Den 21 mars så var det Världsdagen för Downs syndrom. Det är då nästan alla tar på sig olika sockor för att hylla olikheter. Alla är lika värda hur du än ser ut eller vem du än är. Vi var några stycken på jobbet som hade olika strumpor på oss. Men det här är viktigt inte bara den 21:a mars utan alla dagar i veckan under hela året. Så i år bestämde jag mig för att vara olika hela helgen.

21:a mars                         22:a mars                          23:e mars                         24:e mars (på jobbet)

24:e mars (hemma)

Det händer då och då att jag har olika strumpor på mig och det är för att jag har alltid varit min egen. Jag har inte Downs syndrom men jag känner dem som har och det är fina människor och därför så rockar jag sockarna flera gånger om året och inte bara en dag. Olikheter är bra varje dag.

Jag har tappat viljan fullständigt. Jag vet när jag började min viktresa att jag hade inget mål. Jag gick dit och så fick vi se hur det gick. Det gick bra, jag blev lättare, jag blev gladare. Det var inte jättesvårt att ställa om. Jag hittade rutiner som verkade fungera och det har gått neråt nästan hela tio kilo. Men så kom det en liten semesterresa som jag inte ångrar emellan. Jag åt inte mer än vanligt och vi rörde på oss massor då vi gick till alla sevärdheter i Budapest. Efter det gick jag upp... Inte många kilon men fy vad det är motigt när man gör allt man kan och ändå står vågen på plus. När jag såg siffrorna på vägen igår så sjönk mitt mod ännu mer och jag blev inte det minsta peppad av att vara kvar på mötet heller. Mötet handlade om att våga tacka ja och gå ut och äta spontant. Nä, jag hittade ingen pepp och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig ännu sämre när hon choachen räknade upp alla som hade lyckats med olika mål igår. Jag har fortfarande inte uppnått mitt första stora mål och snart har det gått ett helt år. Visst syns det att jag har tappat i vikt. Var en kollega i helgen som inte sett mig på länge som ställde sig och tittade på mig. Först tänkte jag fasen har jag fått en fläck på mina arbetskläder igen... Så öppnar hon munnen och säger med ett leende:

" Du har gått ner i vikt. Det syns verkligen"

Klart det känns bra när man får positiv respons men vågen gör verkligen allt för att få mig att må dåligt. Jag har försökt att få in träningen, jag ger verkligen allt när jag är där. I måndags så var jag inte helt hundra och småkillarna tramsade bort allting. Jag blir så irriterad, till och med tränaren blev irriterad på dem. Det var bara flams och trams i måndags så jag gav upp allt vad teknik hette och ställde mig och slog på säcken en stund och gjorde lite gymnastik övningar. Jag var inte helt nöjd när jag gick men kroppen har inte varit med mig. Jag gick ifrån träningen efter en timme men som sagt tröttnade på småkillarna också. Jag vet inte vad som har hänt men jag sover dåligt på nätterna, mardrömmarna avlöser varandra och lusten och viljan att göra något har försvunnit helt. Jag har gjort allt för att förändra mitt beteende men det verkar inte fungera längre. Snart är jag tillbaka på min startvikt och det skrämmer mig!  

Jag försöker att bita ihop och se frammåt, jag har mer än bara mitt jobb. Till helgen är jag ledig och jag ska åka till Göteborg och shoppa med en gammal klasskompis som jag inte har träffat på ett tag. Jag hoppas verkligen att det blir en mysig dag. Jag behöver en sådan dag, någon att prata med och kankse få släppa på all oro och bara få vara för en enda dag och nästa helg så kommer det några kompisar till mig och har en mysig kväll. Jag har allting planerat och klart. Jag har bestämt menyn, jag har införskaffat lite nya spel och jag har skrivit en lista på vad jag behöver shoppa i Göteborg till helgen. Jag har massa positiva saker att se fram emot men jag orkar inte... Antar att jag får ta en dag i taget och så får det bli som det blir. Jag verkar inte ha makt att ändra på något alla för tillfället. Nä nu slutar vi deppa för stunden och funderar på vad vi ska äta till lunch istället. Idag blir det nog, typ ingenting och ett ägg.

