Jag får ingen ordning på det. Tankarna bara snurrar runt, runt i mitt huvud. Det sitter inte bara i huvudet, det sitter i hjärtat också och det gör ont. Idag är en sådan där dag då jag tror att det vore bättre om jag inte fanns alls. Jag hade sluppit att sitta här och må dåligt, eftersom ingenting blir som det var tänkt. Det händer allt för ofta för att det ska vara en slump känns det som. Det är inte meningen att jag ska vara glad. När det kändes som livet höll på att vända och det kändes bra igen, jag då smäller det till och jag blev så genomlurad att allt rasade samman. Allting jag har jobbat för att ta mig igenom, på bara en sekund föll allting i bitar, jag vågade äntligen ge någon chansen och så blev allt så fel. Jag trodde äntligen jag hade hittat den som hade det jag letatr efter så länge, den jag hade väntat på. Så visade det sig att han hade redan allt det där som jag ville ha... Dock var han bara ute efter att förstöra för sig själv, eller ja helst ville han nog båda äta och ha kakan kvar! Så nu sitter jag här ensam igen med alla hemska känslor som får mig att må så illa. Det känns som allt är mitt fel! Jag känner mig som en idiot fortfarande, fast egentligen har jag inte gjort några fel, jag visste inte att han ljög för mig. Jag hade ingen aning att allt han sa bara var en lögn. Det känns så himla hårt! Anledningen till att det här kommer fram är att jag sitter ensam. Jag tycker inte om att vara ensam, mina demoner skrämmer mig!!! Fram till idag hade jag något att se framemot, något som har gjort att jag har kunnat skjuta undan alla negativa tankar men eftersom morgondagen har blivit inställd på grund av magsjuka (som man självklart inte kan rå för och som jag absolut inte vill ha!) så känns det ändå väldigt surt. Nu har jag bara mig själv och ensamheten imorgon och någon justämning har jag inte heller  

Det var tungt att vakna imorse, hade ingen lust att gå upp eller att jobba. Men efter att ha legat i sängen ända fram till halvelva så gick jag äntligen upp. Jag började med en dusch och hoppades att värken skulle försvinna. Det gjorde den en liten stund. Jag satt med mammas skolarbete, orkade läsa igenom två sidor. När klockan var ett slängde jag i mig lite mat och sedan åkte jag till jobbet. Idag var vi bara vikarier för att de andra var på julfest. Det var en jobbig kväll på jobbet idag. Personalen skötte sig och alla pensionärer kom i säng men jag hade det lite kämpigt. Jag känner att kroppen börjar säga ifrån och jag har tappat lusten till allting. Jag kände bara hur jag blev sämre och sämre ju längre kvällen gick. Först tog jag upp en dam som bara tyckte jag var dum och värdelös, och inte slutade hon där. Hon höll på hela kvällen och när vi skulle lägga henne, ja då spottade hon ut sina tabletter tre gånger och ville inte se mig och allt vad det var. Jag var nog en "jävla kärring" också. Sedan tog vi nästa tant och hon var inte på bättre humör. Hon skrek och hade sig. Det var knappt vi fick ta i henne. När vi skulle ta hennes tänder, tja då bet hon mig. Men bortsett från det så fick vi alla i säng i tid.

När jag kom hem så gjorde jag lite glögg, hällde upp lite enbärsdricka och tog fram några snögubbar. Så jag fick mysa till det ordentligt med en liten julfilm. Det blev filmen Fred Claus. Imorgon blir det sovmorgon igen, innan jag går på ännu ett kvällsjobb. Jag har ingen lust längre, jag vill inte. Jag orkar inte. Jag måste bara bli av med den här hemska känslan som hänger över mig. Jag vill inte ha den kvar!!!!

