Idag är jag rätt nöjd med mig själv ändå. Det har varit skönt att ha två dagar ledigt från jobbet, nej jag längtar inte till imorgon. Igår tog jag lite sovmorgon och tvättade mina arbetskläder och sedan åkte jag ut till Mikaela och hennes lilla groda. Det var härligt att träffa henne och att få bebismysa lite grand. Det gav mig verkligen den energi som jag har saknat så länge. Jag hängde hos Mikaela hela dagen nära på men det var välbehövt och Mikaela ville inte vara ensam heller så det gjorde inget att jag satt där. Det var i alla fall en välbehövlig ledig dag...

Idag så försvann min sovmorgon lite grand då kroppen tyckte att klockan 07.15 kan man vakna på sin lediga dag. Jag tvättade upp det sista i tvättkorgen medan jag åt frukost. Sedan blev det en vända på stan med mamma som skulle köpa en 50- års present. Sedan åt vi en trevlig lunch på torgstallet och efter det så hjälpte mamma mig med disken innan hon åkte hem. Medan hon diskade så dammsög jag hela lägenheten och soffan grundligt. Det behövdes. Det har stått på att göra listan länge. Sedan var det dags att bege sig ut till Borås, vägning idag. Men först träffade jag Markus ute i Sjöbo. Vi tog en liten promenad och sedan åkte han med in till Knalleland. Jag var på mötet efter vägningen idag. Kände jag saknade lite motivation och kunde behöva det. Jag vet inte om jag blev mer taggad men det ger med sig. Det är en ny dag imorgon.

Ibland känner jag mig mer misslyckad än någonsin. Jag har försökt, jag har sänkt alla mina krav men ändå har jag inte träffat någon där det pirrar lite extra. Jag undviker alla som tjatar om bilder, som ska se hur kroppen ser ut. Jag trivs fortfarnade inte med min kropp men jag trivs med den person jag är. Det syns inte på bilderna, så alla som tjatar om kroppsbilder, dem lägger jag till handlingarna. Äkta kärlek kommer innifrån men om man måste se hur kroppen ser ut, då tror jag inte det är äkta kärlek eller ens ett intresse av det. Jag vill bara få känna pirret, att det känns rätt... Men just nu verkar jag inte ens kunna fånga en killes intresse. Jag vet inte hur man inleder en konversation tydligen... Nä nu måste jag rycka upp mig. Jag har ju ändå semester och solen skiner... Deppa det kan vi spara till en annan dag...

Jag vet inte varför men det känns som jag mest blir irriterad på alla killar som hör av sig.

Är det inte det ena så är det, det andra.

Jag vet inte om det beror på det som hände i vintras och att jag kanske inte har släppt det helt,

men jag tänker inte vänta ett helt på på att försöka träffa någon när jag vet vad jag vill ha.

När jag tycker någon är tillräckligt intressant, ja då verkar dem försvinna.

Jag undrar vad jag gör för fel? Är jag så krävande?

Varför verkar alla andra hitta någon men inte jag?

Åh vad jag känner mig misslyckad idag.

Jag är irriterad på allt, allting går fel idag.

Min dator krånglar med mig, värmen gör mig trött och ja allting känns fel idag.

Idag har jag gått upp alldeles för tidigt på min lediga dag bara för att tvätta. Jag har nu tvätt som hänger på tork i hela lägenheten. Jag tänkte börja packa inför min lilla roadtrip om en vecka. Jag har packat ner bröllopskläderna och en handduk (Du ska alltid ha med dig en handduk). När jag äntligen hade tvättat färdigt, ja då gick jag en sväng till biblioteket. Jag vill ha med mig lite ljudböcker att lyssna på när jag ska åka så långt. Jag lånade även några nya böcker som jag tänkte att jag skulle hinna läsa, sedan gick jag till affären för att handla lite till dagens middag. När jag kom hem så blev jag lite huslig och sparsam. Jag gjorde plommonsylt (undrar vad man kan ha den till). Jag hade köpt plommon för att jag skulle prova på en ny frukost men det blev inte bra och plommonen var inte så goda som jag hade hoppats så dem blev stående i kylskåpet. Nu såg jag att dem höll på att bli dåliga och sprang på ett recept där det stod "Plommonsylt" och då tänkte jag tanken. " Istället för att kasta plommonen, så gör jag sylt på dem. Smart jag är..." Sagt och gjort, nu har jag en och en halvburk plommonsylt i kylskåpet. När jag var klar med sylten då lagade jag middag som också blev riktigt god. Jag lyckades med någonting i alla fall... Och nu sitter jag typ bara och är irriterad så egentligen borde jag gå och lägga mig. För jag är inte trevlig, jag är inte snäll... Jag är en hemsk människa.

Återburka mera! Gamla tacos burkar funkar som syltburkar  

Jag känner mig som en hemskt människa! Jag borde inte behöva göra det, eftersom jag har rätt att bestämma över mitt eget liv. Jag har rätt att bestämma vilka som ska få befinna sig i mitt liv. Ändå känns det som att det är fel personer som försöker ta sig in och jag känner mig så hemsk som inte vill träffa dem. Jag orkar inte lägga energi på folk som jag en gång har känt en lättnad över att inte behöva träffa. Gör det mig till en hemsk människa?