Äntligen är kommer min lediga dag och jag ska få sovmorgon. Men nej då kan jag inte sova. Jag har sovit dåligt i flera dagar nu, haft mardrömmar som har fått hela kroppen att skaka. Jag är nästan hundra på att det är stressen som försöker säga mig någonting men eftersom jag inte har haft tid att lyssna så finner jag ingen lösning på mina drömmar. Jag tänker mycket och jag vill nog inte ta tag i allting heller, en del oro kommer inte att lämna mig ifred. Det kommer nog att gnaga ett tag. Men varje gång jag ser att pappa ler och faktiskt lever, ja då lugnar dig oron för studen i alla fall. Jag vet att man inte ska tänka om men det senaste har jag oroat mig speciellt under nätterna när jag borde sova.

Igår var det måndag och jag jobbade igen. Som jag gör varje måndag. Jag har satt måndag som jobbdag för att få en rutin till att ta mig till träningen. Måndagar är jag alltså inte hemma före sju. Borta hela dagen men det är inte så jobbigt ändå. Jag kan jobba helg och måndag morgon sällan problem. Idag kände jag på mig att allt kan hända och det får jag nog påstå att det har gjort. Idag har hela dagen varit som ett äventyr med några få anfall av yrsel. Det är nog inte bra alls, jag behöver vila men jag kan inte. I alla fall, jag gick upp när klockan ringde, fick med mig alla väskor men glömde ändå mina gymnastikskor som stod vid dörren. Jag lyckades ta mig till jobbet trots att det var lite halt på vissa ställen. Det visade sig att vi var en man kort på morgonen, det gjorde att vi blev lite sena med frukosten men annars kom alla upp, fick sina duschar och mediciner och självklart fick dem mat och det är det viktigaste. Måste man lösa det så löser man det. Det hjälper inte att gnälla bara att göra. Vi hade en elev med oss idag och jag tyckte det gick bra. Hon var villig att jobba och ville gärna vara med och prova på. Jag tyckte att det fungerade bra.

När klockan äntligen blev 16:00 så loggade jag ut från TES och larm och tog mitt mellanmål innan jag gick för att byta om och ta mig till träningen. Jag lyckades dessutom komma tio minuter för tidigt.

Jag var inte helt hundra och orkade inte mer än en timme. Dock fick jag träna på egen hand för att få ut något alls av det den där timmen. Måndag är tydligen ingen bra dag att träna, det är mest små barn som tramsar bort träningen och det gör mig irriterad. Jag vill gärna få ut något av det. Min rygg är fortfarande inte helt okej heller men jag ger ändå allt jag har för att få ut så mycket som möjligt. Idag blev jag knappt svettig och annars brukar jag vara genomsvettig redan efter en kvart. Men idag var bara en tränare på plats och han tröttnade lite också på killarna. Jag sa som det var att jag får inte ut något av att träna ihop med de här killarna och han sa att jag skulle kunna träna med proffsen då jag faktikst varit med ett tag. Jag är fullt medveten om att jag har en del att jobba på och jag ser framför mig hur jag blir bättre. Jag hoppas att våren ska komma med lite motivation till att ge sig ut och springa lite, kanske kan jag till och med börja hemma att träna tekniken mer. Det folk inte vet är att jag kämpar med en massa saker när jag står där vid säcken och ska gå närkamp.  Jag kan inte koppla bort att det är flera i salen och jag tycker det är jobbigt att skuggboxas när alla ser. De enda som ser är dem som påpekar tekniken, tränarna med andra ord. Men som sagt idag blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag körde en timme och gav mig på lite styrketräning. Tekniken får jag ta en annan gång. Den här veckan hinner jag tyvärr inte träna flera gånger men jag kom en av tre dagar i alla fall. Jag funderar på att byta dag men nä, måndagar blir bra. Det är den tråkigaste dagen på hela veckan, så om man fyller den så kan man trappa ner i slutet på veckan.