Livet är så orättvist! Jag hade inte en tanke på att det kunde vara så illa som det var. Det som plågar mig mest är att jag gick på det. Jag trodde jag äntligen hade en chans. Men aj vad jag brändes! Det snurrar mycket och tåraran rinner fortfarande. Jag känner mig så himla usel och då är det inte mitt fel! Jag känner mig överkörd av mina vänner och jag har inte kunnat kontrollera situationen. Jag hade velat ha en chans att få smälta allting innnan jag agerade. Men eftersom min kompis körde över mig totalt och de andra vännerna jag har pratat med står på hennes sida, så känner jag mig så hemsk! Det ska inte hända?! Det är inte rättvist! De flesta känslor jag kände för honom är borta men jag lägger ändå skulden på mig själv och tycker så himla synd om de andra som drabbades. Varför gör människor så här? Varför ljuger man? Jag har gråtit i flera dagar nu och känner mig så totalt förstörd att jag inte vet vad jag ska göra. Jag blir bara arg på dem som säger att jag ska stänga av, för det går inte. Jag fungerar inte så! Jag känner mig helt förkrossad över att det här hände alls. Det kändes inte okej!

Idag är det ingen bra dag! Jag känner mig helt sönder innuti. Det känns som hela världen rasarsamman för mig. Jag vaknade vid halvåtta idag och skickade då efter tre dagar iväg ett meddelande till killen som jag gillar. Jag antar att jag gillar honom för mycket för det kan inte vara bra att må så här varenda gång man hittar rätt. Okej två gånger, har jag verkligen känt något speciellt. Mina drömmar är bra mycket bättre än verkligheten faktikst. Jag låg i alla fall kvar i sängen, hans svar värmde inte precis, så jag stannade några timmar till i sängen. Jag tittade på Pelle Svanslös, julkalendern från 97. Sedan bestämde jag mig för att ta en dusch och hoppades att allting skulle försvinna. Det höll i en liten stund i alla fall. vid halv elva kom mamma och plockade upp mig för att vi skulle åka till Netto för att handla. Det fattades lite saker i kylskåpet trots att jag hade fått en matkasse i tisdags. När vi hade handlat klart så gick vi till kina restaurangen för att äta. Sedan åkte mamma hem och jag la mig för att sova en stund. Jag hade ingen lust och ingen energi till att göra något. Sedan fick jag för mig att jag var tvungen att fråga... Jag vet inte om jag gjort bort mig fullständigt nu men jag behövde prata. Jag fick svar rätt snabbt ändå och det kändes bra att ett tvivel skingrades i alla fall. Sedan skickade jag ett meddelande till som jag egentligen kankse inte skulle ha skickat. Jag orkade inte sitta och vänta på ett svar så jag tog en promenad bort till bibiloteket vid 15:45. Jag fick ett svar en halvtimme senare... Jag vill verkligen tro på varje ord men jag har sjunit ner i det där hemska hålet igen och känner bara tvivel gällande allt. Alla andra verkar ha perfekta liv, men mitt går i bitar. När jag kom hem från bibiloteket bröt jag ihop fullstädigt och har känt mig rätt nere väldigt länge nu. Men jag gjorde ändå något kreativt samtidigt som jag tyckte synd om mig själv. Jag dammsög äntligen alla rummen, jag plockade fram min ny inköpta handarbetade julduk till badrummet. Sedan hängde jag även upp mina gardiner i vardagsrummet. På socialmedier mår jag bara bra hela tiden. Men nu sitter jag och väntar på svar på mitt sista meddelande jag skrev. Det kankse var det värsta jag har gjort men då vet jag i alla fall varför jag gråter. Jag har under årens lopp märkt att jag har lättare att släppa saker om jag vet att det är ett konstant slut. Blir det inget så blir det inget, men alla dessa tvivel gör mig galen. Jag känner för mycket och han känner bara att han vill ses igen när han har tid över. Det är mycket nu och svårt att få ihop. Jag vet att han har ett krävande jobb och jag vet att han har ett barn hemma som tar upp den tiden han har kvar av dygnet. Så varför kan inte hjärtat och förnuftet komma överens om att det är så det är, gilla läget och sluta bry dig.  Medan min värld ändå rasar samman, så fick jag en klump i magen av att plånboken kommer vara tom hela december månad, den bästa tiden på hela året. Jag brukar längtar men just nu så känns det menningslöst. Ingenting går riktigt åt mitt håll, snarare ifrån mig.

