min brorson på ett tag. Han fick en studsmatta som jag och min bror hade när vi var små. Han var överlycklig. Han blev trött av att studsa men han tyckte det var så roligt. Han pratar jättemycket, det är många två ordsmeningar och en och annan tre ords mening. Han är så fin och snart ska han bli storebror. Jag längtar efter att få ännu ett brorsbarn. När vi hade varit där en kort stund så åkte jag med mamma hem för att hämta laddaren och lite grejer som jag hade lämnat kvar när jag sov där i söndags. Jag var kattvakt mellan söndag och måndag.

När vi satt där vid köksbordet och pratade ut om jobbet. Det hade visst varit en dålig dag för mamma idag. Så hon behövde gnälla av sig lite, då fick jag ett sms av världens bästa Gina som frågade om jag ville ha besök. Det ville jag hemskt gärna. Så jag åkte hem från mamma, en sväng in på ICA för att fixa lite gott till kaffet. Det var ju lill-lördag idag. Då slog jag på stort.

"Åh vad mysigt du har gjort det" sa Gina när hon kom in. Det var ett välbehövligt besök och fick prata av mig lite, fick skratta lite. Det var precis vad jag behövde idag, mitt i allt tvättande. Lägenheten såg fortfarande ut som ett bombnedslag men det gjorde ingenting. Vi hade riktigt trevligt. Jag är glad att jag har hittat Gina    

Nu har Gina åkt hem och tvätten är förflyttad från tvättstugan in i mitt sovrum i alla fall. Disken väntar på att jag ska ta tag i den och jag resten av lägenheten också. Men nu kände jag för att se på Asterix Obelix innan jag tänker krypa ner i sängen. Imorgon tänkte jag gå upp lite tidigare. Jag tänkte jag skulle hinna med lite innan jag åker in till Borås för att se på Rydell och Quick. Det är nästan en tradition att åka och titta på dem. Jag tycker att dem är bra. Nä nu börjar det nog bli dags att lägga sig. Jag orkar inte med att skriva det jag hade tänkt att jag skulle skriva. Men det kanske jag hinner skriva av mig imorgon.

Ett liter ord på vägen:

Ta hand om er där ute...  

Jag hade en jättekonstig dröm precis innan klockan skulle ringa. Jag som brukar komma ihåg vad jag drömmer har tyvärr glömt allting så fort klockan ringde. Dock så hade jag jätteont i tummen när jag vaknade. Jag tänkte att det går över om en liten stund så jag låg kvar i sängen och drog mig. Det gick inte över. Så jag tänkte att jag skulle smörja in tummen med lite voltaren och hoppas på det bästa. Det var bara det att jag hittade inte voltaren och tog lite ice på tummen. Det hände ingenting, dock fick jag ice i ögonen och det sved. Det känns inte riktigt som om det här är min dag. Jag har fortfarande jätteont i min tumme och jag har ingen aning om varför det gör ont. Men det är riktigt jobigt att vänster tumme gör ont...

Idag är ingen bra dag, inte tankemässigt i alla fall. Jag kan inte riktigt släppa det korta samtalet jag och mamma hade igår. Vi hade kankse behövt prata längre men jag hörde inte ens hälften av vad hon sa eftersom det var en massa folk runt omkring mig. Jag hamnade på Liseberg igår. Det var bra att jag tackade ja, för jag behövde det men idag har jag för mycket tid  . Jag har aldrig tid annars så jag borde verkligen njuta av det men jag kan inte riktigt slappna av. Efter den kalla dagen på Liseberg tillsammans med Mathias så sov jag i alla fall drömlöst och länge idag. Det kändes bra. Eller jag hade ställt klockan på kvart i åtta sedan snozzade jag i tio minuter innan jag gick upp och startade den första maskinen. Jag har trots alla tankar som kommer så fort jag slappnar av, hunnit med att diska, laga mat, göra matlådor och slänga skräp. Bra jobbat Emma! Nu känns lägenheten ändå lite mer städad, jag har en lång väg kvar men jag har börjat i alla fall.

