Vissa dagar är bättre än andra och idag är absolut en sådan där annan dag. Jag vet inte ens hur jag ska uttrycka mig. Men ingenting känns riktigt rätt idag och nu håller jag på att tappa allt förstånd. Det känns inte bra, jag orkar inte vara ledsen över saker. Jag önskar att jag bara kunde skaka det av mig och låtsas som ingenting. Men allting sätter sig. Det sätter sig så djupt att jag håller på att drunkna. Jag vet inte vad jag ska göra längre, vet inte vart jag ska ta vägen. Jag hade ett mål en gång i tiden men jag tappade mig på vägen, jag gick vilse och började tydligen om från början. Nu när jag försöker ta mig tillbaka så verkar det som att alla sättar käppar i hjulet för mig. När vi nu äntligen ska åka till Amsterdam och jag så gärna vill se Anne Frank huset, ja då är det inte säkert vi kommer in. Det står på hemsidan att man ska köpa biljetter men det finns inga tillgängliga för de dagarna som jag är i Amsterdam. Så det känns botten   Dessutom värker det i huvudet igen. Jag vill inte känna smärtan längre, jag vill verkligen inte. Jag har ingen lust att känna så här, jag har ingen lust att vara sur och nedstämd. Jag vill vara glad igen. Jag vill ha ett helt nytt liv! Jag vill inte leva mitt liv längre, jag vill ha ett annat.

Det blev en lång natt igår, då jag bara var tvungen att se Eurovison eftersom jag har väntat ett helt år. Jag somnade inte förrän klockan 02:00 så jag tänkte att idag ska jag börja dagen med sovmorgon. Ingen klocka den här söndagen är till för återhämtning.  Jag sov länge, när jag äntligen vaknade upp så startade jag en tvättmaskin och efter det så slängde jag mig ut genom dörren. Jag åt alldeles för mycket onyttigheter till Eurovision så jag började dagen med en promenad runt kvarteret. Jag gick i rakst tempo och tog mig runt snabbare än vanligt och jag var genom svettig när jag kom in genom dörren. Jag gjorde i ordning lite frukost.

När jag hade ätit min frukost så gick jag runt och småplockade i lägenheten. Jag ringde ett telefonsamtal till min lilla mamma också. Hon hade timmar idag så då hann hon prata med mig en kortis. När jag hade pratat med mamma så bestämde jag mig för att gå ut med soporna. Det såg så stökigt ut i köket att jag var tvungen att göra något åt det. När jag kom tillbaka upp till lägenheten så ställde jag mig för att diska. Äntligen har jag fått undan all disk!

Jag drog även fram dammsugaren och har nu en dammfri lägenhet. Det känns riktigt bra. Jag ska nog orka med att jobba imorgon nu när det är så fint i min lägenhet. De ringde ifrån jobbet också, jag får byta mitt kvällspass till ett dagpass. Det känns bra att få jobbdagen gjort , då är det över sedan. Jag tycker inte om att jobb kväll längre. Det känns tyngre än vanligt och allting går så långsamt och vi får nästan alltid jobba över eftersom vi inte blir klara. Så därför tackar jag gärna ja till ett dagpass istället. Nackdelen med det här passet är att jag börjar jobba 6:15 och det tycker jag inte om någonstans. Min kropp orkar inte med. Det är alldeles för tidigt även om jag går och lägger mig så somnar jag inte och är jag orolig så sover jag ännu mindre. Det är som en ond cirkel som bara går runt, runt. Det är som ett ekorrhjul och jag kan inte hoppa av. Det är så hemskt! Jag vet inte om jag kommer att ta mig igenom den här pärsen och då älskar jag mitt jobb, mina arbetskamrater och att ha ett jobb att gå till... Nu förtiden så får jag ont i magen varje gång jag lägger handen på dörren och är på väg in på jobbet. Det är inte roligt att känna så och jag vet inte hur jag ska få det att kännas bättre. Då jag inte kan styra över någonting själv längre, de kontrollerar oss och lägger omänskliga scheman. Jag har inte ens haft någon lust att prata med chefen om hur jag mår, men jag måste göra något snart... Det enda jag gör nu är att räkna ner. Nu är det bara 4 veckor kvar till min semester. Jag hoppas att jag håller, att jag hinner hitta på någonting kul emellan jobbpassen och känna att jag har lite energi över. Idag sken solen starkt och det bidrog nog till att jag mår så bra idag. Det värker fortfarande obehagligt i kroppen men jag känner mig ändå lite lättare. Kankse för att jag tyckte att det var många bra låtar i festivalen igår och jag hade en lördagskväll bara för mig själv. Nu ska jag gå och se om torktummlaren äntligen är klar så jag kan bocka av ännu en sak på min att göra lista och sedan tänkte jag sätta mig i ett fotbad, då mina fötter behöver vila och mjukas upp. Imorgon är en annan dag och den börjar med jobb alldeles för tidigt men jag kan sova hela eftermiddagen sedan...