Nä tänk om jag kunde somna istället och få sova en stund. Om fem timmar så ringer klockan, jag tänkte att jag skulle hinna duscha och tvätta håret imorgon innan passfotograferingen. Imorgon har jag också aktiviteter hela dagen. Först fotografering, sedan shopping på överskottsbolagret och sedan vvmöte. Det kommer bli en lång dag imorgon också. Men onsdag får jag väl ta det lungt innan jobbet. Jag brukar inte göra så mycket innan arbetspasset. Det har jag blivit alldeles för lat för. Det enda jag kommer göra på onsdag är möjligtvis en tvättmaskin och pyssla lite med alla hjärtansdags överraskningen till mina arbetskollegor. Jag trivs verkligen med mitt jobb och med mina kollegor. De flesta av dem är fantastiska. Därför ska dem få en liten överraskning av mig för att det är kul att få göra något. Jag har så många ideer och jag skulle vilja göra något, jag tror verkligen jag har hittat en arbetsplats som jag trivs på eftersom jag kan tänka mig att faktikst engagera mig i saker. Det går sakta men säkert. Jag har till och med uppdaterat min delegering med KAD Spolning. Bara det är ett framsteg för att vara jag.

Var rädda om er där ute  

Man kunde ju tycka att det nya året kunde börja bättre.

Jag har inte mycket att klaga på egentligen.

Jag fick fira in det nya året med mina fina föräldrar...

Jag hade en riktigt rolig dag på jobbet på nyårsdagen.

När man jobbar med rätt kollegor, då är dagarna toppen.

Jag gjorde en tur till Ullared idag tillsammans med mamma och min moster.

Det blev mycket shoppande men det var en toppen dag. Jag hade sett fram emot det länge.

När vi är på väg hem så ringer pappa och säger att han blir skickad till lassarettet.

Det gjorde ont, det var som om något gick sönder... Min pappa. Han är inte tillräckligt gammal för att lämna oss än.

Jag blev rädd. Han var precis som vanligt på nyårsafton och nu åkte han ambulans till Lassarett för observation, det var något som var galet med EKG.

Jag tänkte inte på det först, inte så farligt. Min mamma var ändå lugn.

Men när jag satt i bilen på väg hem, då kom tårarna. MIn pappa kankse hade en möjlig hjärtinfarkt.

Det gjorde ont och tårarna började rinna... VI kan ingenting göra mer än att invänta provresultaten.

Det är vid sådan här tillfällen jag kan sakna att ha en realtion, att ha ett förhållande, någon att komma hem till. Någon som kan hålla om och säga att allting kommer att bli bra...

(Bild lånad från Google.)

Det verkar ändå som att kvällen kommer att sluta bra.

Det verkar som att pappa får komma hem redan ikväll.

Mitt hjärta lugnade ner sig och jag kunde torka tårarna.

Jag hoppas kunna sova lugnt ikväll och slippa oroa mig.

Jag vet att pappa inte gillar sjukhus så skönt ändå att han får komma hem   

Jag har inte legat helt sömnlös varje natt men i en hel vecka har jag funderat fram och tillbaka flera gånger om.

Jag har vänt ut och in på mig själv för att verkligen finna sanningen.

Det känns så hemskt när det kändes så bra. För det gjorde det till en början. Jag hade hittat någon som var lätt att prata med som var jättefin. Men så kom något jag inte alls hade förväntat mig.

En kyss! En kyss som inte alls gjorde någotning lättare.

En person kan få dig att le men det betyder inte att det växer kärlek där. I mitt fall gjorde det inte det.

Det känns trist det gör det och sorligt att behöva börja om igen. Jag hade träffat en jättefin kille men det var inte mer. Jag kände ingenting. Det är sällan jag känner mig så tom på känslor.

Jag var akut tvungen att ringa min bästa vän, jag behövde prata med någon om det. Jag behövde råd!

För en gångs skull var det faktikst bra och vettiga råd jag fick, saker som jag redan själv listat ut att jag behövde säga.

Jag lät det gå en hel vecka men ingenting har förändrats. Jag känner inte mer än en vacker vänskap.

Jag antar att det kommer att ta slut där och det är synd, för han har i alla fall fått mig att le.

Jag känner mig inte ledsen, lite orolig som jag alltid för när jag måste göra något jobbigt men jag hoppas att den känslan ska lätta när stormen har lagt sig.