Vi var ute och dansade i fredags, jag tyckte faktiskt inte att det var så jättekul. Bandet var inte jättebra, det var inte många låtar jag kände igen och stämningen var inte på topp. Jag vet inte, det kankse bara var jag som inte var på humör. Jag var inte upplagd för fest, jag kände mig inte alls taggad på att åka. Det har varit stressigt och jobbigt på jobbet men jag tänkte att visst jag försöker det kan bli kul. Nä, det blev inte kul. Jag försökte tycka det var roligt att lyssna på musiken, att tycka det var kul att dansa. Men när det var det inte, dessutom blev jag lite sur på mamma, för att hon tyckte att jag skulle dansa med en gubbe som inte en kunde hålla takten. Nä jag är inte perfekt och jag kommer aldrig att bli det. Jag tycker inte om när folk kommer för nära min trygghetszon, jag tycker att det är jättejobbigt men mamma fattar inte. Dessutom så känns det som att dem försöker pressa mig till att träffa någon och det kändes det mamma sa i telefonen igår.

" Om du inte släpper loss så kommer du inte att träffa någon heller och det vill du ju..."

Ja, det vill jag. Men jag vill träffa någon som känns rätt för mig inte för alla andra. Jag vill inte träffa någon för att samhället säger att jag måste. Jag tycker inte om känslan av att känna att jag börjar bli gammal. Både mamam och pappa tjatar om det. Inte alltid rakt ut men visst jag fattar att dem tycker att jag är gammal och snart är det försent att skaffa barn. Istället för att tjata på mig så kan dem väl vara nöjda med att deras favoritbarn snart är tvåbarns pappa. Varför behöver jag komma ifatt. Jag är inte mamma. Jag har inte mammas självförtroende. Jag är inte flörtig och vi kan väl helt enkelt bara konstatera att jag är välrdens tråkigaste och kommer att leva ensam resten av livet. Jag och mina demoner.  

Jag försöker ändra mönster, jag försöker tänka positivt men idag känns det som en klum i halsen. Jag orkar inte, jag vet inte vad som är fel med mig men det är något som inte stämmer. Jag mår inte bra, jag känner mig inte glad längre. Allting är fake. Jag orkar inte med mitt jobb, jag gillar inte mitt liv och jag är inte nöjd med mig själv. Ingenting går som jag önskar. Mitt liv har aldrig varit spikrakt uppåt men nu går det spikrakt neråt i alla fall och det är i alla fall en riktigtning även om ingen runt omkring mig är nöjd med den. Jag orkar inte med att folk gnäller på mig. Jag kan inte göra någonting rätt... Mamma och pappa tycker att jag är för gammal för att vara ensam, det är ju bara idiotisk, min farmor och farfar påpekar petitesser i mina skrivarbeten, en anledning till att jag inte vågar skriva. Jag tydligen inte!?! Och jobbet håller på att ta knäcken på mig. Jag orkar inte! När ska folk lyssna? När ska folk förstå! Jag trodde att jag hade en sköld mot småsaker men det har jag inte, jag faller direkt. Men ingen ser det. Jag har alltid varit stark, jag skiter i allt! Det är så fel. Det är så synd om alla andra för dem har så dåligt självförtroende. Men jag då? Jag samlar ihop bitarna av mig själv varenda kväll men ingen ser det, ingen förstår det... För att jag ler..- Men efter två veckor med besvikelser och nya rutiner på jobbet som inte alls funkar för mig så orkar jag inte mer... Idag faller jag samman, tårar av frustation och en del ilska rinner nerför mina kinder. Om jag ska vaa helt ärlig så är jag rädd för vad jag känner i kroppen när jag slappnar av... Pulsen slår över allt, huvudet snurrar hela tiden, det händer ofta att jag kan stå still och känna hur hela världen gungar... Mina fingrar domnar bort allt oftare och det gör ont i min armar, till och med mina fötter börjar domna bort. JAg vet inte vad jag tycker är roligt längre, jag vet inte vem jag är. Men vad spelar det för roll, alla andra verkar veta vem jag är och vad jag vill. Kanske bara ska bli en nickedocka...