XOXO    

Jag har tappat viljan fullständigt. Jag vet när jag började min viktresa att jag hade inget mål. Jag gick dit och så fick vi se hur det gick. Det gick bra, jag blev lättare, jag blev gladare. Det var inte jättesvårt att ställa om. Jag hittade rutiner som verkade fungera och det har gått neråt nästan hela tio kilo. Men så kom det en liten semesterresa som jag inte ångrar emellan. Jag åt inte mer än vanligt och vi rörde på oss massor då vi gick till alla sevärdheter i Budapest. Efter det gick jag upp... Inte många kilon men fy vad det är motigt när man gör allt man kan och ändå står vågen på plus. När jag såg siffrorna på vägen igår så sjönk mitt mod ännu mer och jag blev inte det minsta peppad av att vara kvar på mötet heller. Mötet handlade om att våga tacka ja och gå ut och äta spontant. Nä, jag hittade ingen pepp och ska jag vara helt ärlig så känner jag mig ännu sämre när hon choachen räknade upp alla som hade lyckats med olika mål igår. Jag har fortfarande inte uppnått mitt första stora mål och snart har det gått ett helt år. Visst syns det att jag har tappat i vikt. Var en kollega i helgen som inte sett mig på länge som ställde sig och tittade på mig. Först tänkte jag fasen har jag fått en fläck på mina arbetskläder igen... Så öppnar hon munnen och säger med ett leende:

" Du har gått ner i vikt. Det syns verkligen"

Klart det känns bra när man får positiv respons men vågen gör verkligen allt för att få mig att må dåligt. Jag har försökt att få in träningen, jag ger verkligen allt när jag är där. I måndags så var jag inte helt hundra och småkillarna tramsade bort allting. Jag blir så irriterad, till och med tränaren blev irriterad på dem. Det var bara flams och trams i måndags så jag gav upp allt vad teknik hette och ställde mig och slog på säcken en stund och gjorde lite gymnastik övningar. Jag var inte helt nöjd när jag gick men kroppen har inte varit med mig. Jag gick ifrån träningen efter en timme men som sagt tröttnade på småkillarna också. Jag vet inte vad som har hänt men jag sover dåligt på nätterna, mardrömmarna avlöser varandra och lusten och viljan att göra något har försvunnit helt. Jag har gjort allt för att förändra mitt beteende men det verkar inte fungera längre. Snart är jag tillbaka på min startvikt och det skrämmer mig!  

Jag försöker att bita ihop och se frammåt, jag har mer än bara mitt jobb. Till helgen är jag ledig och jag ska åka till Göteborg och shoppa med en gammal klasskompis som jag inte har träffat på ett tag. Jag hoppas verkligen att det blir en mysig dag. Jag behöver en sådan dag, någon att prata med och kankse få släppa på all oro och bara få vara för en enda dag och nästa helg så kommer det några kompisar till mig och har en mysig kväll. Jag har allting planerat och klart. Jag har bestämt menyn, jag har införskaffat lite nya spel och jag har skrivit en lista på vad jag behöver shoppa i Göteborg till helgen. Jag har massa positiva saker att se fram emot men jag orkar inte... Antar att jag får ta en dag i taget och så får det bli som det blir. Jag verkar inte ha makt att ändra på något alla för tillfället. Nä nu slutar vi deppa för stunden och funderar på vad vi ska äta till lunch istället. Idag blir det nog, typ ingenting och ett ägg.