Jag hoppas att jag ska kunna sova i natt, jag skulle behöva lite sömn. Men när tankarna bara snurrar och snurrar, ja då måste man göra något åt det även om det gör ont ibland.

Förlåt om jag har sårat dig men du flrtjänar att höra sanningen då jag tycker att du är en fin männsika!

Idag ringde klockan 04:30 för att jag skulle hinna till jobbet. Jag vet inte ritkigt varför jag var tuvngen att vara på plats redan klockan 06:30 när mässan inte öppnade förrän 08:30. Men jag kom upp ur sängen och jag hann få i mig någonting litet så att inte magen skulle kurra precis hela dagen. Det är hopplöst att äta frukost så tidigt på morgonen. Det har jag aldrig klarat av. Men jag kom till jobbet med ett leende och dessutom så blev jag avbytt redan klockan 13:30 så jag hann till och med göra några ärenden innan jag skulle iväg på nästa grej. Idag var en spännande dag på jobbet, det var många hästar som var nervösa och en av dem gick rakt igenom staketet. Jag blev lite rädd, hästar är jättefina på avstånd. Det såg ut som hästan klarade sig bra. Dem tog hand om den men jag tror inte att den hästen tävlade under dagen. Staket fick en gulväst på sig för att det skulle markeras att det var trasigt. Jag var lite lättad när jag fick gå hem. Det var ingen mer häst som hade gått igneom staket men man vet aldrig när man står emellan inridningen och tävlingsbanan.

När jag slutade så åkte jag iväg på ett lite spontanbesök till jobbet på äldreboendet. Jag var tuvngen att prata med den administrativachefen om att få ett intyg på att jag jobbar där. Mitt nya extra jobb krävde att jag skulle ha bevis på att jag gjorde någonting annat. Jag fick mitt intyg och fick även höra: " Du kommer när du kommer, det är roligt att ha dig här". Det kändes bra i magen. Då vet jag att jag sköter mig och gör ett bra jobb i alla fall. Även om jobbet i sig känns lite tråkigt och tungt just nu så trivs jag rätt bra men jag måste hitta något som ger energi inte tar. Jag mår dåligt när energin tar slut och ingen egentglien bryr sig. Oftast för jag höra: " Du orkar lite till... semester om två månader". Om två månader så kanske det är försent. Då har jag redan kört ut mig fullständigt men pyskisk ohälsa syns ju inte på utsidan.  Ibland blir jag faktiskt lite orolig för mitt hjärta om jag ska vara helt ärlig. Det slår normalt men när huvudet snurrar hela tiden och jag känner mig yr och har ont i armarna utan att jag gör något på en hel dag ja då börjar jag blir nervös. Men försöker låta bli att tänka på det, för sjuk det har jag inte tid eller lust med.

När jag varit på äldreboendet, hann jag hem och blunda i två minuter innan det var dags att åka iväg till Borås. Först skulle jag stanna till och väga mig lite grand. Jag är tvungen att försöka hålla koll. Just nu är jag i en svaka igen. Jag hann med vägningen innan det var dags att rusa iväg igen. Jag var tidig till föreläsningen som jag hade fått i födelsedagspresent. Så jag tänkte att jag kan lika gärna fylla på energi. Jag köpte mig en smörgås på grovtbröd med en massa nyttigheter och en chokladboll bara för att jag kände att jag behövde lite socker för att orka. Jag skulle köra bilen hela vägen hem efter föreläsningen också. Först var jag lite nervös för vad det var för föreläsning jag hade tackat ja till men det var en av de bästa föreläsningarna jag någonsin har varit på. Jesper Caron var fantastisk på scenen. Det var mycket ingenkänning och allt han sa gick raka vägen in. Jag tog med mig mycket därifrån när kvällen var slut. Men något jag tänkte på var, att allt han sa, det gjorde jag redan. Jag har redan kommit till den insikten att för att må bra, ska man göra saker man mår bra av och le ofta. Det gör att både du och din omgivning mår bättre. Kaninleende kommer att användas men oftast är jag glad av naturen när jag vaknar. Jag har lärt mig leva på det sättet. Energin stiger om man gör saker med ett leende, men visst är det jobbigt att hålla skeenet uppe när alla runt omkring är negativt. Så nästa gången jag kommer till ett jobb där folk gnäller så åker kaninleendet på. Mest för att försöka skydda mig själv. Jag ska också hålla i längden. Men jag kan rekomendera att gå på Jesper Carons föreläsningar, han var närvarande och verkligen med publiken. 