Det var ingen rolig natt. Jag kunde inte sova. Jag försökte ändå lägga mig tidigt. Jag försökte både be snällt och tvinga min kropp att gå ner i varm. Det gjorde den inte. Jag somnade till men hade en riktigt knasig dröm: jag drömde att katten tog bilder på sig själv med en kamera med blixt under en handduk. Hela kroppen skakade när jag vaknade upp efter det där. Jag låg vaken en bra stund innan jag somnade in igen... Jag tog därför sovmorgon idag och jag kände mig ändå rätt utvilad när jag klev ur sängen. Jag gick upp åt frukost och sedan satte jag mig vid datorn, jag hade tänkt blogga redan på förmiddagen men inspirationen och lusten fanns inte. Jag åkte sedan hem till min kära far som bjöd på middag. Den här gången hade han lyckats riktigt bra. Det var få ingridienser men väldigt smakrik skinksås. Ibland kan pappa också laga mat. När vi hade ätit så gick vi ut för att byta däck på min bil. Jag var assisterande hela tiden. Jag hjälte till att plocka fram däcken ifrån skjulet, plocka fram alla muttrar och skita ner mig lite grand. Medan papap byte däck på min bil så pratade han med min bror i telefonen. När bilen fått sommardäck så satte vi oss vid husväggen och pratade stavgång och hans nya grill. Sedan kom mamma hem på sina timmar, så då pratade jag med henne en stund innan jag åkte hem. Jag hade varit ute på landet hela dagen och njutit av solen. Det var varmt så länge det var vindstilla men vinden var riktigt kall.

När jag kom hem började det bli dags att laga mat och ikväll blev det tacos. Jag hade tänkt ge mig på något annat men det blev inte så. Det var lättare att göra tacos. Så det fick bli tacos och Smartare än en femteklassare på tv. Efter maten så gick jag ut med soporna och sedan pratade jag en stund med Claudia. Hon hade fått mitt brev och ville prata lite med mig på messenger. Det var skönt att få prata lite med henne även om det känns som min engelska bara blir sämre och sämre. Men jag hoppas att det är tvärtom. Sedan var det 5:e avsnittet av Das Boot. Det har blivit mycket krigsfilmer den här veckan. Jag började veckan med att vara sjuk, migrän efter att ha jobbat så mycket. Jag har jobbat alldeles för mycket det senaste. Då har jag sett på lite olika filmer. Då har jag sett Pianisten som handlar om Wladyslaw Szpilman musikern som överlevde andra världskriget i Warzawa. Jag har nog inte sett den filmen sedan jag gick i sjätteklass. Konstigt nog så minns jag den väldigt väl, skolan gick på bio och vi satt jättelänge i biosalen och såg den här filmen. Jag tyckte det säkert då också, den är lite långsam på vissa ställen men jag fastnade för den, hur den skildrade att vara jude när Tyskland okuperade Polen. Jag kan fortfarande inte förstå hur människor kan behandla folk på det viset, hur man kunde tycka att det var okej. Vart kom hatet och ondskan ifrån? Vad är det för skillnad på att vara jude och att vara kristen egentligen? Människa som människa. Därefter så jag på filmen The Zookeepers wife. Den handlade om Jan Zabinski som tillsammans med sin fru hade hand om ett Zoo i Warzawa. Trots att tyskarna bosatte sig i deras zoo lyckades dem rädda 300 judar från döden. Av de 300 människorna så var det bara 2 som dog efter att de hade vlivit förflyttade. Det var också en bra film men obehaglig. Men alla filmer om världskrigen är obehagliga men fascinerande över hur människor beter sig. Den allra bästa filmen om andra världskriget, som jag har tyckt bäst om är Boktjuven. Där var jag berörd hela tiden. Sedan vet jag att alla hade sagt att Pojken i randig pyjamas var så hemsk. Jag satte mig ner och tittade på den men jag kunde inte känna någonting under hela filmen. Men så kom slutet och då först så kom tårarna, det som berörde mig mest under hela den filmen var när dem zoomade ut kläderna som hängde kvar efter att dem hade tvingat in en massa judar, plus den tyska pojken i gaskammaren... Det var ögonblicket som satte mest spår i mig. Jag vet inte riktigt varför och har nog aldrig analyserat anledningen heller men så är det i alla fall. Jag har även lyssnat på boken som en ljudbok och då blev jag mer berörd när jag såg filmen en andra gång.