Äntligen är kommer min lediga dag och jag ska få sovmorgon. Men nej då kan jag inte sova. Jag har sovit dåligt i flera dagar nu, haft mardrömmar som har fått hela kroppen att skaka. Jag är nästan hundra på att det är stressen som försöker säga mig någonting men eftersom jag inte har haft tid att lyssna så finner jag ingen lösning på mina drömmar. Jag tänker mycket och jag vill nog inte ta tag i allting heller, en del oro kommer inte att lämna mig ifred. Det kommer nog att gnaga ett tag. Men varje gång jag ser att pappa ler och faktiskt lever, ja då lugnar dig oron för studen i alla fall. Jag vet att man inte ska tänka om men det senaste har jag oroat mig speciellt under nätterna när jag borde sova.

Igår var det måndag och jag jobbade igen. Som jag gör varje måndag. Jag har satt måndag som jobbdag för att få en rutin till att ta mig till träningen. Måndagar är jag alltså inte hemma före sju. Borta hela dagen men det är inte så jobbigt ändå. Jag kan jobba helg och måndag morgon sällan problem. Idag kände jag på mig att allt kan hända och det får jag nog påstå att det har gjort. Idag har hela dagen varit som ett äventyr med några få anfall av yrsel. Det är nog inte bra alls, jag behöver vila men jag kan inte. I alla fall, jag gick upp när klockan ringde, fick med mig alla väskor men glömde ändå mina gymnastikskor som stod vid dörren. Jag lyckades ta mig till jobbet trots att det var lite halt på vissa ställen. Det visade sig att vi var en man kort på morgonen, det gjorde att vi blev lite sena med frukosten men annars kom alla upp, fick sina duschar och mediciner och självklart fick dem mat och det är det viktigaste. Måste man lösa det så löser man det. Det hjälper inte att gnälla bara att göra. Vi hade en elev med oss idag och jag tyckte det gick bra. Hon var villig att jobba och ville gärna vara med och prova på. Jag tyckte att det fungerade bra.

När klockan äntligen blev 16:00 så loggade jag ut från TES och larm och tog mitt mellanmål innan jag gick för att byta om och ta mig till träningen. Jag lyckades dessutom komma tio minuter för tidigt.

Jag var inte helt hundra och orkade inte mer än en timme. Dock fick jag träna på egen hand för att få ut något alls av det den där timmen. Måndag är tydligen ingen bra dag att träna, det är mest små barn som tramsar bort träningen och det gör mig irriterad. Jag vill gärna få ut något av det. Min rygg är fortfarande inte helt okej heller men jag ger ändå allt jag har för att få ut så mycket som möjligt. Idag blev jag knappt svettig och annars brukar jag vara genomsvettig redan efter en kvart. Men idag var bara en tränare på plats och han tröttnade lite också på killarna. Jag sa som det var att jag får inte ut något av att träna ihop med de här killarna och han sa att jag skulle kunna träna med proffsen då jag faktikst varit med ett tag. Jag är fullt medveten om att jag har en del att jobba på och jag ser framför mig hur jag blir bättre. Jag hoppas att våren ska komma med lite motivation till att ge sig ut och springa lite, kanske kan jag till och med börja hemma att träna tekniken mer. Det folk inte vet är att jag kämpar med en massa saker när jag står där vid säcken och ska gå närkamp.  Jag kan inte koppla bort att det är flera i salen och jag tycker det är jobbigt att skuggboxas när alla ser. De enda som ser är dem som påpekar tekniken, tränarna med andra ord. Men som sagt idag blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag körde en timme och gav mig på lite styrketräning. Tekniken får jag ta en annan gång. Den här veckan hinner jag tyvärr inte träna flera gånger men jag kom en av tre dagar i alla fall. Jag funderar på att byta dag men nä, måndagar blir bra. Det är den tråkigaste dagen på hela veckan, så om man fyller den så kan man trappa ner i slutet på veckan.