När jag äntligen kom hem, så stupade jag i sängen. Efter en riktigt lång dag så fick jag äntligen sluta ögonen och somna. Jag kan säga att efter den föreläsningen så log jag hela vägen hem, somnade med ett leende på läpparna.

Idag är det måndag igen och det är redan den 8:e oktober. Helt otroligt vad fort tiden går ibland. Jag tyckte att september kändes lång trots att jag hade fem dagars semester och såg mig om i världen. Men nu är det redan oktober och jag har med full kraft börjat jobba ikapp det jag missade under min semestervecka. Det är nog inte så bra som jag trodde, jag har ändå känt att jag har hunnit ha kul också, hela oktober är bokad med roligheter. Det är sant. Varje helg så händer något som jag tycker om och som inte kräver så mycket energi. Jag bara njuter av att vara ledig. Men som det ser ut nu så har jag tre intensiva veckor med tre olika jobb plus lite socialt emellan. Jag har under tre dagar känt mig lite konstig. Det började med att jag drömde att jag hade en jättekonflikt med min bror, ett sådant där riktigt hemskt bråk. Jag hatar konflikter och klockan ringde och väckte mig när bråkdet nådde sin topp. Det var obehagligt att vakna rädslan över att ha hamnat i en konflikt och ångest över att vara osams med någon jag älskar, det var ingen bra start på dagen.  Men dagen var bättre än min dröm i alla fall. Igår mådde jag bra hela dagen men när jag skulle lägga mig för att somna, ja då började kroppen kännas konstig, det var som något tungt liksom fanns över allt. Idag var det likadant. Jag skulle fixa lite kvällsmat men jag kände bara hur det liksom bultade och pulserade i hela kroppen, så jag släppte allt och tog en promenad. Det kan vara så att det är lite nervositet för det nya jobbet jag ska på imorgon men också stress. Det gör ont i vänster armbåge, så jag hoppade träningen idag och nu börjar det krypa i fingrarna på vänster hand. Men eftersom hjärtat inte slår hårdare än vänligt eller gör ont så är det ingen fara... Men jag tog en promenad i regnet och mörkret i 20 minuter för att lugna ner mig och det fungerade. Tyngden försvann och kroppen kändes normal igen. Det ligger nog lite ångest och pyr i mig. Men jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, vet inte hur jag ska lösa det här...   Jag hoppas att jag hittar en lösning, jag tycker inte om att känna så här.

Ibland ger inte spegeln alla svar... Varje morgon ser jag mig själv i spegeln innan jag går till jobbet. Jag tvättar mitt ansikte och jag sätter upp mitt hår ändå ser jag inte. Det är konstigt, jag är inte säker på att någon annan ser heller men idag kände jag att jag måste kolla. Den 27 april började jag en resa som har gett mig väldigt mycket på väldigt kort tid. Trots att jag har tappat 17 cm i midjan så känns det inte som att jag är mindre, eller det känns som det fattas något men att det som är kvar hänger liksom utanför. Kroppen hänger inte med i svängarna. MIn mamma säger att det syns, dessutom har jag tydligen blivit gladare och det är också konstigt. Då jag inte alls känner mig glad. Det känns inte som jag lever det liv jag vill leva, det känns bara trist och tråkigt och vardagligt. Man kan inte förändra allt på en gång, så jag får börja någonstans...

Det här är en bild från två månader innan jag tog tag i min vikt, innan jag bestämde mig för att det kunde vara värt ett försök. Då tycker jag ändå om bilden på mig själv, det är en vacker bild på en söt tjej. Men jag har krympt fram till idag. 17 cm runt midjan och -7kg sedan april har gjort en del med mitt ansikte i alla fall. Ibland behöver man en påminnelse, för det här är inget jag ser i spegeln när jag vaknar på morgonen. Jag tittar in i samma ögon som varje morgonen men egentlgien är det ett helt nytt ansikte som tittar tillbaka på mig...