Det är otäckt hur nära det är... Jag ser hur väggen kommer närmare och närmare.

Jag kan inte göra något för att stoppa, det känns som jag kommer att braka rätt in snart.

Jag försöker verkligen, jag vill verkligen stanna och komma tillbaka. Jag vill vara mig själv igen.

Jag vill vara den personen som jag tycker om, den som ler när man möter någon.

Den som orkar hålla modet uppe när andra behöver stöd.

När ingen tror på att det gör ont, när ingen tror att man är mentalt slut...

Då är det svårt att skaffa sig tid till att reparera sig själv.

När den onda cirkeln bara går runt, runt, jag då är det svårt att ta sig ur.

Jag vill så gärna kunna gå till jobbet och känna att jag mår bra idag. Det här kommer att bli en bra dag.

Jag vill kunna vara ledig och slippa känna ångest över min ekonomi.

Men just nu är det inte så, allting snurrar runt och det går inte som jag vill. Jag har ont i kroppen och jag har tappat lusten att göra något, lusten att andas lite grand. Jag vill bara ta en paus, åka långt ifrån allting som påminner mig om det som gick snett. Bara få andas... Men jag kan inte, det finns inga pengar, det blir inga pengar kvar.

Jag kommer hem och faller ihop i soffan och sover bort resten av dagen, berget av disk växer och dammet samlar sig.

Jag vill inte bo så här, mår inte bra av det men jag orkar inte! Jag orkar inte göra något och jag vet inte ens vad som gör mig stark. Jag vet itne vad som ger mig energi, jag har ingen aning längre...

Jag ser hur väggen närmare sig, men farten är för hög. Jag är rädd att jag inte hinner stanna...

Idag var dagen äntligen här som jag har väntat på sedan i oktober. Jag vaknade med ett leende på läpparna, jag hade till och med fått sovmorgon idag. Jag hann äta frukost i lugn och ro innan jag klädde på mig ytterkläderna för att gå bort till församlingsgården. När jag dragit på mig skorna ringer min mobil och jag trodde jag hade blivit sen. Det var som tur var bara Therese som hade varit tidig och undrade om jag var på väg. Vi möttes upp på vägen och gick bort tillsammans. Vi fick ändå stå ute och frysa i nästan tio minuter innan någon kom och öppnade dörren. Det var inte en enda gång idag som vi höll tiden. Jag erkänner att det var något som jag störde mig lite grand på. Vi skulle börja registrera oss mellan 09:00- 09:30 men regestreringen började inte förrän 09:30. Så redan där började vi flytta på schemat. Medan vi väntade på Walter Owens, som skulle leda den här gospeldagen så hade vi uppvärmning och sedan fick vi presentera varifårn vi kom. När vi presenterade oss, så skrattade folk lite grand men det var för att vi hade lämnat ungdomarna hemma just den här dagen. Det fanns en kille som kom ensam från Oskarshamn också, han hade åkt längst. När Walter Owens kom så började vi öva på en gång, han är alltid så energisk och ivrig. Vi hade tre övningar i församlingsgården och efter lunchen förflyttade vi oss till Pingstkyrkan för att Soundchecka och invänta konserten som skulle börja klockan 19:00.

För två år sedan så var jag i Borås och sjöng Gospel och då var det extremt roligt. Jag älskade varje sekund, varenda låt, energin det gav mig. Dock blev man ju lite besviken när publiken satt helt still och inte rörde en min under hela konserten. I år var det mycket som var annorlunda. För det första, visst var det roligt och det kändes bra. Men det var mycket som inte kändes bra. Jag kände inte samma glädje som förra gången. Det var något jag saknade, jag saknade livsgnistan under hela dagen. Men den här konserten var roligare också eftersom publiken var med hela tiden. Det stod en äldre dam längst bak i kyrkan och dansade i stort sett till varje låt. Ute i entren stod en entrevärd och dansade med en kvinna. Alla var glada, de sjöng med, de applåderade och ja alla drogs med av Walter Owens sprundlande energi. Det blev en riktigt bra dag. Men som sagt jag saknade något, det var mycket som var bra men smärtan i fötterna kändes mer än det borde göra när man har roligt. Jag kollade inte klockan speciellt mycket men blev ändå irriterad över att vi inte var i tid någon gång alls. Jag anar att jag är en jobbig männsika men jag kan inte rå för hur jag känner det. Många av låtarna som vi sjöng, var talande och jag insåg att det är dags att bryta alla kedjor och ta sig loss och bli fri igen. Det kommer inte hända över en natt men friheten och glädjen finns där ute. Som helhet är jag helnöjd med min lördag, en bättre lördag faktikst  