Nä tänk om jag kunde somna istället och få sova en stund. Om fem timmar så ringer klockan, jag tänkte att jag skulle hinna duscha och tvätta håret imorgon innan passfotograferingen. Imorgon har jag också aktiviteter hela dagen. Först fotografering, sedan shopping på överskottsbolagret och sedan vvmöte. Det kommer bli en lång dag imorgon också. Men onsdag får jag väl ta det lungt innan jobbet. Jag brukar inte göra så mycket innan arbetspasset. Det har jag blivit alldeles för lat för. Det enda jag kommer göra på onsdag är möjligtvis en tvättmaskin och pyssla lite med alla hjärtansdags överraskningen till mina arbetskollegor. Jag trivs verkligen med mitt jobb och med mina kollegor. De flesta av dem är fantastiska. Därför ska dem få en liten överraskning av mig för att det är kul att få göra något. Jag har så många ideer och jag skulle vilja göra något, jag tror verkligen jag har hittat en arbetsplats som jag trivs på eftersom jag kan tänka mig att faktikst engagera mig i saker. Det går sakta men säkert. Jag har till och med uppdaterat min delegering med KAD Spolning. Bara det är ett framsteg för att vara jag.

Var rädda om er där ute  

Idag är min enda lediga dag den här veckan. Jag gillar inte de här "monsterveckorna". Det tar för mycket energi, det är inte alls roligt att jobba heltid. Visst jag gillar mitt jobb och jag gillar mina kollegor men det känns som jag är på jobbet dygnet runt. Jag hinner liksom inte med någon fritid. Jag ska väl erkänna att jag inte har någon men det är inte helt hälsosamt och befinna sig på jobbet jämt och ständigt heller. De kommande veckorna så känns det inte som jag hinner med något annat än jobb och det finns så mycket som jag behöver ta tag i. Idag tog jag sovmorgon, vaknade till klockan sju första gången för att jag hade en sådan obehaglig dröm. Jag minns det inte riktigt men jag tror att det var något med att bli hotad med en pistol, obehagskänslan stannade kvar länge. Sedan tror jag att träningensvärken gjorde sig påmind också för jag kunde inte lyfta min vänsterarm  läskigt värre. JAg hoppas kunna träna bort den där värken ikväll eftersom jag måste träna ikapp det jag har missat sedan jag var skadad. Jag har fortfarande ont i ryggen men jag gör så gott jag kan. Jag tänker mig att träningen ska ge resultat, att jag ska orka mer och känna mig friksare.

När jag ändå är ledig så passar jag på att tvätta upp det som fanns i tvättkorgen då jag saknade lite strumpor. Jag undrar vart alla strumpor tar vägen. Dock har jag fått slänga några då det har varit stora hål i dem, det värme inte precis när det är -15 grader ute.

Jag har ingen lust och ingen vilja heller att göra något. Jag har en helt ledig dag och kan få göra precis vad jag vill. Jag har sysslat med husshållssysslor, så som att diska och tvätta. Jag har lagat mat. Men det gjorde i alla fall att jag har fyra matlådor i frysen till kommande vecka. Eftersom jag känner att jag ligger på noll med precis allting just nu så måste jag försöka göra något. Ibland är småsteg bättre än inga alls... Idag satte jag mig för att planera två veckor framåt. Det betyder att jag måste åka och handla på söndag när jag slutar jobbet. Inte för att jag kommer att ha någon lust med det efter en lång jobb helg men vad har jag för val... Ska jag göra det här så får vi göra det ordentligt. Jag har ett långtidsmål som känns som en evighet bort... Speciellt när vågen står på plus istället för minus. Men idag började jag som sagt planera för två veckor framåt och dessutom så satte jag points värde på mina matlådor.

Alla sätt är bra utom dem dåliga  

Fasen vad det låter i trapphuset. Det dunkar och slår som sjutton. Vad håller dem på med??? Jaja, tur att tvätten snart är klar och jag ska strax ge mig iväg för att träna. Är det idag som jag kommer att stanna i hela två timmar? Det är inte säkert, i måndags klarade jag bara en timme eftersom ryggen började värka och jag har inte lärt mig att träna mig igenom smärtan än. Jag vet inte om det är bra heller, kankse bättre att ge upp och låta smärtan tala för sig själv. Kroppen ska klara några år till tänkte jag, helst många år. Jag kan se framför mig, hur jag ger mig ut och springer mellan trännigspassen och att jag mår bra av det men när jag tittar ut genom fönstret och termometern står på minus 15 grader, ja då känns inte den bilden speciellt talande. Jag hoppas att våren kommer med mer energi och mera motivation.