Nä nu börjar det bli dags att släcka lampan och sluta ögonen. Det är dags för kroppen att slappna av och förlora sig i sömnen. Jag hoppas att jag sover drömlöst i natt och att jag känner mig utvilad imorgon. Jag har ställt klockan imorgon eftersom jag verkligen skulle behöva tvätta. Så jag tänkte börja så tidigt som möjligt så att man blir av med tvätten så fort som möjligt.

XOXO  

Idag bestämde jag mig för att våga vara ensam med mig själv. Jag satte mig i bilen och åkte iväg för att få en skogspromenad. Jag strosade runt i tystnaden och satte mig till slut vid sjön och bara tittade ut på vattnet. Jag andades. Jag samlade syre till min hjärna, den har inte fått det på länge. Det har varit mycket som har stört återhämtning och sömn. Men jag har också funderat väldigt mycket de senaste dagarna. Jag har ännu inte vågat fatta något beslut men nu börjar jag bli trött på att låtsas. Han ringde en gång för två veckor sedan men då hade jag jobbhelg och varken hann eller orkade prata med honom just då. Jag skickade ett meddelande om att jag jobbade. Jag försökte höra av mig, jag ringer aldrig för han är alltid upptagen när jag ringer. Varenda gång. Han skrev till mig och berättade om en hemsk olycka som hade hänt och minst tre gånger försökte jag prata med honom. Jag förstår att det var jobbigt att prata med mig samma dag som det hade hänt men jag frågade hur han mådde två gånger till efter det. Men jag fick inga svar. Han svarade inte. Jag kanske är en elak människa men varför behävde han berätta någonting alls om han inte ens tänkte tala om att han mådde bra. Jag försökte vara en vän, försökte finnas där trots avståndet men det känns inte som han brydde sig om det.

Jag försökte även efter en kort paus, då jag egentligen sket i vilket prata med honom. Jag skrev om ett program som jag visste at than tittade på. Jag fick ett kort svar och sedan var det inget mer. Sedan gick det yttligare några dagar och plötsligt verkade han bry sig om hur jag mådde. Vi pratade en liten stund och sedan skrev han inget mer, jag berättade hur det var och sedan tog det ända till dagen därpå innan han skrev något. Jag funderar på hur mycket vänskapen är värd när ingen ens orkar anstränga sig längre.

Jag tycker att sedan han skaffade flickvän så har han inte haft tid. Han har i för sig aldrig tid, då han inte klarar av att vara ensam, alltid måste umgås med någon, träna något eller bara hänga med någon. Så hör han inte av sig längre. Han vet att jag inte kan ringa, jag har jättesvårt för det och när jag väl samlar mod och ringer då har han aldrig tid. Men sedan den där flickvännen kom in i livet, missuppfatta mig inte. Han behöver en flickvän och det är jätteroligt för honom, men vänskapen oss emellan överlever nog inte det här. Jag vet att jag har stängt av sedan stressen och ångesten tog över min kropp. Jag har inte orkat hålla ihop varken mig själv eller några relationer. Jag försökte men jag kände inte att jag fick någon respons...