Idag är ingen bra dag. Jag har varit i slagsmål med alla mina inre demoner. Jag vaknade tidigt för att gå en tur på stan och se om det var något att ha på Black Friday. Det var inte en människa på stan klockan 08:15. Jag hittade inget jag behövde heller. Jag var mest ute de där 23 minuterna det blev för att fösöka sluta tänka. Det gick inte så bra, jag har varit jätteledsen och nedstämd hela dagen. Jag håller på att bli tokig. Jag orkar inte med mina tivvel eller mig själv egentligen. Jag funderar alldeles för mycket på vad som är fel, varför jag är fel. Jag önskar verkligen att jag kunde stänga ner alla tänkar och sluta läsa så mycket på Internet. För egentligen blir man inte klokare bara sorgsnare. Jag tänker att det är gamla regler och varför ska det finnas regler överhuvudtaget. Antingen är du intresserad eller inte. Måste man verkligen spela svår och allt det där? Ja du behöver väl inte berätta hela ditt liv på en gång men måste man snurra in sig i en massa vita lögner och sedan blir någon ändå sårad. Ibland räcker det med ett " Tack du var trevlig men jag tror inte att vi är på samma nivå". Det behöver inte vara svårare, det behöver inte bli krångligt. Om man kör med öppna kort från början. Jag tänker mig att vill man ha något så får man säga det, annars försvinner det.  Om man inte visar något så blir man bort vald och om man visar något så blir man bort vald. Hur ska man göra för att bli omtyckt alls. Det känns inte som var dig själv fungerar heller... Jag tror på ärlighet och kommunikation och tycker inte det borde vara svårare än så... Jag önskar bara att jag kunde lämna alla tvivel och hemska monster bakom mig och bara lita på att det han säger är sant. Men idag är ingen bra dag. Jag känner mig inte alls omtyckt och misslyckad som människa. Det är inte det att jag desperat behöver en man i mitt liv men jag börjar hata ensamheten och jag söker någon att dela min vardag med. Är det så fel? Alla andra får varandra men jag står fortfarande utanför och tittar på.    

Jag måste verkligen lära mig att stänga av mina tankar och tvivel. Nu har jag suttit i nästan en timme och gått ingenom sida upp och sida ner allting som har med dejtin och signaler av killar att göra. Men jag blir inte klokare. Jag känner mig bara sämre och sämre. Jag vill tro att det bästa är att strunta i allt som står på nätet och gå efter sitt hjärta. Varför kan vi inte bara kommunicera med varandra och vara ärliga. Varför ska man spela och låtsas hela tiden. Varför kan man inte bara säga som det är. Okej det är jobbigt och ja ibland sårar det... men ibland sårar det mer att ljuga. Usch vad jag inte tycker om att vara en känslomänniska. Jag vill också kunna stänga av och slippa känna allting så himla mycket men det är svårt. Jag är inte sådan, jag är en omtänksam person med många känslor och jag är lojal och bryr mig om folk. Det sårar mig ofta för att jag är snäll.... Förbannade Internet!!!