Jag tog en kort sovmorgon idag och så startade jag tvättmaskinen och slängde mig i duschen. Idag hade jag en helt ledig dag men eftersom mötet på jobbet igår tog över mina tankar under natten så var jag tvungen att göra något. Det är mycket gnäll och det är tråkigt, det är min arbetsplats också. Jag ska också få trivas och känna mig hemma. Så när jag fått i mig lite frukost så blev det en tur ner till soprummet för att slänga skräp, en sväng bort till Ica för att inhandla Hickorysås för det har jag inte hemma. Visste inte ens vad det var för något. När jag handlat till lunchen så blev det en sväng bort till bokhandeln. Jag var tvungen att skaffa mig större papper? När jag kom hem så blev det matlagning.

När jag ätit mat så började jag pyssla med min ide som dök upp i mina tankar inatt.

Jag ska presentera det för några på jobbet imorgon. Jag är lite nervös men bättre att försöka göra något än inget alls.

När jag tvättat klart så var det dags för ombyte och ge sig iväg på träningen. Haft sådan sjuk träningsvärk och tänkte att ända sättet att bli av med den är att träna lite till. Så under en timme så gav jag 110%. ?? var genom svettig och hade ny värk när jag var tvungen att åka hem. Även om det är jobbigt så är det trevligt att träna med snyggaste killen på ställen och dessutom få höra att man gör bra saker. Jag tänker mig att jag ska försöka träna lite emellan träningarna så att jag får in det rätta knycker och kan stanna i två timmar. Idag var jag tvungen att gå så jag hann äta innan jag skulle fasta. Efter klockan 20:00 idag så var det fasta som gällde. Är lite nervös för provet imorgon, hoppas att jag mår bra??

Nu är det snart dags att lägga sig och hoppas att kroppen känns bättre imorgon. Jag ska ju jobba hela helgen? vet inte vilka jag jobbar med men det blir säkert bra. Allt blir ju det man gör det till.

Idag ringde klockan 04:30 för att jag skulle hinna till jobbet. Jag vet inte ritkigt varför jag var tuvngen att vara på plats redan klockan 06:30 när mässan inte öppnade förrän 08:30. Men jag kom upp ur sängen och jag hann få i mig någonting litet så att inte magen skulle kurra precis hela dagen. Det är hopplöst att äta frukost så tidigt på morgonen. Det har jag aldrig klarat av. Men jag kom till jobbet med ett leende och dessutom så blev jag avbytt redan klockan 13:30 så jag hann till och med göra några ärenden innan jag skulle iväg på nästa grej. Idag var en spännande dag på jobbet, det var många hästar som var nervösa och en av dem gick rakt igenom staketet. Jag blev lite rädd, hästar är jättefina på avstånd. Det såg ut som hästan klarade sig bra. Dem tog hand om den men jag tror inte att den hästen tävlade under dagen. Staket fick en gulväst på sig för att det skulle markeras att det var trasigt. Jag var lite lättad när jag fick gå hem. Det var ingen mer häst som hade gått igneom staket men man vet aldrig när man står emellan inridningen och tävlingsbanan.

När jag slutade så åkte jag iväg på ett lite spontanbesök till jobbet på äldreboendet. Jag var tuvngen att prata med den administrativachefen om att få ett intyg på att jag jobbar där. Mitt nya extra jobb krävde att jag skulle ha bevis på att jag gjorde någonting annat. Jag fick mitt intyg och fick även höra: " Du kommer när du kommer, det är roligt att ha dig här". Det kändes bra i magen. Då vet jag att jag sköter mig och gör ett bra jobb i alla fall. Även om jobbet i sig känns lite tråkigt och tungt just nu så trivs jag rätt bra men jag måste hitta något som ger energi inte tar. Jag mår dåligt när energin tar slut och ingen egentglien bryr sig. Oftast för jag höra: " Du orkar lite till... semester om två månader". Om två månader så kanske det är försent. Då har jag redan kört ut mig fullständigt men pyskisk ohälsa syns ju inte på utsidan.  Ibland blir jag faktiskt lite orolig för mitt hjärta om jag ska vara helt ärlig. Det slår normalt men när huvudet snurrar hela tiden och jag känner mig yr och har ont i armarna utan att jag gör något på en hel dag ja då börjar jag blir nervös. Men försöker låta bli att tänka på det, för sjuk det har jag inte tid eller lust med.