Idag skickade jag ett meddelnade till honom för jag behövde en vän att prata med. Det knöt sig i hela magen av nervositet och även om jag inte berättade för honom att jag hade gått vidare så hörde jag av mig nu. Han skulle ringa mig rint 20. Telefonen har fortfarande inte ringt och nu känner jag att det kan kvitta även om han skulle höra av sig imorgon. Jag har inte ringt honom eftersom jag vet att han är upptagen. Jag kankse är hård men jag orkar inte längre. Så mycket för den vänskapen som tydligen har varit i tio år eller nått sådant. Jag har inte ens orkat att hålla räkningen längre. Jag missunnar honom inte en flickvän absolut inte men sedan dem blev ihop så har han hört av sig mindre och mindre till mig. Jag är för långt in i mig själv för att orka göra något drastiskt just nu men jag har funderat på ett tag om det är värt att hålla kvar? Jag har ingen bästa kompis och det är inte så att det vimlar av vänner omkring mig men just nu orkar jag inte anstränga mig. Jag behöver vänner som förstår mig och får mig att bra och ger mig energi inte folk som tar den ifrån mig...

En massa val och jag orkar inte...  

Efter att ha jobbat 10 dagar i rad och hunnit baka två tårtbottnar, så var det dags att lägga ihop tårtorna under kvällen igår. Den första tårtan gick bra, den var jättefin och fluffen var lätt att vispa. Sedan skulle jag börja med den andra tårtan, den var helt förstörd. Den gick inte att rädda. Så det var bara att slänga ihop en ny botten. Det är tur att det går fort att göra tårtbotten. Sedan fick jag låta tåran stå och gick och la mig...

När jag vaknade upp på morgonen så var det dags att lägga ihop tårta nummer två och dekorera. Jag hade några timmar på mig innan det var dags att vara på kalas. Jag hade gott om tid och fick ihop två fina tårtor. Födelsedagsbarnet blev så nöjd så. Han tyckte att det var konstverk.

När vi varit på kalaset ett stund så valde vi att åka hem. Jag fick följa med mamma och pappa hem eftersom jag hade min bil där. När jag äntligen kom hem till mig själv, ja då kom tröttheten ikapp mig och jag somnade på soffan. Jag sover tydligen som bäst när jag inte riktigt vill sova, eftersom det blir fel i planeringen då. Men det blev en bra lördag trots alla och det blev inte en smula kvar av tårtorna. Det är ändå ett gott betyg. Imorgon är ännu en dag som jag ska ta det lungt. Jag har ingenting planerat och tänker låta det vara så oplanerat.

Det känns tungt... Det känns hopplöst... Vad gör jag nu?

Jag förstår inte... Jag älskade att träna, jag hade äntligen hittat min grej!

Men i torsdags när jag äntligen hade möjlighet att ta mig till träningnslokalen, då försvann all ork. Jag mådde illa.

Jag tycker inte om att behöva ge upp, jag vill hitta något jag tycker om att göra, något som ger mig energi.

Men i torsdags gav jag upp  

Jag orkade inte, kroppen sa ifrån. Jag orkade inte lyfta armarna och benen var som bly. Ögonlocken var tunga och jag ville bara lägga mig ner.

Det kändes tufft men kroppen ville inte vara med och ja ärligt talat så har motivationen till att bli riktigt bra, kankse bäst försvunnit helt. Den finns inte kvar.

Det är tungt och sjukt tråkigt. Men jag orkar inte med någonting. Det är två månader kvar av träningen men jag vet inte hur jag ska göra. Jag önskar att motivationen och glädjen hade funnits kvar. Men tyvärr så verkar det som att glädjen försvinner först när kroppen inte orkar mer. När väggen närmar sig då försvinner allting som har varit kul.

Jag tycker inte om känslan och jag tycker inte om den här konstanta tröttheten som hänger över mig hela tiden. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Jag borde fortsätta med träningen men jag orkar inte, och när jag inte har glädjen i att fortsätta ja då orkar jag inte kämpa när det är tungt och jobbigt heller... Jag har träning imorgon men jag vet inte om jag orkar med det. Jag får väl se hur kroppen känns imorgon efter att jag ska få lite ompyssling.

Imorgon ska jag få håret klippt och färgat, som jag har väntat på det här. och på tisdag har jag bokat in en massage.

Jag har spända muskler, det gör ont i hela kroppen och den behöver slappna av. Nä jag behöver stänga av alla grubblerier också och försöka sova gott. Man kanske inte ska fundera så mycket, det kankse är bättre att gör istället.

Var rädda om varandra, stanna upp och andas ibland

XOXO