Usch jag vet varken ut eller inte förtillfället. Jag känner mig så sjukt nedstämd. Men det är väl för att jag alltid går helhjärtat in i något som jag tycker är värt att satsa på. Det slutar oftast med att jag smäller stenhårt i marken tyvärr. Men jag kan inte hjälpa att det är så här... Den här gången kändes det verkligen som att vi klickade på riktigt. Det som ställer till det för mig är nog att jag inte alls är van att dejta någon med barn. Vet inte om man kan kalla det att dejta när vi har setts en gång och han vill gärna träffas igen men han har ingen tid just nu. Det kan vara saker som jag inte har vågat fråga om eftersom jag inte vill lägga fokust på det jag inte har att göra med förrän det blir på riktigt. Jag vill bara lägga mitt fokus på honom och att han ändå ska känna att jag finns där, att jag är någon att lita på... Men jag vet inte om man ska bry sig och fråga om barnet mer... Jag vet verkligen inte. Jag somnade sent igår eftersom tvätten tog långtid och sedan hann jag fundera en hel del... Jag blir galen på allt jag läser på nätet...jag vill tro att det här inte är en skitstövel, och eftersom vi har pratat en del om tidigare erfarenheter hoppas jag innerligt att han inte "fegar" och låter det rinna ut i sanden. Jag kan tycka att det är skitonödigt att tala om för en tjej att man vill ses igen (tre gånger) om man egentligen inte vill. Jag försöker smälta att det finns tusen saker som kommer emellan när det finns ett barn att ta hand om men om man vill hitta någon att dela sitt liv med, ska man verkligen komma med osanning då? Jag är en ärlig person och även om det är svårt att säga till någon jag tycker inte om dig, så biter jag i det sura äpplet och gör det. Om jag träffar en person som jag inte klickar med, så säger jag aldrig " jag vill träffas igen". Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Jag tycker det är bättre. Sedan vet jag att jag är en person med kontrollbehov, jag vill ha kontroll på läget, det är inte alltid lätt att kämpa med. Det har också gjort att jag vill ha kontroll över mina känslor, som är ännu svårare att ha kontroll över. Men om jag får ett ordentligt och ärligt svar från början så är det lättare att bestämma sig och styra över vad jag ska känna och inte känna. Den här gången trodde jag verkligen att jag hade hittat rätt men ska det vara så illa att det ska gå två månader emellan bara för att han har barn. Jag begär inte att jag ska träffa barnet, det är hans ensak enbart om han vill presentera mig eller inte. Men om han vill ses igen, ska det verkligen behöva ta så lång tid? Åh vad jag blir galen. Jag måste verkligen ha något att göra... Jag sitter inte och väntar på honom hela tiden, så desperat är jag inte... men jag har svårt att slappna av när jag är ledig och bara ta hand om mig. Jag behöver ingen kille för att fungera normalt, jag vill bara ha någon att komma hem till, någon som frågar hur det är och någon att hålla om en stund på kvällen. När det stormar ute, dä önskar jag extra mycket att jag hade någon att hålla om bara en liten stund, bara tills stormen har lagt sig. Ibland tycker jag verkligen inte om att vara den jag är. Jag är snäll, tänker för mycket och känner för mycket... Om jag helhjärtat går in i något så gör jag det tills jag vet att jag måste sluta hoppas på något.

Jag har redan skrivit ett brev men jag står i valet och kvalet om jag ska skicka det. Vi började med att chatta med varandra och vi pratade varje dag med varandra i två månader innan vi äntligen träffades. När vi väl träffades så stämde allt... Jag har aldrig känt mig så kär i någon förut. Jag vill verkligen träffa honom igen men... eftersom vi inte riktigt har samma föruttsättningar så har vi svårt att ses. Jag är ledig nästan jämt och han har fullt upp med många arbetstimmar, barn och en fungerande vardag. Jag har fått svaret när jag frågat att han vill träffas igen, tre gånger har han sagt det. Det var det sista han sa innan vi skildes åt när vi sågs. Jag vill inte skrämma iväg honom men jag vill så gärna ha ett svar, jag vill veta vart vi står, så alla tvivel kan skingras... För det är det som tar kål på mig när jag inte har något annat att fokusera på. ibland måste man bara lita på personen och eftersom jag aldrig har försökt dejta någon med barn så blir det en helt ny situation för mig. Jag kände att jag ville ändå få en chans, visst pratade vi med varandra efter att vi hade träffats, han skrev först. Jag vill tro att jag ändå har en chans, men jag har inga konkreta svar än, mina tvivel överstiger mitt förstånd... Jag har många frågor jag skulle vilja ställa men inte vågar. Jag vet inte om det är rätt väg att gå men jag skrev ett brev som beskrev hur jag hade upplevt det och egenskaper jag hittat hos honom som jag verkligen tyckte om. Saker som  var bättre än när vi bara pratade över nätet. Jag känner ändå att jag fick en bra bild av honom och när allting bara stämde när vi sågs så föll jag... Jag har en känsla av att jag kommer att få vänta längre än vad jag hade tänkt mig så jag tänkte skriva ett brev, eller snarare skicka ett handskrivet kärleksbrev, som en liten julklapp till honom. Då har jag i alal fall vågat ta chansen. Antingen kommer han att tycka om det eller inte, men jag behöver ett svar vilket som. Jag har svårt för saker som inte ger konkreta och tydliga svar. Ska jag våga skickat brevet???