När jag varit på äldreboendet, hann jag hem och blunda i två minuter innan det var dags att åka iväg till Borås. Först skulle jag stanna till och väga mig lite grand. Jag är tvungen att försöka hålla koll. Just nu är jag i en svaka igen. Jag hann med vägningen innan det var dags att rusa iväg igen. Jag var tidig till föreläsningen som jag hade fått i födelsedagspresent. Så jag tänkte att jag kan lika gärna fylla på energi. Jag köpte mig en smörgås på grovtbröd med en massa nyttigheter och en chokladboll bara för att jag kände att jag behövde lite socker för att orka. Jag skulle köra bilen hela vägen hem efter föreläsningen också. Först var jag lite nervös för vad det var för föreläsning jag hade tackat ja till men det var en av de bästa föreläsningarna jag någonsin har varit på. Jesper Caron var fantastisk på scenen. Det var mycket ingenkänning och allt han sa gick raka vägen in. Jag tog med mig mycket därifrån när kvällen var slut. Men något jag tänkte på var, att allt han sa, det gjorde jag redan. Jag har redan kommit till den insikten att för att må bra, ska man göra saker man mår bra av och le ofta. Det gör att både du och din omgivning mår bättre. Kaninleende kommer att användas men oftast är jag glad av naturen när jag vaknar. Jag har lärt mig leva på det sättet. Energin stiger om man gör saker med ett leende, men visst är det jobbigt att hålla skeenet uppe när alla runt omkring är negativt. Så nästa gången jag kommer till ett jobb där folk gnäller så åker kaninleendet på. Mest för att försöka skydda mig själv. Jag ska också hålla i längden. Men jag kan rekomendera att gå på Jesper Carons föreläsningar, han var närvarande och verkligen med publiken. 

När jag äntligen kom hem, så stupade jag i sängen. Efter en riktigt lång dag så fick jag äntligen sluta ögonen och somna. Jag kan säga att efter den föreläsningen så log jag hela vägen hem, somnade med ett leende på läpparna.

Ibland ger inte spegeln alla svar... Varje morgon ser jag mig själv i spegeln innan jag går till jobbet. Jag tvättar mitt ansikte och jag sätter upp mitt hår ändå ser jag inte. Det är konstigt, jag är inte säker på att någon annan ser heller men idag kände jag att jag måste kolla. Den 27 april började jag en resa som har gett mig väldigt mycket på väldigt kort tid. Trots att jag har tappat 17 cm i midjan så känns det inte som att jag är mindre, eller det känns som det fattas något men att det som är kvar hänger liksom utanför. Kroppen hänger inte med i svängarna. MIn mamma säger att det syns, dessutom har jag tydligen blivit gladare och det är också konstigt. Då jag inte alls känner mig glad. Det känns inte som jag lever det liv jag vill leva, det känns bara trist och tråkigt och vardagligt. Man kan inte förändra allt på en gång, så jag får börja någonstans...

Det här är en bild från två månader innan jag tog tag i min vikt, innan jag bestämde mig för att det kunde vara värt ett försök. Då tycker jag ändå om bilden på mig själv, det är en vacker bild på en söt tjej. Men jag har krympt fram till idag. 17 cm runt midjan och -7kg sedan april har gjort en del med mitt ansikte i alla fall. Ibland behöver man en påminnelse, för det här är inget jag ser i spegeln när jag vaknar på morgonen. Jag tittar in i samma ögon som varje morgonen men egentlgien är det ett helt nytt ansikte som tittar tillbaka på mig...