Idag fick jag ställa klockan eftersom jag hade planerat in att träffa en kille idag. Han frågade om jag ville ses och vad hade jag att förlora egentligen? Jag tackade ja och vi bestämde att vi skulle ses klockan 11.00 Jag ställde klockan så jag hann slänga in en tvättmaskin innan och vakna till ordentligt. Jag var ändå på plats klockan 10:56. Han kom inte förrän klockan 11:04   Det regnade och var iskallt så jag muttrade lite för mig själv när han inte kom klockan 11. Men sedan kom han och vi satte oss på ett fik och pratade. Jag visste inte ens att klockan gick men vi satt där i tre timmar och bara pratade hela tiden. Det var trevligt. Innan han hade frågat om jag ville ses så hade han frågat en gemensam vän om hur jag var. För han tyckte att jag var lite off och typ redan hade dissat honom. Jag satt bakom min datskärm och tyckte ungefär likadant. Men vi kunde verkligen prata om allting och vi pratade. Jag kände inte ens att tiden gick, jag var helt ärlig emot honom som alltid. Det känns lite konstigt att sitta och prata med någon ny om att man är inte ledsen och saker som har gått fel men vi kom liksom in på ämnet lite grand. Det fanns ingen press. Jag sa som det var att det var trevligt att träffas men jag känner absolut ingenting så jag vet inte vart det här kommer att leda. Men han verkar vara rätt på det klara med det också. Vi träffades utan press. Men jag hade nog inte så mycket enerig som jag hade velat ha, för när jag kom hem igen så kände jag bara hur kraften tog slut och att jag behövde vila. Men jag var hungrig så åkte och handlade först. Även om jag inte kände något speciellt nu, så var det nog precis vad jag behövde. Hela förmiddagen gick och jag slapp vara ensam. JAg vet inte vad som händer nu, jag vet inte vad jag vill... Men det löser sig. Jag berättade för min kompis att jag hade träffat killen som hon tyckte jag skulle träffa. När jag sa att jag inte visste om vi skulle ses igen, så verkade som hon blev arg, uppläxningen kom på en gång.

"Haka inte upp dig på idioter. Satsa på något bra istället"

Satsa? Varför ska man satsa om man inte känner någonting. I min värld så finns det känslor inblandade om man vill satsa på en person. Åh jag vet verkligen inte vad jag vill just nu. Allting känns så himla meningslöst och tomt. Jag vill inte ens vara med om ett nytt år, jag vet inte vad som skulle bli annorlunda det här året gentemot alla andra. Jag vet att det låter oerhört negativt och jag borde inte tänka så men det är så det känns. Jag vill inte ha folks hjälp att hitta kärleken. Jag vill inte vara ensam men jag vill känna något också. Jag vill inte vara ett tomt skal. Folk säger hela tiden att dem förstår och det är inte lätt och allt det där men så kommer ändå de där hårda orden om att glömma och börja om. Hur mycket jag än försöker så fungerar jag inte så, och efter alla dessa år så tycker man väl ändå att någon borde känna mig för den jag är. Men det är inte så... Det fungerar inte att vara elak emot mig och bli arg, jag reagerar inte på rätt sätt, jag blir sårad då... Jag vill har en glad och lycklig och mjuk värld. Men det är min lilla bubbla, som jag måste bygga upp igen. Nä dags att torka tårarna och ta tag i vardagen igen.

Hur ska man kunna glömma, när det känns som alla påminner en hela tiden?

Hur kan folk säga att dem förstår, när dem gör tvärtemot det man ber om?

Jag önskar att jag bara kunde stänga av eller spola tillbaka och se till att det aldrig händer.

Jag vill bara radera alla minnen av dig, allting som påminner mig dagligen.

Det går lite bättre men det är fortfrande tungt och jag mår sjukt dåligt just nu, det skulle inte hända.

Aldrig någonsins skulle det få hända! vilka skitstövlar det finns!!

Jag vågade lita på dig, jag gav dig en chans och så gör du så här emot mig. Jag var ärlig med  vad jag ville ha och du bara skrattade åt mig. Du har inga känslor alls! Det finns inte ett uns av äkta kärlek hos dig!

Jag mår illa av tanken på dig, ångesten stiger över att det faktiskt hände! Det ska inte hända! Inte mig!

Jag som alltid väljer med omsorg för att slippa gå på mina efter mina och så Bang!

Dagarna blir lättare men nätterna känns bara värre och värre just nu!

Jag önskar att allting bara försvann och att julen kunde få mig i stämning. Men jag har ingen glädje kvar och då har det gått två veckor sedan allting började gå utför...

Egentlgien började det tidigare, men ingen ser, ingen vill se...

Jag är inte dålig... Jag säger inte nej...

Jag kommer alltid att ställa upp...

Ibland undrar jag hur folk skulle klara sig om jag inte fanns? Jag tänker ofta att det vore bättre utan mig men folk kan ju inte stå på egna ben.  Dock så finns det ingen som tar emot mig när jag faller.

Det finns ingen som vill ha mig, ingen som kan ge mig det jag önskar...

Jag får ju aldrig göra det jag vill heller, för drömmar är tydligen bara till för att drömmas. Det är bara nonsen och påhitt att försöka uppfylla sina drömmar. Jag ska bara finnas där så andra får uppfylla sina drömmar.

Det är inte rättvist! Jag vill inte känna så här! Jag vill inte må så här!!!